”Det behövs en ny svenskhet som alla kan vara stolta över”

Publicerad 2012-06-05 00:50

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Nationaldag för vem då? En invandrare i USA känner sig snabbt som amerikan. I Sverige tar motsvarande process ofta flera generationer. Detta är nedslående. Sverige har misslyckats med att skapa en känsla av gemenskap och delad identitet, skriver Jasenko Selimović (FP).

Nationaldag för vem då? En invandrare i USA känner sig snabbt som amerikan. I Sverige tar motsvarande process ofta flera generationer. Detta är nedslående. Sverige har misslyckats med att skapa en känsla av gemenskap och delad identitet, skriver Jasenko Selimović (FP).

Var kommer du ifrån, frågar jag taxichauffören som kör mig till Arlanda.

– Somalia.

– Var är ”hemma”, Somalia eller Sverige?

– Somalia.

– Känner du dig svensk?

– Nej, inte det minsta. Det tar flera generationer att bli svensk.

När jag landat i Washington DC för att studera USA:s integration ställer jag samma frågor:

– Är ”hemma” Afghanistan (som denne taxichaufför kommer ifrån) eller här?

– Här, naturligtvis.

– Känner du dig som amerikan?

– Så klart. Vad skulle jag annars vara?

Detta är nedslående. Amerikanerna, och en del andra nationer, har uppenbarligen varit bättre på att utveckla en känsla av tillhörighet. Både hos sina invandrare och hos majoriteten. Sverige har misslyckats med det.

Betraktar man integrationen som en process som inte bara handlar om jobb utan också om en känsla av gemenskap, av delad identitet och tillhörighet, då ligger Sverige efter. Problemet är att utan denna känsla, utan en gemensam identitet, utan en ”svenskhet” som vi kan dela, kommer vi varken lyckas med integration eller lyckas skapa ett land där det finns plats för invandrare.

Anledningen till att vi har misslyckats är att vi har utgått ifrån att flyktingar (som har dominerat svensk invandring) har flytt olyckan i sina länder och vill återvända, när så blir möjligt. Vi öppnade vår dörr för skyddsbehövande men därför såg vi också på dessa människor som en diaspora som var mer fokuserad på det de hade lämnat bakom sig och mindre på sin framtid i Sverige. Man delade ut återvändandebidrag och säkerställde modersmålsundervisning men tanken att vi borde skapa en känsla av en gemensam identitet har nästan betraktats som ett övergrepp.

Mitt eget medborgarskapsbevis damp ner i postlådan i ett blött gulsmutsigt kuvert. Nästa dag upplyste man mig om att i Sverige finns ”återvändandebidrag”. Är det verkligen ett välkomnande in i en gemenskap?

Invandrarna gjorde också sina misstag. Eftersom vistelsen i Sverige betraktades som tillfällig levde många med resväskor i hallen. Delvis för att det var svårt för dem att bryta med sitt förflutna, delvis för att signalerna från det svenska samhället var tvetydiga. Myten om ett återvändande blev ett hinder för integration.

Jag känner folk som efter trettio år i Sverige inte har några svenska vänner, som umgås endast med sina landsmän och är mer engagerade i något som hänt i hemlandet än i Sverige. Man lever i något slags ”vänteläge”, i ett ingenmansland, tillhörande varken landet man bor i eller landet man kommer ifrån. Parabolantenner upprätthåller illusionen om kontakterna med ursprungslandet och ett återvändande – men en första semestervistelse där visar en vilken främling man är.

Det är dags att göra upp med återvändandemyten och börja fokusera på att skapa en gemensam identitet som vi kan dela. Vi bör skapa ett nytt ”vi”, en ny svenskhet, öppen och inkluderande, som både svenskar och invandrare kan vara stolta över. En identitet som förenar oss och inte särskiljer oss. Den skulle ge invandrare en känsla av tillhörighet som de ofta saknar och erbjuda dem en möjlighet att sluta vandra.

Ett land måste ha ett samhällskitt som utgör grunden för en solidaritet medborgarna emellan. Det ger legitimitet åt statens institutioner och representanter, det gör att maktutövandet upplevs legitimt. Detta samhällskitt gestaltas i medborgarskapsidealet eftersom det svarar på frågan om vilka som utgör ett ”vi”.

Men det finns olika sätt att definiera ”vi”. Sverigedemokraterna och andranationalister har lagt sitt bud: Det som håller ihop oss, ger oss kraft, styrka och identitet är de tjocka banden av etnicitet och kultur. Därför är, enligt dem, rotlösheten synden, kosmopoliten sjuklingen, Bryssel fienden och EU en främmande makt. Vi hör, enligt dem, helt enkelt ihop eftersom vi är etniskt och kulturellt lika varandra. Zlatan och Loreen göre sig inte besvär i Sverigedemokraternas land.

Om vi andra vill bemöta nationalisterna måste vi formulera vårt svar. Genom att ladda det civila medborgarskapet med en mening, genom att prata om vilka värderingar som bör utgöra grunden för samhället kan vi skapa framtida likheter och ett sammanhållet land.  

På medborgarskapsceremonin jag bevittnade i Washington sa Madeleine Albright (före detta utrikesminister i USA) till de nya amerikanerna: ”Den här stundens magi består inte bara i att ni i dag får er licens att drömma den amerikanska drömmen. Den här stundens magi består i att era namn nu är en del av oss, en del av Amerika”. Innan vi lär oss att skicka en sådan inkluderande välkomstsignal kommer ingen invandrare i Sverige att känna sig svensk.

Det kommer att kräva att vi betänker integrationspolitiken, vidtar nödvändiga förändringar och börjar betrakta invandrare som en del av den kollektiva berättelsen om detta lands framtid, inte bara dess förflutna. Jag behöver inte mer än vifta lite med händerna för att någon ska komma fram och säga ”oh, vad härligt osvensk du är”.

Invandrarna å sin sida, måste ta steget och börja tänka sig en framtid i detta land. Varken återvändandemyten eller diskrimineringsberättelsen kan vara dominerande berättelser.

Tar vi inte den fajten kommer vi att lämna walkover till dem som vill att svenskheten ska definieras etniskt eller kulturellt. Och för min egen del kan jag säga:

Hellre den tunna konstitutionella solidaritet som preciserar i medborgarskapskontraktet vad en invandrare bör göra för att bli en del av samhället (såsom i USA), än det tjocka kulturella tillhörighetskravet som gör att jag efter 19 år i Sverige fortfarande kan vara ”härligt osvensk” när jag viftar lite med händerna.

Hellre preciserade krav på medborgarskapet än otydliga och livslånga krav på kärlek till sill och potatis.

Hellre en debatt om vad svenskheten bör vara än det vaga och outtalade samförståndet om vad det är.

Jasenko Selimović (FP)

Selimović är statssekreterare på arbetsmarknadsdepartement men skriver här i egenskap av folkpartist.

Tipsa via e-post

Mer från förstasidan

Nöjesparken utryms. Bil med utstickande sladdar upptäckt i Köpenhamn.

klocka144
Foto:Sam Stadener

Trögflytande tjära. Världens mest utdragna och långsamma experiment har rört på sig. Lite. 19  0 tweets  18 rekommendationer  1 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!

Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: