Nu är det 25 år sedan riksdagen stiftade ”Lex Pysslingen”. En vänstermajoritet som stöddes av LO och TCO försökte genom lagstiftning göra det omöjligt för andra än kommuner att driva förskolor. Projektet misslyckades. Idén om ett politiskt monopol för offentliga tjänster hade mycket svagt stöd. Hela den politiska skalan fanns representerad hos dem som protesterade. Få sörjde när lagen avskaffades och det även formellt blev möjligt att gå från kommunala monopol till större valfrihet och en öppen marknad.
Ett antal huvudsakligen moderata kommunpolitiker riskerar nu förtroendet för denna öppna marknad för välfärdstjänster. På nytt är det den ideologiska berusningen som ställer till det. Men den här gången är det ideologiska axiomet att privat drift alltid är bättre än kommunal. Väl fungerande kommunal verksamhet inom vård, skola och omsorg säljs till underpris eller skänks bort till privata företag. Dessa företag kan göra snabba vinster genom att i sin tur sälja verksamheten till marknadspris.
Hur kunde det bli så tokigt? Jag tror det kanske började 1995. I boken ”Nostalgitrippen” av Fredrik Reinfeldt med flera hyllades begreppet avknoppning som skolpengens tredje steg. Friskolor skulle ersätta kommunala skolor och inte bara fungera som komplement. Med rektor som vd skulle verksamheten bli både bättre och billigare. En perfekt fungerande marknad skulle med automatik åtgärda bristerna i den offentliga verksamheten.
Idén att lägga över driftsansvaret för i princip all kommunal verksamhet till privata utförare slog snabbt rot hos en ny generation av högerpolitiker. Det blev ett självändamål att stänga kommunala skolor, förskolor och vårdenheter.
Reinfeldts teser fick särskilt starkt genomslag i Storstockholm, bland annat i den kommun där Filippa och Fredrik Reinfeldt hade stort inflytande. Täby lyckades på kort tid privatisera samtliga förskolor (utom en) genom att i princip skänka bort verksamheten. Flertalet av dessa förskolor har sedan sålts vidare med betydande vinster för ägarna. Två större grundskolor gick samma väg. En av dessa är i dag till salu.
År 2005 tycktes gruppen bakom ”de nya moderaterna” plötsligt ha insett att ideologin stod i strid med verkligheten, opinionen och den nya imagen. På partiets kommundagar lanserades en ny skolpolitik. Fixeringen vid friskolor kallades ”ett tankefel” och i stället skulle det satsas på den kommunala skolan. Det är en ny och underbar insikt hos mig, sade Fredrik Reinfeldt (DN Debatt och SvD mars–april 2005).
Men denna nya insikt spred sig inte i partiet. Eller var det bara ett taktiskt spel? Fotfolket fortsatte i alla fall framåt med språng trots att ledaren tycktes ha kommenderat halt.
Ett antal kommuner och åtminstone ett landsting, med Filippa Reinfeldt som ledande politiker, har fortsatt att driva linjen att privat drift per definition är bättre än kommunal. De så kallade avknoppningarna har kunnat pågå trots starka invändningar från jurister, politiker i minoritet och från företag som inte fått möjlighet att lägga anbud på verksamheten. De företag som slussats in i gräddfilen har kunnat tillgodogöra sig under lång tid upparbetade värden och omsätta dessa värden i kontanter vid vidareförsäljning. I vissa fall har de också, till följd av att värdet av verksamheten nollsatts, kunnat ta ut snabba och orimliga vinster, till exempel inom förskoleverksamheten i Stockholm.
Avknoppningar i Stockholms stad, Stockholms läns landsting och Täby kommun är anmälda till EU-kommissionen. Enligt EU:s regler för otillåtet statsstöd får offentliga organ inte gynna enskilda företag och snedvrida konkurrensen. Utfallet kan bli skadestånd för Sverige och för kommunerna. Det finns också risk att den som otillbörligt gynnats får betala skadestånd.
Täbymoderaternas beslut att utan betalning och normal anbudsprövning överlåta Tibble gymnasium till ett av rektor nystartat privat företag är ett typexempel på den attityd som Fredrik Reinfeldt gav uttryck för 1995.
Eftersom det överordnade målet var att avveckla kommunal verksamhet bortsåg Täbymoderaterna från att beslutet var lagstridigt och vållade medborgarna ekonomisk skada. Sedan Kammarrätten upphävt beslutet har Täbymoderaterna också vägrat att medverka till att kommunen rättar sig efter domen.
Det faktum att skolans ägare nu ”frivilligt” ersätter kommunen med 6,6 miljoner kronor, vilket torde motsvara betydligt mindre än hälften av marknadsvärdet, är en bekräftelse på den oskickliga hanteringen. Man bör då erinra sig att moderaterna har egen majoritet i Täby. Samtliga övriga partier i kommunen vidtog den sannolikt unika åtgärden att vägra att närvara vid det med tre dagars varsel anordnade extra fullmäktigemöte då moderaterna beslöt att skänka bort skolan.
Maktmissbruk leder till att den sunda och för verksamheten såväl som den kommunala ekonomin positiva mångfalden kan misstänkliggöras. Brist på professionalitet vid försäljning av skola och vård skapar misstro. Än värre är när politiker efter det att besluten inte visat sig hålla för en juridisk prövning visar öppet lagtrots. Man kan jämföra med rättsreglerna för privat verksamhet: Om en majoritetsägare skänker bort bolagets tillgångar kan minoriteten begära kompensation. När det gäller kommunal verksamhet borde kommuninvånarna åtminstone moraliskt sett jämställas med minoritetsägarna.
För så enkelt är det faktiskt: Ansvariga politiker kan aldrig avsäga sig ansvaret för uttaxerade skattepengar och deras användning.
Täbymoderaternas vägran att följa Kammarrättens dom väcker den principiella frågan hur staten ska hantera kommunalt domstolstrots. Lagstiftaren har givetvis inte tänkt sig att en sådan situation skulle kunna uppstå. Men när så skett måste frågorna ställas:
Behöver kommunallagen ändras? Finns det anledning att införa sanktionsmöjligheter? Behövs en ”Lex Täby”?
Den politiska frågan, framför allt för allianspartierna, är hur skadeverkningarna ska kunna begränsas. En skarp och tydlig markering av att dessa partier vid behov inte tvekar att vässa lagstiftningen känns därför angelägen. Den skulle välkomnas av många i de egna leden och säkert också ha en preventiv effekt. Att de gamla monopolisterna inom vänstern gillar läget är lätt att förstå. De behöver knappast argumentera. De kan bara peka på en rad exempel på miljonvinster för dem som fått dela på avknoppningspengarna.
Men vi andra som vill utveckla skola, vård och omsorg i nära samarbete mellan de kommunala huvudmännen och idérika och duktiga privata entreprenörer måste ägna orimligt mycket tid åt att förklara hur vissa beslut kunde bli så bort i tok.