Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Det behövs en statlig haveri­kommission för att utreda sjuksköterskornas villkor”

Åke Andrén Sandberg, chef för Gastrocentrum Kirurgi på Karolinska universitetssjukhuset.
Åke Andrén Sandberg, chef för Gastrocentrum Kirurgi på Karolinska universitetssjukhuset. Foto: LEIF R JANSSON / TT

Akut situation. Det finns i dag hela vårdavdelningar utan en ­enda fast anställd ­sjuksköterska. Det innebär att åratal av specifik ­erfarenhet försvinner, samordningen försämras och ytterst att ­ vården försämras, skriver överläkaren Åke Andrén-Sandberg.

Utan sjuksköterskor stannar vården. Det är en truism. Dessvärre är det också sant att om sjuksköterskorna inte stannar, stannar också sjukvården. Även om orden då har lite annan betydelse är det lika sant, och den sanningen är i dag en realitet. I dag finns det en enorm sjuksköterskebrist – främst på sjukhusen – trots att det finns fler utbildade sjuksköterskor än någonsin. Bristen beror således inte på att det finns för få sjuksköterskor (och kan således inte avhjälpas genom att utbilda fler), utan på att sjuksköterskorna inte längre ser sitt arbete som ett kall utan att de i dag reagerar som alla andra vettiga människor på arbetsmarknaden. Det innebär bland annat att de söker sig till de arbetsplatser där de får bäst lön och bäst arbetsförhållanden. Dessa arbeten finns inte inom traditionella roller på sjukhuset utan hos bemanningsföretagen. De erbjuder val av tider och frihet från att kommenderas till arbete dagar som enligt schemat skulle ha varit lediga, bättre arbetsförhållande, samt visar tacksamhet och glädje för att vederbörande vill komma. Och allt detta till en betydligt högre lön.

Detta är orsaken till att sjukhusen under den sista tioårsperioden gradvis – i ett allt högre tempo – tömts på fastanställda sjuksköterskor. Lika snabbt har de ersatts med sjuksköterskor från bemanningsföretag. I princip blir samma sköterskor som nyss arbetat för de offentliga arbetsgivarna återanställda inom samma verksamhet men på för dem nya, bättre villkor men för arbetsgivaren cirka 25 procent dyrare. Utan att någon myndighet eller politiker tagit något beslut – de kanske inte ens har märkt det – har förutsättningarna för vård på sjukhus (till någon del också på vårdcentraler) således ändrats dramatiskt under det senaste decenniet. Det finns i dag hela vårdavdelningar utan en enda fast anställd sjuksköterska (förutom chefen). Utvecklingen har spritt sig från de största sjukhusen till de små länsdelssjukhusen. Fortsätter utvecklingen i samma riktning kommer bemanningsföretagen bli arbetsgivare för så gott som alla sjuksköterskor i aktiv sjukvård. Alla ändringar behöver inte vara av ondo, men att sjuksköterskorna inte längre är anställda av de som är ansvariga för den skattebetalda vårdens kvantitet och kvalitet ger nya (akuta) svårigheter och oväntade, kostsamma utmaningar:

Den under åratal insamlade erfarenheten av specifik sjukvård på en avdelning försvinner för alltid. Det finns inga som bär vidare vetskapen om vad som fungerat och vad som inte fungerat, och det finns inga ”gamla” sjuksköterskor som kan undervisa eller ens introducera de nya.

Samordningen och samarbetet med patien­ter, anhöriga och läkare bryts. Sjuksköterskor­nas del i utvecklingen av vården på en vårdavdelning försvinner liksom inflytandet av utvecklingen av hela vårdkedjor. Läkarna och administratörerna tvingas ta över områden där sjuksköterskorna borde ha större kompetens

Solidariteten mellan sköterskorna försvinner. Var och en strävar efter att göra sin del så bra som möjligt – vilket inte är så lätt när man kommer till nya ställen gång på gång – men man hjälper inte varandra på det sätt som man gör när man känner varandra och tar ett ansvar för en helhet (”det är inte mitt bord”). Vårdavdelningarnas arbete blir fragmentiserat.

Vårdkvaliteten stagnerar, i synnerhet specialistsjukvården, och när massor av småfel (beroende på okunskap om vardagsrutiner) hela tiden inträffar tenderar utvecklingen till sluta att äventyra hela patientsäkerheten. Det finns inga sjuksköterskor kvar som kan eller vill utveckla vården – det tar år att lära sig de specifika arbetsförhållandena och när någon är klar att ta nästa steg har vederbörande oftast bytt arbetsplats för länge sedan.

