Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Det finns ingen kris för unga på arbetsmarknaden”

Foto: Henrik Montgomery/TT

Fel fokus i debatten. Arbetslösheten ger en felaktig bild av ungas arbetsmarknads­problem. De allra flesta klarar övergången till arbetslivet utan särskilda insatser. ­Fokusera i stället på de tydligt identifierbara grupper av unga som har påtagliga problem med att etablera sig på arbetsmarknaden, skriver två forskare i en ny ESO-rapport.

Enligt Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar var arbetslösheten bland 15–19-åringar 41 procent och bland 20–24-åringar 18 procent i april 2015. Med en så stor ungdomsarbetslöshet är det självklart att både medier och politiker fokuserar på frågan. Om knappt varannan ungdom i gymnasieålder och knappt var femte av dem som relativt nyligen lämnat gymnasiet har svårt att få ett jobb, så är det sannolikt motiverat med breda insatser för att öka ungas jobbchanser. Men lyckligtvis är det inte på detta vis.

I själva verket tyder allt vi vet på att övergången från skola till arbetsliv fungerar relativt väl för de flesta unga, även om det finns grupper av ungdomar som har arbetsmarknadsproblem. I en ny ESO-rapport som presenteras i morgon har vi grundligt undersökt de ungas etablering på arbetsmarknaden. Ingenting av det vi har funnit tyder på att de ungas väg in på arbetsmarknaden i genomsnitt är alltför krokig eller att den under senare tid har blivit krokigare. Hur går det ihop med ungdomarnas höga arbetslöshetstal?

Det är helt enkelt så att arbetslöshet inte är ett bra mått på ungdomars arbetsmarknadsrelaterade problem av flera skäl. För det första är det inte samma sak att vara arbetslös och att sakna jobb. Denna distinktion är viktig. Många av de unga som saknar jobb studerar, och det är inte ett uppenbart problem, vare sig vi talar om studerande som söker jobb (och som därför kan bli arbetslösa) eller studerande som inte söker jobb. En del unga varken studerar, arbetar eller söker jobb. Detta är med högre sannolikhet en grupp unga som riskerar att få problem, men eftersom de inte söker jobb är de inte arbetslösa. I klartext innebär detta att vissa arbetslösa unga sannolikt har inga eller små arbetsmarknadsrelaterade problem samtidigt som andra med arbetsmarknadsrelaterade problem inte klassificeras som arbetslösa.

För det andra måste man vara klar över vad ett arbetslöshetstal egentligen är. Att arbetslösheten bland 15–19-åringar är 41 procent innebär inte att fyra av tio i denna åldersgrupp är arbetslösa. Siffran innebär att fyra av tio av de ungdomar som försökte få ett arbete misslyckades. Nästan alla dessa 15–19-åringar var heltidsstuderande. Det var alltså långt färre än 41 procent av åldersgruppen som var arbetslösa, som andel av åldersgruppen låg arbetslösheten på cirka 13 procent.

För det tredje var en mycket stor andel av dem som var arbetslösa heltidsstuderande som sökte, eller väntade på att börja, ett extra- ­eller feriejobb. Detta signalerar inte problem, snarast tvärtom.

Ett mått som sannolikt bättre fångar omfattningen av ungas arbetsmarknadsrelaterade problem är storleken på gruppen av unga som varken studerar eller arbetar (som andel av antalet unga i åldersintervallet). Gruppen redovisas under namnet NEET, Not in Employment, Education nor Training, av både OECD och Eurostat. Men även detta mått har problem. Exempelvis kommer, till exempel backpackers att räknas in i NEET och en del av dem som studerar gör det kanske för att det är svårt att få jobb. Jämfört med arbetslöshetsmåttet fångar NEET-måttet dock sannolikt upp huvuddelen av de unga som kan förväntas få problem. Om man bara ska använda ett mått tror vi därför att NEET är bättre än arbetslöshet.

