På DN Debatt 5/12 ger Christer Ågren, vice vd för Svenskt Näringsliv, uttryck för sin uppfattning att fackens lönekrav saknar ekonomisk rimlighet. Det är ingen ovanlig uppfattning från vare sig honom eller den organisation han företräder. Sådana åsikter är snarast legio bland direktörer. Mer häpnadsväckande är påståendet att facken varken bryr sig om förutsättningarna för industrin eller Sveriges ekonomi.

Låt oss först göra klart att det är fackens medlemmar som förlorar mest på arbetslösheten. Det är våra medlemmar som vid arbetslöshet är hänvisade till den urholkade a-kassa som ger en avsevärt försämrad inkomst. Är det något som facken värnar så är det full sysselsättning.

Men detta kan inte tas till intäkt för att facket ska acceptera vilka lönebud som helst från arbetsgivarna.

Vad denna och övriga avtalsförhandlingar mellan arbetsgivare och fack handlar om är hur mycket av företagens vinster som ska gå till lön och hur mycket som ska gå till aktieutdelning. Här har vi olika intressen. Det är dumt och ohederligt att låtsas som att det är något annat det handlar om.

Att företagen är konkurrenskraftiga och efterfrågar arbetskraft och erbjuder aktieavkastning ligger också i fackets intresse. Det har dock blivit allt mer tydligt att måttet på ett företags framgång är dess förmåga att leverera höga aktieutdelningar. Det är därför som deras vd-ar brukar ha en särskild bonus kopplad till just aktieavkastningen. Företagens vilja att behålla arbetskraft ställs då i relation till hur mycket det påverkar aktieutdelningen. Minskar efterfrågan på ett företags varor eller tjänster, är uppsägningar ett effektivt sätt att upprätthålla nivån på aktieutdelningen. Det är också därför vi kan se att företag som gör stora nedskärningar vanligtvis får en kraftigt ökad aktiekurs.

Sambandet mellan löner och arbetslöshet är inte så enkelt som arbetsgivarna vill ge sken av. Det som styr ett företags behov av arbetskraft är vilken efterfrågan som finns på dessa varor och tjänster. Märker företagen att efterfrågan dalar säger de upp anställda och det kan hända även om löneökningarna är låga.

Nu är emellertid läget sådant att konkurrenskraften är stark inom verkstadsindustrin vilket resulterar i ett ökat antal övertidstimmar. Under årets tredje kvartal jobbade i genomsnitt varje övertidsarbetande anställd drygt sju timmar extra i veckan. Enligt SCB har övertidsuttaget inte varit så högt sedan 2006.

LO-ekonomerna pekar i sin alldeles färska konjunkturrapport, ”Ekonomiska utsikter hösten 2011”, på att det finns ett betydande utrymme för kommande löneökningar. Såväl kapitalavkastningen som bruttovinstandelen inom näringslivet har återgått till långsiktigt stabila nivåer. De pekar också på en god produktivitetsutveckling under de kommande åren.

När LO-ekonomerna nu spår ökad arbetslöshet beror det inte på att löneläget skulle vara för högt. Företagen har ett bra kapacitetsutnyttjande och levererar kommande vinstökningar.

Orsaken återfinns i stället i den europeiska skuldkrisen. Denna bedöms innebära att den internationella efterfrågan på varor och tjänster minskar, vilket också kommer att drabba svenska företag. Eftersom företagen anpassar sin personalstyrka efter just efterfrågan på deras produkter, kommer de också att minska antalet anställda. Detta förhindras inte genom att facken skulle avstå från att ta ut det löneutrymme som kommer att finnas i de svenska företagen. Särskilt inte som företagen kommer att agera för att upprätthålla en vinstnivå som möjliggör högsta möjliga aktieutdelning. Kan de inte öka intäkterna genom ökad försäljning, minskar de utgifterna genom att skära i kostnaderna.

Skulle facket följa arbetsgivarnas uppmaning blir resultatet ändå ökad arbetslöshet, men med den viktiga skillnaden att aktieavkastningsandelen ökar på löneandelens bekostnad. Mer i aktieutdelning och vd-bonus och mindre i lön med andra ord.

När den internationella konjunkturen dalar måste efterfrågan upprätthållas på annat håll. Det är därför viktigt att den inhemska efterfrågan inte försvagas utan stärks. Då får löneökningarna inte bli för låga. En löneutveckling som för hela ekonomin hamnar en procent för lågt, bedöms av LO-ekonomerna att minska sysselsättningen i storleksordningen 10 000 personer.

Det är därför vi nu – liksom tidigare – kräver löner som medverkar till samhällsekonomisk balans och samtidigt ger arbetstagarna sin rättmätiga del av de företagsintäkter som blivit möjliga genom arbete.

Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande

Per Bardh, LO:s avtalssekreterare