Förutsättningarna för styrning av vårdarbetet ändras utan att vårdcheferna fått varken utbildning eller resurser för att klara av det; bemanningssköterskorna behövs och sanktioner (förutom att avstå från dem) finns knappast.

Kostnaderna skenar trots att arbetsgivaren får färre arbetstimmar per betald krona och inte längre någon obetald övertid av solidaritets- ­eller intresseskäl.

Hur kan det då ha gått så snett? En ögonöppnare för många sköterskor infann sig då Norge erbjöd mycket högre lön trots mindre ansträngande arbete tillsammans med möjlighet att arbeta många timmar under kort tid för att sedan vara ledig sammanhängande tid. Det norska alternativet visade att även sköterskans arbete kan anpassas till vad sköterskan vill och inte bara tvärt om.

Det finns också en underliggande politisk aspekt. I en socialistisk ideologi ingår att alla arbeten skall ha ett lika värde. När man nu lyckats få detta att slå igenom bland sjuksköterskorna har deras Florence Nightingalande nedvärderats och deras arbete (liksom läkarnas) uppfattas som ett kneg som vilket annat som helst och utan särskilda etiska förtecken. Tron att det egna arbetet betytt något särskilt har ersatts av en marknadsekonomi där man arbetar åt den som betalar bäst.

Det finns i dag en ny arbetsmarknad där landstingens monopol är brutet. I den är bästa sättet att öka lönen att byta arbetsplats (till och med hos samma arbetsgivare). Trohet mot arbetsplatsen är satt i strykklass. Samhället genomsyras av andra värderingar än tidigare. Individualismen (du är värd x och y) har ersatt solidariteten och bemanningsfirmorna ställer inga krav på solidaritet, och vid arbete hos bemanningsfirmor finns ingen solidaritet på arbetsplatsen heller – alla gör vad den skall och därmed punkt.

Man kan också se ett feministiskt perspektiv. Sjuksköterskorna på sjukhus är i mycket stor utsträckning i barnafödande ålder. När nu jämställdheten bland unga föräldrar är stor går den unga mamman tidigt tillbaka i arbetslivet efter barnafödandet, men har sin själ och solidaritet kvar hos familjen. Då blir val av kortare arbetstid eller högre lön prioriterade.

Arbetstiderna för sjuksköterskor har aldrig varit bra; sköterskor behövs tidiga morgnar och sena kvällar samt veckoslut och storhelger. Sköterskornas löner har dock aldrig tagit höjd för det. Samtidigt blir genom medicinska framsteg patienterna på sjukhus allt äldre, allt sjukare och mer tungvårdade utan att arbetsstyrkan utökas. Till detta kommer ständigt nya pålagor från myndigheterna och en större press från anhöriga och medier som tycks kunna kräva allt.

Högskolorna och universiteten lockar till en akademiskt baserad sjuksköterskeutbildning men arbetsgivarna erbjuder sedan löpande band-arbete där kreativitet är oönskad och möjligheter att utvecklas nästan obefintliga.

De som befordrats till chefer för sjuksköterskorna har i stor utsträckning varit de som tyckt om administration och haft förmågan att sätta ekonomin högst på dagordningen. Humanismen har satts på undantag och de som ägnat sig särskilt åt patienterna har mest fått bannor för att de arbetar långsamt. Belöningsmönstren prioriterar inte de som sköter patienterna bäst.

Regeringen borde därför genast tillsätta en haverikommission med uppgift att förklara den offentliga vårdens allt större tillkortakommanden, sjuksköterskefackens marginaliserande och bemanningsföretagens lysande framfart – allt ur personalpolitiskt perspektiv – för att forma en personalpolitik för sjuksköterskor som leder till att vården kan stabiliseras och utvecklas till det den är till för: kostnadseffektiv vård för patienternas bästa.

Läs mer. DN Debatt

”Vi stämmer högskola för dålig utbildningskvalitet”. Connie Dickinson lade två års studier och över 180 000 kronor på en u­tbildning vid Mälardalens högskola som var så dålig att den nu kan tvingas stänga. Läs debattartikeln från den 20 april

Alla DN:s debattartiklar. Till DN:s debattsida