Trots att det i år är trettio år sedan jag lanserade idén om ett nytt, grönt framtidsparti och tjugoåtta år sedan partiet bildades, utbryter gång på gång debatt om Miljöpartiets ideologiska hemvist. Än avfärdas partiet som småborgerligt, än som vänsterextremt, ibland betecknas det som ett liberalt mittenparti. Förvirringen beror mindre på oklarheter i MP:s politik än på fördomar om hur en ideologisk hemvist bör se ut. Projektet baserades på sex grundbultar:
1. Vi ville ifrågasätta om det bästa botemedlet mot miljö- och resurskrisen var obegränsad BNP-tillväxt av samma slag som orsakat problemen. Detta ledde till att vi fick våra hätskaste fiender bland socialdemokrater och folkpartister, som tillsammans etablerade linje 2 i kärnkraftsomröstningen 1980 med det ökända och lögnaktiga slagordet: ”Avveckla, men med förnuft.” Miljöpartiets påstådda avsaknad av förnuft blev det vanligaste argumentet mot oss under lång tid. I dag, i ljuset av klimatkrisen, tycks däremot allt fler inse att det är vi som står för det pålitligaste förnuftet.
2. Vi ville förhålla oss pragmatiskt till politikens metoder, men ideologiskt till målen. Om miljökrisen bekämpades genom förstatligande eller privatisering, planering eller marknadsmekanismer, var för oss en praktisk fråga. Därför är vi öppna för experiment i marginalen på offentliga system, till exempel möjlighet att starta friskolor för att genomföra alternativ pedagogik eller vårdinrättningar med alternativmedicinska metoder eller att låta de minsta företagen avskeda två anställda utan att följa turordningen. Men det har aldrig handlat om att av doktrinära skäl sälja ut hela skol- och vårdsektorn till kommersiella intressen, inte heller om att avskaffa lagfäst anställningstrygghet.
3. Vi vägrade acceptera den endimensionella höger-vänsterskalan. En gång i Miljöpartiets barndom mötte jag Olof Palme i en ”Kvällsöppet”-panel. ”Ni är ju bara småborgerliga utbrytare från Folkpartiet”, påstod han. ”Annat är det med tyska Die Grünen, det är ett rejält vänsterparti, dem skulle man kunna samarbeta med.”
Trettio år senare hävdar ett antal centerpartister i Stockholm att ”MP (står) långt till vänster om S” (DN Debatt 24/11-09). Skulle MP ha förvandlats från ett småborgerligt utbrytarparti till en vänsterytter i riksdagen? Inte alls. Det är bara om man betraktar partipolitik som en endimensionell ekonomisk-materialistisk skala som man kan få ett sådant intryck. Det finns fler dimensioner, mest tydligt i form av en ekologisk dimension. Andra dimensioner kan handla om genusperspektivet eller främlingsfientlighet eller integritetsaspekter i det nya teknifierade storebrorssamhället. Utifrån alla dessa tre nya dimensioner pågår som bekant partibildningsförsök.
4. Vi ville inte fastna i de gamla ideologierna. Själv har jag läst hyllmeter med socialistiska och liberala ideologer, vid sidan om alla de ekologiska tänkarna. Och visst finns det mycket i socialistisk jämlikhetssträvan, liberal frihetslängtan och till och med konservativt bevarandeansvar som passar väl i en grön politik. Men det räcker inte.
När jag i fjol inför den andra globala gröna kongressen i São Paulo analyserade ett femtiotal gröna partiprogram från hela världen, kunde jag vaska fram en prioritetsordning som inte skulle kunna finnas i någon annan politisk-ideologisk familj:
1. hållbar utveckling/kretsloppsekonomi, 2. könsjämställdhet/feminism 3. icke-våld, 4. ekologisk vishet, 5. social rättvisa, 6.deltagande/gräsrotsdemokrati, 7. internationellt samarbete, 8. global solidaritet, 9. livskvalitet, inte kvantitet, 10. mänskliga rättigheter/frihet, 11. biologisk mångfald, 12. kulturell mångfald, 13. rättvis handel, 14. självtillit. (Behövs det en grön ideologi, Cogito 2008).
Den dominerande verklighetsbilden i gröna program är att det råder en allvarlig ekologisk kris, inte minst en klimatkris. Vems fel är det? De italienska gröna svarar fränt: ”Grön är den som i ekonomisk tillväxt ser den ursprungliga orsaken till vår planets förfall.” Det betyder inte att de vill avskaffa marknadsekonomin. Visst ska det finnas utrymme för privata initiativ, visst kan MP bli ett parti för småföretagare – men produktionen måste ske inom ekologiska ramar. Är det socialism? Är det liberalism?
5. Vi ville etablera en ny politikerroll. Vårt förbud mot livstidspolitik och mångsyssleri och, inte minst, tillämpningen av strikt könsbalans på alla nivåer, möttes med en blandning av nyfikenhet och hån. En del anpassningar har gjorts, men det väsentliga finns kvar och garanterar att MP:s ansikte utåt är annorlunda, mest synligt genom de två språkrören.
6. Vi vägrade acceptera blockpolitiken. Vi eftersträvade att bli ”vågmästare” i ett levande parlament, utan blockbildningar. Vi ansåg – och anser i princip fortfarande – att i mångpartidemokratier bör regeringsbildningen ske efter ett val, inte före. Så är det i många EU-länder, till exempel Danmark, Finland, Nederländerna, Belgien. Men i Sverige pressas partierna att ”ge besked” före valet. Under många år vägrade MP spela med i detta spel, men omgivningen har varit starkare. Därför förbereder vi nu regeringsbildning tillsammans med S och V.
Det betyder inte att vi ingår i ett cementerat block av evig karaktär. Vi är absolut motståndare till en utveckling i riktning mot tvåpartisystem, eftersom det urholkar demokratin och förhindrar förnyelse. Hur skulle det ha uppfattats om de ekonomiska systemen i USA och Storbritannien hade varit organiserade som på 1700-talet? Men att dessa länders politiska system är 1700-talssystem framhålls ofta som ett föredöme! Beror det på att inget av dem, på grund av valsystemet, har några gröna parlamentsledamöter?
Det går inte att dra några slutsatser om MP:s ”ideologiska hemvist” på grund av det rödgröna samarbetet, som är ett pragmatiskt samarbete i syfte att skapa den regering vi gemensamt tror skulle bli den bästa för Sverige. Det handlar om ett experiment eftersom det är första gången något sådan äger rum. 2014 ska inte bara väljarna utan också partierna utvärdera om det ger mersmak.
Slutsatsen är att MP:s ideologiska hemvist är grön, vilket är en lika tydlig – eller otydlig – beteckning som konservativ, liberal eller socialistisk. Grön är dock ett begrepp av vår egen tid, medan de klassiska ideologierna snarare tillhör 1800-talet.
Per Gahrton
ordförande i Cogito, grön idéverkstad