Det är också instruktivt att jämföra hur man kan beskriva de ungas arbetsmarknad med hjälp av arbetslöshet och NEET. Vi gör detta i diagrammet här ovan. För det första ser vi att nivåerna skiljer sig åt påtagligt – mindre än 5 procent av 15–19-åringarna är ”NEET:are”, alltså en mycket mindre andel än andelen arbetslösa i arbetskraften i dessa åldrar. För det andra ser vi att arbetslösheten ökade i samband med finanskrisens utbrott 2008 och etablerade sig på en högre nivå i båda åldersintervallen medan andelen NEET:are först steg i samband med krisen för att sedan snabbt återgå till den tidigare nivån.

I vår rapport studerar vi ungdomars inträde och etablering på arbetsmarknaden. Vi ser inga tydliga tecken på att processen har försvårats under senare år. Inträde och etablering för dem som föddes 1974 ser inte så annorlunda ut än för dem som föddes 10–15 år senare. I båda fallen hade cirka 60 procent av 23-åringarna och 90 procent av 30-åringarna trätt in på arbetsmarknaden. Denna bild är mycket mer förenlig med vad NEET-måttet säger om utvecklingen över tid än den bild av utvecklingen som arbetslöshetsmåttet ger.

Vi ser heller inga tydliga tecken på att tidsbegränsade anställningar med mellanliggande arbetslöshetsperioder har blivit vanligare. Detta innebär inte att korta jobb med mellanliggande arbetslöshetsperioder inte är ett problem för de unga som är på väg ut i arbetslivet. Vi vill däremot hävda är att det är ett problem som inte verkar ha förvärrats över tid.

Det faktum att etableringen för de flesta fungerar hyggligt betyder emellertid inte att vägen till arbetslivet är rak för alla grupper av unga. Vår analys visar att etableringsprocessen ser betydligt sämre ut för några delvis överlappande grupper: unga utan fullständiga gymnasiebetyg, unga med utländsk bakgrund och unga med funktionsnedsättningar som medför nedsatt arbetsförmåga. För samtliga dessa grupper går det sämre än för genomsnittet i alla delar vi undersöker. Mest prekärt ser läget ut för gruppen med funktionsnedsättningar där utfallen är mycket sämre än för genomsnittet, både i skolan och på arbetsmarknaden. Gruppen blir dessutom allt större och, till skillnad från de utan gymnasiebetyg och de med utländsk bakgrund, så går det sämre och sämre över tid.

Sammantaget ger vår rapport upphov till några förslag som gäller såväl debatten som politiken för de unga.

För det första borde mediebevakningen, diskussionen om och politiken för de unga inte fokusera på arbetslösheten, som är ett dåligt mått på omfattningen av de ungas arbetsmarknadsrelaterade problem. Fokusera i stället på de unga som varken arbetar eller studerar eftersom de bättre speglar de ungas arbetsmarknadsproblem.

För det andra är det sannolikt inte ändamålsenligt med insatser som riktas till alla unga. De allra flesta verkar klara övergången till arbetslivet utan särskilda ekonomisk-politiska insatser. För det tredje finns det tydligt identifierbara grupper av unga som har påtagliga problem med att etablera sig på arbetsmarknaden. Här finns det en betydande potential för förbättring via ekonomisk-politiska insatser.

Alla unga med arbetsmarknadsproblem vinner på att diskussionen handlar om hur man bäst utformar insatser för dem i stället för ett stort fokus på arbetslöshetstalen.

Dagens artikelförfattare

Anders Forslund, professor i nationalekonomi vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildnings­politisk utvärdering

Mattias Engdahl, forskare i nationalekonomi vid Institutet för bostads- och urbanforskning

Läs mer. Fler debattartiklar på DN Debatt

• ”Bättre att konstnärer arbetar med konst än i handel och välfärd”. Allt fler konstnärer jobbar med annat än konst. De utlovade åtgärderna brådskar, skriver Konstnärernas Riksorganisation i dag.

• ”Natomedlemskap gör Sverige mindre säkert”. Ett svenskt Natomedlemskap riskerar att leda 
till ytterligare aggression från Ryssland, skrev två forskare vid Försvarshögskolan den 9 juni.

• ”Stoppa övergreppen mot funktionsnedsatta föräldrar”. Ny forskning visar att barn till föräldrar med ­utvecklingsstörning mycket väl kan ha trygg anknytning, skrev sex forskare den 8 juni.

• Fler inlägg på DN:s debattsida

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.