Utbildningsminister Jan Björklund säger på DN Debatt 13/3 att det är hög tid att låta lärarna vara lärare. Jag kunde inte instämma mer i att lärarna måste få ägna sig åt sitt huvuduppdrag. Lärare tvingas i dag att göra mer av allt och ständiga besparingar och brister i skolans arbetsorganisation sätter upp hinder för att kunna fokusera på det som vi vet ger resultat i klassrummet. Och kritiken mot för mycket ensamarbete för eleverna är befogad.

Däremot blir jag mer tveksam när han i samma andetag säger att läraren åter ska ta plats i klassrummet och att den nya målbilden ska vara mer undervisning i kateder och helklass. För mig veterligen har lärarna aldrig lämnat klassrummet och varken forskning eller erfarenhet pekar ut en så kategorisk riktning för undervisningen.

Mycket riktigt konstaterar ministern att valet av metod för undervisningen är ett beslut som bör fattas av respektive lärare. Det ska alltid vara upp till professionen att själv använda forskningsbaserade och beprövade metoder utifrån varje given situation.

För är det något svensk skola inte behöver så är det centrala detaljregleringar ute i klassrummen. Tvärtom visar internationella studier från bland annat McKinsey och PISA att det är ute i verksamheten genom ett tydligt ledarskap och ett utvecklingsinriktat arbetssätt som ett skolsystem når riktigt höga resultat. Allt börjar med en bra lärare som har kompetens grundad i sina ämneskunskaper, men som också har en uppsättning av pedagogiska metoder som fungerar för olika situationer, med olika elever i olika åldrar och som ständigt är i utveckling tillsammans med sina kolleger.

Om lärare ska få vara lärare måste de få mandatet att med läroplan och kursplaner i ryggen tillsammans med elever och kolleger få formulera och skapa den bästa situationen och undervisningen för att skapa lärande i just den situation de möter. Att upplägget för lärarledd utbildning varierar är därför naturligt och inte detsamma som att det skulle vara ostrukturerat.

Skolan och skolarbetet måste kännas relevant till sitt innehåll och vara kopplad till elevernas verklighet för att den ska fungera, stimulera och vara trovärdig. Förlegade och ouppdaterade läromedel har ingen mening för en nyfiken elev som är van att ha Wikipedia, Bolibompa i SVT Play, Youtube och Google Earth direkt i mobilen. Var är alla tankar om hur vi kan använda all den moderna teknik som redan är en realitet för både lärare och elever?

Att eleverna ska få ett kontinuerligt och aktivt lärarstöd i en strukturerad undervisning kan låta självklart och enkelt. Men hur detta med kateder och helklass som tydlig måttstock ska kunna utvärderas och vara en utgångspunkt för styrning och inspektion utan att begränsa kreativitet och utveckling blir svårt att förstå.

Jag delar Jan Björklunds oro för att likvärdigheten sjunker i svensk skola och att vi inte klarar det kompensatoriska uppdraget fullt ut. Men för att lösa detta krävs snarare att satsningar görs på pedagogiskt ledarskap, skolutveckling på varje skola, mer utbildningsvetenskaplig forskning och strategier för att nyttja alla de möjligheter som dagens teknik redan ger. Var är regeringens framtidsinriktade visioner på de här områdena?

Eva-Lis Sirén

förbundsordförande Lärarförbundet