Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Det är samma gamla lik som trillar ur garderoberna”

Wilhelm Agrell: De säkerhetspolitiska relationerna med USA hanteras i slutna rum där medborgarna hålls utanför. Wikileaks-avslöjandet ger unika inblickar i de svensk-amerikanska relationerna på säkerhetsområdet. Diplomatrapporterna riktar sökarljuset på ett permanent demokratiskt underskott – en följd av en mer än sextioårig svensk dubbelpolitik. Denna gåtfulla subkultur bygger på att det är lättare att söka samförstånd med främmande makt än med de egna medborgarna och deras valda ombud, skriver Wilhelm Agrell.

Den 4 november avslöjade norska TV 2 att den amerikanska ambassaden i Oslo via en Surveillance Detection Unit, SDU, bedrivit en omfattade övervakningsverksamhet i Norge under tio år och samlat in stora mängder information om enskilda personer. Ställda inför frågor om en liknande verksamhet förekom också i Sverige svarade svenska regeringsföreträdare först undvikande; justitieministern försökte bagatellisera saken som en ”polisiär fråga”. Ganska snart stod det dock klart att en övervakningsverksamhet liknande den i Oslo förekommit också i Stockolm, liksom i en lång rad andra huvudstäder. Den amerikanska ambassaden försvarade å sin sida verksamheten genom att framhålla att det inte var fråga om en underrättelseoperation utan om en verksamhet bedriven av State Department och att denna verksamhet skett med svenskt samtycke.

Eftersom ingen på svensk sida ville kännas vid något sådant samtycke stod därmed två oförenliga utsagor mot varandra. Antingen rådde oreda i det svenska regeringskansliet eller också innehöll de svensk-amerikanska mellanhavandena andra dimensioner än de som officiellt redovisats.

Därefter tystnade allt med hänvisning till en inledd förundersökning om lagligheten i den konkreta övervakning som trots allt förekommit. Det politiska intresset för att klarlägga affärens säkerhetspolitiska sidor, i klartext de faktiska svensk-amerikanska reaktionerna, framstod som obefintligt. Reaktionerna var betydligt starkare i Norge, vilket kunde förvåna mot bakgrund av en utbredd föreställning att det i någon mening formellt icke-allierade Sverige borde ha ett större politiskt manöverutrymme än ett formellt USA-allierat grannland.

Historien kunde slutat där, med en senkommen epilog i något granskande organ långt efter det att medieintresset klingat av.

Wikileaks-avslöjandet av amerikansk diplomatisk rapportering från Stockholm kastar emellertid ett nytt ljus över hur ambassadaffären kommit att hanteras. Inte så att ursprungsfrågan om SDU:s verksamhet och vem som känt till eller auktoriserat vad har besvarats, åtminstone inte i vad som redovisats hittills. Men den diplomatiska rapporteringen ger unika inblickar i de faktiska svensk-amerikanska relationerna på säkerhetsområdet.

Det var sannolikt arten av dessa mer övergripande relationer och det faktum att de i viktiga avseenden hållits hemliga som förklarar varför SDU utgjorde ett slags politisk drivmina, inte i första hand på grund av vad som kunde komma fram om just den frågan utan på grund av allt annat som skulle riskera att komma i dagen med svåröverskådliga inrikes- och utrikespolitiska konsekvenser som följd.

Det finns skäl att understryka att Wikileaks-materialet på flera sätt är problematiskt. Det föreligger således ännu inte i sin helhet utan kommer än så länge stötvis i mediala portionsförpackningar, ofta bara med referat av de aktuella dokumenten. Helheten är förmodligen betydligt intressantare än delarna. Och medan materialet är en primärkälla till USA:s syn på Sverige så framträder det svenska agerandet i en mera indirekt och förmedlad form. Uppgifter om enskilda personer måste därför hanteras med stor försiktighet, vilket är fallet med alla liknande typer av material, till exempel den av svenskarna avlyssnade tyska diplomatiska rapporteringen från Stockholm under andra världskriget.

