Många menar att Alliansregeringen inte gör tillräckligt för att främja utveckling och sysselsättning i det privata näringslivet (och, naturligtvis, att ej heller föregående regeringar gjort det). De har rätt. Men förklaringen till regeringarnas valhänthet är nog inte brist på intresse. Förklaringen är snarare att svensk politik under det senaste halvseklet aldrig på allvar ställt sig frågan hur man kan stimulera företagandet och den privata sektorn. De sysselsättningsproblem regeringarna haft har i stället hanterats genom olika slags expansion av den offentliga sektorn.
Dilemmat för vilken regering Sverige än har är att vår tids sysselsättningsbrist inte kan lösas med offentlig expansion. Regeringarna måste nu ta itu med en uppgift som man framgångsrikt lyckats sopa under mattan i ett halvsekel.
Antalet sysselsatta i det privata näringslivet har sedan 1950 legat kring tre miljoner människor med en topp på 3,3 miljoner 1964 och en svagt vikande trend därefter. Under samma period växte befolkningen med omkring en tredjedel från 7 till 9,3 miljoner människor. Den stagnerande sysselsättningen i näringslivet medförde förstås risk för arbetslöshet när folkmängden ökade.
Politikerna tog tidigt problemet på allvar. Den statliga sysselsättningsutredningen, som pågick under praktiskt taget hela sjuttiotalet, tänkte sig två lösningar: dels skulle staten främja näringslivets utveckling genom en rad olika åtgärder, till exempel statliga fonder för teknisk förnyelse, statligt stöd till forskning, exportserviceverksamhet, statliga handelshus, regionala utvecklingsbolag plus planering, exempelvis ”branschpolitiska program”, dels skulle den offentliga sektorn expandera. Det behövde nämligen ”tillskapas ytterligare flera hundra tusen arbetstillfällen” inom den offentliga sektorn eftersom ”behovsberäkningar för framtiden tyder på att den totala efterfrågan på arbetskraft … kommer att vara beroende av utbyggnadstakten inom den offentliga sektorn”.
Den första lösningen – stimulans till näringslivet – misslyckades och de åtgärder man prövade kom så småningom att avvecklas. Sysselsättningsstagnationen inom den privata sektorn fortsatte. Den andra lösningen, däremot, var framgångsrik. Mellan 1970 och 1990 fördubblades antalet offentliganställda från 0,75 till 1,5 miljoner personer. Så lyckades politikerna rädda sysselsättningen.
En förklaring till att det ena misslyckades medan det andra lyckades kan vara att politiker är bättre på att lösa problem med de verktyg deras normala sysselsättning ger dem kompetens att sköta. De begriper sig på att höja skatter, att fördela budgetar, att identifiera hål i välfärden och skapa myndigheter som ska stoppa igen hålen, att inrätta tjänster, att anställa folk och betala ut löner, att bevilja ökade anslag till redan etablerade myndigheter. Men att förmå företagare att anställa folk är något helt annat. Det kan man inte göra med skattehöjningar, propositioner, voteringar, långa utredningar och nya myndigheter. Offentliga organ skapar sysselsättning genom tillväxt i andra offentliga organ, inte genom tillväxt i privata företag. Skälet kan vara detsamma som gör att kaniner får kaniner till avkomma; expansionen följer arten.
En annan – och kanske bättre – förklaring till politikens oförmåga att uppmuntra nya jobb i den privata sektorn är att politiken själv och dess tankevärld utgör en viktig del av de strukturfel som försvårar för företagsamheten. Så länge politiska beslutsfattare tycker att det är viktigare att se till att företagare inte tjänar pengar än att se till att de tjänar pengar – till exempel genom att inrätta de mot företagare diskriminerande fåmansbolagsreglerna – så länge är politiken själv ett hinder för det den säger sig vilja åstadkomma. Samma sak med regler som tvingar en företagare att försörja en sjuk anställd innan han kan tänka på egen lön. Och samma sak med ett system för pensionssparande som tar ifrån medborgarna kontrollen över deras kapital och i praktiken leder till att detta möjliga riskkapital undandras landets små och medelstora tillväxtföretag.
I början av nittiotalet kom sysselsättningskrisen tillbaka, visserligen utlöst och förvärrad av en sprucken fastighetsbubbla, men i grunden ändå en normal sysselsättningskris orsakad av å ena sidan en stagnerande privat sektor och en vid det laget även stagnerande offentlig sektor, å den andra fortsatt folkökning. Politiken var tillbaka i det gamla problemet med den skillnaden att den offentliga sektorn inte längre kunde agera sysselsättningsmotor.
Nu gällde det för politikerna att snabbt inrätta försörjningsmöjligheter för de arbetslösa. På det viset växte en tredje sektor fram vid sidan av den privata och den offentliga. Denna tredje sektor, som så småningom skulle benämnas utanförskapet, expanderade raketsnabbt från 700 000 personer år 1990 till 1,1 miljoner år 2005. (Troligen är expansionen betydligt större i verkligheten än i statistiken eftersom det finns ett dolt utanförskap exempelvis i form av ungdomar som studerar i stället för att söka jobb.)
Alliansregeringen gick till val på att få bukt med utanförskapet. Det var lovvärt. Men frågan är om regeringen har analyserat utanförskapet rätt. I verkligheten är den tredje sektorn ett slags sysselsättningens restpost, en försörjningsinrättning som uppstått för att den privata och den offentliga sektorn stagnerar. Regeringen verkar snarare anse utanförskapet vara en självvald tillvaro som kan göras mindre attraktiv med ett batteri av lämpliga morötter och piskor, till exempel jobbskatteavdrag och sänkta bidragsersättningar. Dessa incitament förmår säkert människor att söka sig bort från utanförskapet och ökar nog utbudet av arbetskraft. Men något måste också göras för att öka efterfrågan på arbetskraft; det blir inte fler jobb bara för att femtio människor i stället för tio söker varje ledig plats.
Offentlig expansion hade varit enklast, men den vägen har tagit slut. Bara den privata sektorn återstår. Och därmed har regeringen hamnat i det dilemma som svenska regeringar framgångsrikt undflytt under mer än ett halvt århundrade: att skapa sådana villkor att företagare vill anställa fler människor. Nu har det dilemmat kommit i kapp politiken.
Det fungerar inte med sådant administrativt finlir som kan göra susen i den offentliga sektorn. Nu behövs statsmannaskap. Det gäller att vidta åtgärder som ingjuter framtidstro och entusiasm hos Sveriges företagare. Här, om någonsin, är uttrycket den enda vägen fullt befogat.
Patrik Engellau
vd Aktietorget, ordförande
Stiftelsen Den nya välfärden
Thomas Gür
företagare och författare
De utkommer i dag med boken ”Låt dem inte komma undan – tio viktiga frågor till Sveriges politiker”.