Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Det demokratiska systemet klarar inte vår tids problem”

Nya gränser för politiken. Välfärdsproduktionen har förändrats radikalt. Individen har getts mer makt. Kommunen är bara en aktör av flera. Men politikens styrsystem är ändå oförändrat. Makt och ansvar hänger inte ihop. Därför behövs en ny demokratiutredning, skriver kommunpolitikern Staffan Werme (FP).

Gränsdragningen mellan individen och de olika politiska beslutsnivåerna måste förändras. 1900-talets demokratiska styrmodeller passar inte 2000-talets utmaningar. Om vad ska politiken bestämma? Och för vem är politikerna representanter?

Jag har varit politiskt aktiv i 25 år. Som kommunstyrelseledamot och kommunalråd har jag sett utvecklingen av politikens lokala styrsystem inifrån. Jag var med under slutet av 1980-talet då de lokala politikerna fortfarande hade i princip oinskränkt makt över välfärdens vardagsbeslut. Jag har följt vägen till dagens valfrihetssystem.

För de senaste 25 åren har inneburit ett totalt förändrat landskap för välfärdsproduktionen. Valfrihetsreformerna har gett mer makt åt enskilda individer. Välfärdsproduktionen har diversifierats. Kommunerna är nu bara en aktör bland flera.

Ändå är politikens styrsystem i princip oförändrade. Den kommunala nämndstrukturen ser i princip likadan ut i dag som när jag 1988 valdes in i Varberga-Kils kommundelsnämnd. Men frågan är vad dessa nämnder egentligen beslutar om. För 10 år sedan gjorde jag en undersökning av vilka beslut som fattades av Örebro kommuns nämnder. Det visade sig att flertalet nämnder hade få, eller inga, reella beslutsärenden. Information dominerade. Styrningen låg på annat håll.

Situationen har inte förändrats. Den kommunala demokratiska beslutssfären har kontinuerligt krympt. Skälen är flera.

• Rätten till individuella val har skapat ett nytt gränssnitt mellan individ och välfärdsverksamhet. Den lokala politiken behöver inte längre företräda individen i lika stor utsträckning.

• Diversifieringen av utförandet har flyttat makt från politiker till aktörer antingen från det civila samhället eller till företag.

• Kommunerna har själva flyttat verksamhet till kommunala företag.

• EU-inträdet skapade ytterligare en nivå för beslutsfattande som påverkar kommunerna. Över hälften av de kommunala besluten påverkas och styrs av regler som beslutas i Bryssel.

• Många beslut kräver i dag regionala, nationella eller internationella överenskommelser; om miljö, infrastruktur, arbetsmarknadsåtgärder och så vidare.

• Till detta kommer en stat som allt mer ser som sin roll att styra även lokala politiska beslut, antingen genom egen vilja, eller genom ett tryck från medborgare som kräver nationellt ansvar.

Ett huvudproblem är att skiljelinjen mellan det nationella och det lokala blir allt otydligare. Skolan är ett typexempel. Såväl regering som opposition föreslår åtgärd efter åtgärd. Men frågan är vilka styreffekter åtgärden får när individens val av förskola och skola är central, när den enskilda kommunen kan välja att prioritera på tvärs mot vad staten önskar och när antalet beslutsnivåer såväl inom den offentliga sektorn som mellan denna sektor och de privata/civila aktörerna innebär risker för såväl långa genomförandetider som för omtolkningar av besluten.

På den sociala sidan ser vi samma utveckling. Stöd och service till människor med funktionsnedsättningar har sedan länge karaktäriserats av såväl individuell makt som diversifierade utförarled. Äldreomsorgen är på väg åt samma håll: Valfriheten ökar. Antalet aktörer likaså. Samma utveckling sker inom fler sociala områden.

Denna totalt förändrade verklighet har dock inte inneburit några större förändringar av vare sig statens eller kommunernas styrsystem. De kommunala nämnderna sammanträder som om de fortfarande hade makten över såväl individernas val som över verksamheterna. Och staten famlar i sina försök att få lokalt genomslag för nationella förslag.

Men det finns också en motsatt rörelse. Ministrar ställs till svars för åtgärder som kommunalråd har det fulla ansvaret för, och lokala politiker försöker bolla över ansvaret för problemfyllda verksamheter till staten.

Dessa kontinuerliga konflikter skapar risker för suboptimeringar. Ineffektiva styrsystem, där vare sig makt eller ansvar är tydligt förknippade med respektive beslutsnivå, ökar risken för dåligt resursutnyttjande, sämre utvecklingsmöjligheter och minskad förändringsbenägenhet.

Till detta kommer en risk för en ytterligare försvagning av den representativa demokratin. Den öppna demokratin förutsätter en tydlighet i maktbefogenheter och ansvarsutkrävande.

De senaste åren har olika försök gjorts för att lösa delar av denna styrproblematik. Men alldeles för ofta har försöken slutat i fysiska gränsdragningar av hur en framtida regional struktur ska se ut. Dessa försök har hittills, av goda skäl, strandat.

Det som krävs är i stället en helt ny syn på den representativa demokratins innehåll.

Det behövs en ny demokratiutredning som klargör var makten och ansvaret ligger i 2010-talets Sverige. Utredningens uppdrag bör vara att svara på följande frågor:

1. I ett kundvalssystem är den naturliga utvecklingen att styrningen sker nationellt. Det gäller såväl skola som vård och omsorg. Hur ska en sådan statlig styrning fungera? Hur säkerställs såväl politisk makt som politiskt ansvarsutkrävande på nationell nivå?

2. Det krävs ett lokalt demokratiskt inflytande över de stora välfärdssystemen som i dag är kommunala. Hur ska detta lokala inflytande och ansvarsutkrävande ske? Vem tar det nödvändiga demokratiska ansvaret för att en skola, ett äldreboende eller en vårdavdelning inte får nödvändiga resurser eller uppnår de basala kvalitetsmålen? Är det en fråga för de tjänstemän som leder verksamheten i vardagen, eller krävs ett politiskt ansvar på en än mer decentraliserad nivå?

3. Om staten står för finansieringen av välfärden genom kundvalssystem, bör kommuner och landsting då bli utförare av densamma? Hur säkerställer man i så fall en neutralitet mellan offentliga, privata och civila aktörer? En neutralitet såväl vad gäller ekonomi som demokratisk insyn och ansvarsutkrävande?

4. Hur säkerställs möjligheten till nödvändiga lokala variationer i ett nationellt finansierat system? Hur ökar vi möjligheten till lokala anpassningar av verksamhet, beroende på demografi, geografi, ekonomiska eller sociala förutsättningar? Ska kommunerna ha ett fortsatt utvecklings-, eller avvecklingsansvar?

5. Var går gränsen mellan individens rätt till och det offentligas makt över vardagens välfärdsbeslut?

Det enklaste sättet att möta framtidens utmaningar är att göra förändringar i befintlig organisation, utan att ändra något i grunden. Det räcker inte längre. Sveriges demokrati är mogen. Individernas kunskaper om och makt över sin egen vardag har aldrig varit större. Politikens roll har gått från samhällsförändrare till välfärdsadministrerande. Allt mer makt läggs på ovalda tjänstemän, i myndigheter, förvaltningar och företag.

Demokrati förutsätter att makt och ansvar hänger ihop. Så är det inte i dag. Det är dags för en ordentlig förnyelse av den offentliga maktens organisation och arbetsformer.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.