Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Det pågår ett världskrig och vi låter människor dö”

Augusti 2015. En syrisk pojke bland ruinerna i Aleppo.
Augusti 2015. En syrisk pojke bland ruinerna i Aleppo. Foto: APAImages REX

Vårt ansvar. Ett rimligt sätt att beskriva det som händer är att vi är inne i ett tredje världskrig. Det är inte de föregående likt. Men de omänskliga följderna är likartade. Frågan är nu vad vi kan göra för att ta vårt moraliskt bjudande ansvar för de miljontals människor som är på väg att bli dess offer, skriver publicisten Mats Svegfors.

Hur kunde det ske? Hur kunde vi låta det ske? Jag är uppvuxen med dessa frågor om Förintelsen. De har format hela min föreställning om rätt och fel, om varje människas och varje samhälles skyldighet att inte bara själv låta bli att göra det onda utan också att göra det goda. Och det har format den fasta föresatsen: det får inte hända igen, vi får inte låta det hända igen.

Med inbördeskrigen och massflykten från länder i Mellanöstern återvänder frågorna.

Invändningen att Förintelsen inte händer igen är lika korrekt som oviktig. Ingenting kan jämställas med Förintelsen. Sex miljoner judars död och många fler judars outsägliga lidande får inte relativiseras. Det händer inte igen. Men nu händer något annat. Som så ofta och i så många sammanhang: vi värjer oss mot att det alldeles rysansvärda som har hänt en gång skall upprepas. Och därför upprepas det inte. Men vi har inte fantasi nog att föreställa oss det andra onda.

Det är ett moraliskt imperativ att använda den egna föreställningsförmågan, fantasin, för att förstå skeenden och förstå vilka moraliska krav dessa reser.

 

Vi är så vana vid i våra egna samhällen att det ordnar sig. Men det ordnar sig inte. Felet är inte vårt, men ansvaret är vårt.

 

Ett rimligt sätt att beskriva det som nu händer är att vi är inne i ett tredje världskrig. Det är inte de föregående likt. Men dess bokstavligen omänskliga följder är likartade. Och det förstör städer, byar och det byggda kulturavet på samma sätt som de tidigare världskrigen gjorde. Det drabbar människorna i Syrien, Afghanistan, Irak, Jemen, Libyen, Somalia, Sudan och Nigeria. Och det återverkar djupt in i angränsande länder, bland dem Libanon, Jordanien, Turkiet, Egypten, Iran, Pakistan, Tunisien, Kenya men också många fler. Det kan beskrivas som ett krig men är många krig relaterade till varandra. Det har sin tyngdpunkt i Mellanöstern och norra Afrika men det har förgreningar över stora delar av världen. Det leder till punktvisa våldsutbrott och omfattande motsättningar över bokstavligen hela världen. Med moderna massförstörelsevapen kan dessa punktvisa våldsutbrott mycket väl komma att övergå omfattande död och massiv förstörelse.

I de länder som nu är berörda av kriget finns, eller kanske snarare fanns, 340 miljoner människor. I den yttre kretsen av länder finns därutöver mer än 400 miljoner människor.

Det är ingen tillfällighet att UNHCR:s årsavstämning för 2014 just har titeln ”World at war”. 60 miljoner människor i världen är på flykt, 40 miljoner av dem än så länge i det egna landet, 20 miljoner i ett främmande land. Hälften av Syriens befolkning på 18 miljoner människor är på flykt. I det lilla grannlandet Libanon med en ”egen” befolkning på cirka fem miljoner finns nu över en miljon syriska flyktingar. I Turkiet, som vi ofta kritiserar för dess bristande respekt för mänskliga rättigheter, finns inemot 1,6 miljoner syrier.

När vi talar om det som nu sker som en flyktingkatastrof är det rätt, men likväl fel. Det leder tankarna till en händelse begränsad i tiden, till något övergående. Men inget talar för att det som nu sker är övergående i någon rimlig mening. Krigstillstånd har rått i Afghanistan sedan slutet av 1970-talet, det vill säga i mer än 35 år. Kriget i Syrien började 2011. Det finns ingenting som tyder på en vändning i positiv riktning under överblickbar tid. Irak håller på att implodera. Libyen är en stat i ren upplösning. Hur länge står Libanon och Jordanien emot? Och förfärliga tanke: Vad sker på längre sikt i Egypten med 87 miljoner invånare?

Vi är så vana vid i våra egna samhällen att det ordnar sig. Men det ordnar sig inte. Felet är inte vårt, men ansvaret är vårt.


Mats Svegfors. Foto: Beatrice Lundborg

Den stora politiska frågan i Sverige tycks nu vara hur de etablerade partierna ska anpassa sig till Sverigedemokraterna. I själva verket är dagordningen den rakt motsatta och har inte har ett dyft med Sverigedemokraterna att göra. Den handlar om vad vi kan göra för att ta vårt moraliskt bjudande ansvar för de bokstavligen miljontals människor som är på väg att bli offer för ”det tredje världskriget”?

Sverige tar emot många flyktingar, men likväl inte alls så många som vi borde för att de krigsdrabbade människorna skulle ges en möjlighet att resa och skapa sig drägliga förhållanden utanför krigszonen. Om det lilla och tämligen tätt befolkade Libanon kan ta emot en miljon syrier, hur många skulle vi då inte kunna ta emot? Sverige är 40 gånger så stort som Libanon men vår befolkning endast dubbelt så stor. I det jordanska flyktinglägret Zaatari lever över 80 000 flyktingar. Denna nya stad har utvecklats på tre år. Hur många ”nya städer” skulle inte vi kunna skapa i Sverige på tre år? Tio nya städer med 8 000 invånare? 25 nya städer med 25 000 invånare? Vi har mark, vi har kunskap om hur vi bygger snabbt, enkelt men med kvalitet. Och inte minst, vi har vatten! Libanon, Jordanien och även Turkiet har gjort mycket mer än vad de har resurser till. Vi i Väst har knappt uppoffrat något.

Men en halv eller en miljon syriska, afghanska och irakiska flyktingar skulle väl förändra Sverige? Möjligen skulle det på 10 eller 20 års sikt innebära en mycket stor ansträngning för det svenska samhället. Och måhända skulle det inte skapa mönster för andra att ta efter utan en förevändning för andra att inte göra något själva. Måhända skulle det skapa än starkare incitament för människor att fly.

Den obotfärdige har alltid förhinder att hänvisa till. Men det pågår krig i gränslandet till Europa. Hur många hade velat komma ihåg sina far- eller morföräldrar som de som i slutet av 1930-talet hade sagt om judarna: låt dem dö!

Blåögt! Ett radikalt program för att bistå flyktingar ger ytterligare fart åt Sverigedemokraternas opinionslavin. Inte särskilt troligt men erfarenheten från det andra världskriget är att moralen ytterst alltid måste sätta gränser för politiken.

Vi måste komma till rätta med kriget och dess orsaker i stället för att sopa upp efter krigsherrarna. Det ena utesluter inte det andra. Men inte ens orsakerna vågar vi se. Redan att stoppa pengaflödet från oljerika stater till krigsherrarna skulle ha utmanat egna ekonomiska och politiska intressen. Så om det har vi tigit i Väst.

I Europa och i Sverige lurar vi oss själva. Trots att våra medmänniskor på andra sidan Medelhavet dör i hundratusental vågar vi inte formulera de ord som tvingar oss till handling. Vi låter dem dö.

Läs mer. DN Debatt
Fördjupning. Flyktingkrisen