Den amerikanska synen på Sverige som tonar fram är iögonfallande. Sverige framträder som en nära eller till och med mycket nära partner inte minst på säkerhetsområdet. Gemensamma mellanhavanden hanteras i en saklig och ibland närmast familjär atmosfär. Men Sverige är samtidigt lite speciellt, något som amerikanerna är medvetna om och instruerar sina landsmän att ge akt på. Sverige för en officiell politik men är enligt den amerikanske ambassadören Wood betydligt mer pragmatiskt informellt. Just denna pragmatism är det som amerikanska företrädare kan spela på för att få sina intressen tillgodosedda.

Ambassadör Woods analys av Sverige är ett eko av hans fjärran föregångare William W. Butterworth som 1952 i ett långt telegram till State Department förklarade hur den svenska slipstenen skulle dras. Den svenska regeringen, eller snarare delar av den, var inställd på ett samarbete västerut. Problemet var den allmänna opinionen. För USA handlade det, framhöll han, om att bygga upp det informella samarbetet. Här skulle svenskarna vara beredda att gå långt, så länge samarbetet hölls hemligt. USA var medvetet om den svenska regeringens politiska sårbarhet gentemot en ovetande opinion och kunde utnyttja detta för att bygga ut ett för USA gynnsamt samarbete.

I en rad av de frågor som på olika sätt belyses i strömmen av amerikanska diplomatrapporter från 2000-talet återkommer detta mönster av svensk dubbelhet, en formell yta som visas upp utåt och ett slutet informellt sammanhang där de faktiska relationerna hanteras. Det innebär inte att svenska regeringsföreträdare och myndigheter i alla lägen viker sig, men att också konflikterna utspelar sig på den slutna arenan. När USA med häpnadsväckande nonchalans fortsätter illegala fångtransporter via Sverige reagerar Säpo och tar reda på sakernas tillstånd. USA får signaler från den svenska regeringen att sluta men vad som faktiskt förevarit redovisas inte för allmänheten.

En serie diskussioner mellan svenska och amerikanska företrädare i oktober 2008 kring amerikanska önskemål om en svensk formell anslutning till ett ”terrorist screening information agreement” belyser på flera sätt problematiken i de svensk-amerikanska relationerna. Precis som ambassadör Butterworth noterade 1952 stretar de svenska regeringstjänstemännen emot och hänvisar till de faror som lurar därute i form av en uppretad allmän opinion. I stället framhåller de svenska representanterna värdet av det existerande informella samarbetet i fråga om informationsutbyte. En formalisering skulle, framhåller man, riskera att leda till att detta djupa informella samarbete skulle uppmärksammas av riksdagen och därmed råka i fara. Andra kan alltså anslutas till ett formellt säkerhetssamarbete, men eftersom detta är Sverige bör man sitta still i båten och utan onödigt årplaskande ro den i samma riktning.

Om diplomatrapporterna riktar sökarljuset på något så är det just detta permanenta demokratiska underskott på det säkerhetspolitiska området. Det är följden av en mer än sextioårig fortsatt dubbelpolitik, där den faktiska innebörden och omfattningen av relationerna inte kan redovisas för medborgarna. Dessa förutsätts inte kunna förstå statsnyttan och kan alltså förväntas ställa till oreda. Saken måste därför hanteras i slutna rum, så små som möjligt, och obehöriga hållas utanför. Till de sistnämnda har under årens lopp kunnat räknas diverse statsråd, riksdagen, olika granskningsorgan och självfallet medierna.

Att medborgarna tillhör de obehöriga säger närmast sig självt. Det är således helt följdriktigt att president George W. Bush får rådet av sin Stockholmsambassadör att om han tackar statsminister Reinfeldt för det nära samarbetet i kampen mot terrorismen så bör detta ske i enrum.

Mycket lite tycks ha förändrats på sex decennier; den klassiska devisen att svensk säkerhetspolitik ligger fast kan här ges en alternativ ironisk innebörd.

Det som ligger fast är framförallt den gåtfulla nationella subkultur som bygger på att det är lättare att söka samförstånd med främmande makt än men de egna medborgarna, deras valda ombud, och allehanda kontrollorgan som är instiftade för att inte få reda på något. När det nya millenniets garderober lite oförhappandes öppnas i förtid så är det följaktligen samma gamla lik som trillar ut ur dem.

Wilhelm Agrell
professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.