Äldre är en grupp i samhället som i många avseenden är mer sårbara för våld och övergrepp än andra eftersom de i högre utsträckning är beroende av samhälleligt stöd för att klara sin vardag. I Brottsoffermyndighetens omfångsundersökning Ofrid (2001) uppgav 16 procent av de äldre kvinnorna som deltog i undersökningen att de hade utsatts för någon form av våld efter att de fyllt 65 år. I vissa undersökningar är resultatet så högt som 20 procent.

I Sverige saknas i dag lagstiftning som gör medarbetare inom äldreomsorgen, hälso- och sjukvården och socialtjänsten skyldiga att anmäla vid misstanke om fysiskt eller psykiskt våld mot äldre i nära relationer. Lex Sarah som trädde i kraft 1999 reglerar skyldigheten för medarbetare i vård och omsorg att rapportera vård- och verksamhetsrelaterade missförhållanden, men när exempelvis våld i nära relationer mellan äldre misstänks finns ingen anmälningsskyldighet. En hemtjänstmedarbetare som fattar misstanke om våld i ett hem mellan två äldre har i dag varken skyldighet eller stöd i lagen att agera. I socialtjänstlagen finns en stark reglering att rapportera om misstanken gäller våld mot barn, liknande lagstöd borde finnas för våld i nära relationer mellan äldre.

Många svenska kommuner bedriver ett eget arbete för att bli bättre på att identifiera och agera om misstankar finns, men en ny lagstiftning skulle innebära ett bättre rättsskydd för en skör grupp. I en sådan ny lagstiftning bör ett imperativ att följa upp och åtgärda missförhållanden finnas. Annars är en överhängande risk att den blir verkningslös – för det är inte bara straff för en förövare som behövs.

Det har i perioder diskuterats om Sverige ska anta en lag om anmälningsplikt vid misstanke om att äldre- och funktionshindrade utsätts för våld. Sådan lagstiftning – med tillhörande åtgärdsprogram – finns i de flesta stater i USA kombinerat med ”Adult Protective Service”, en form av myndighet som går vidare med fall som anmäls. I vårt grannland Norge saknas lagstiftning men sedan tio år finns en motsvarighet till uppföljningsmyndigheten under namnet ”Vern for eldre”. Sveriges kommuner har ett ansvar att arbeta med frågorna – men en ny lagstiftning skulle göra stor skillnad i förutsättningarna för det arbetet i Stockholm och för resten av Sveriges kommuner, och sådan lagstiftning kan bara regeringen ta initiativ till.

Nationellt centrum för kvinnofrids rapport ”Våld i nära relationer bland äldre” (2010:04) slår fast att riskerna ökar markant för männi­skor med ett svagt socialt nätverk och isolering, vilket tyvärr inte är ovanligt bland äldre. Gruppen äldre över 80 år löper två till tre gånger så hör risk att utsättas för våld eftersom risken för exempelvis demens och annan kognitiv begränsning ökar med hög ålder. Den beroendeställning mot en partner eller en annan person som hög ålder eller svagare hälsa kan innebära gör också ett uppbrott från en relation präglad av våld svårt.

En gängse bild av relationsvåld är den av en medelålders man som, ofta påverkad av alkohol, slår kvinnan och kanske barnen han lever med, men det kan också se helt annorlunda ut.

Att förstå hur våldet ser ut är första steget mot att lösa problemet. Exempelvis kan våld mot en äldre person ta sig formen av försummelse från den som har ansvar för omvårdnad i hemmet. Nationellt centrum för kvinnofrid vittnar om medveten vanvård, felaktig medicinering, otillräcklig föda samt att den utsatta äldre människan inte får hjälp med sin hygien som förekommande former av kränkningar och våld.

De äldre med störst vård- och omsorgsbehov är också den grupp som forskningen konstaterat löper högst risk att utsättas. I Stockholms stad samverkar därför äldreomsorgen och socialtjänsten för att ta fram riktlinjer för arbetet med våld mot äldre i nära relationer utifrån stadens program för kvinnofrid. Samtliga anställda i äldreomsorgen ska utbildas i hur man kan upptäcka våld i nära relationer mellan äldre, och hur man ska agera om det upptäcks.

Problemet finns inte bara i Stockholm. Våld i nära relationer mellan äldre förekommer i hela landet – det är ett nationellt problem som ofta hamnar i skymundan av andra debatterade och viktiga frågor om våld och utsatthet, som barn som far illa, hedersproblematik eller kvinnofridsarbete i ett bredare sammanhang. Socialstyrelsen har tillsatt en referensgrupp med uppgift att höja kompetensen hos medarbetare inom socialtjänst och hälso- och sjukvård om våld i nära relationer. En av de målgrupper som särskilt lyfts fram är äldre personer.

Den svenska debatten om våld i nära relationer har förbisett att det finns ett stort mörkertal bland äldre som drabbats av våld i hemmet. Varje fall där misstankar finns om missförhållanden, fysiskt eller psykiskt våld mot äldre i en nära relation och som inte följs upp är ett stort misslyckande för samhället. Stärkt samordning och bättre samverkan på kommunal nivå mellan socialtjänsten och äldreomsorgen, polisen, vården och andra berörda myndigheter kan förbättra möjligheterna att ingripa, men det som ytterst behövs är en ny lagstiftning som stärker rättsskyddet till dem som drabbas där det i dag inget finns och med ett imperativ att följa upp misstänkta missförhållanden.

Dagens lagstiftning med lex Sarah täcker endast missförhållanden kopplade till vårdgivningen – vi uppmanar därför nu regeringen att ta initiativ till att inleda arbetet för ett lagförslag som kan skydda och hjälpa äldre, män som kvinnor, som utsätts för våld i nära relationer.

Joakim Larsson (M), äldreborgarråd i Stockholms stad

Marie Ljungberg Schött (M), vik. socialborgarråd i Stockholms stad

Britt-Inger Saveman, professor i omvårdnad vid Umeå uniersitet