Den 15 september 2008 försattes den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers i konkurs. Konsekvenserna var förödande även om de direkta följderna för svenska banker i termer av kreditförluster blev begränsade. Alla fick svårt att låna när de internationella bankmarknaderna frös till is. Vad har vi då lärt oss av Lehmans kollaps? En lärdom är att man bör förenkla för staten att reda upp en kris. En idé är att tvinga finansiella institutioner att upprätta egna begravningsplaner. Det behövs också radikala förändringar av bland annat bankernas kapitaltäckningsregler, skriver ekonomerna Hans Fahlin, Per Strömberg och Pehr Wissén.
Den 15 september 2008 försattes investmentbanken Lehman Brothers i konkurs. Den initiala reaktionen var blandad. Vissa oroade sig för vilka konsekvenser detta kunde få. Andra tyckte dock att det var bra att en stor aktör fick ta konsekvenserna av att den hamnat i ekonomiskt trångmål.
I ett antal tidigare fall hade staten räddat aktörer som fått problem. Detta spred en stämning av att man kunde göra hur dåliga affärer som helst och bli räddad med skattebetalarnas pengar. Ekonomer kallar fenomenet ”moral hazard”. Det leder till att det görs mer ansvarslösa affärer än vad som är bra för ett samhälle.Därför hade det ett värde att de amerikanska myndigheterna lät Lehmans gå i konkurs.
Konsekvenserna för världsekonomin blev emellertid förödande. Den internationella marknaden för lån mellan banker upphörde fungera. Likaså marknaden för kommersiella lån till företag. Den kraftiga kreditsammandragningen fick stora konsekvenser för den globala reala ekonomin. Aktiemarknaderna över hela världen förlorade cirka en fjärdedel av sitt värde på några veckor.
Varför fick Lehman-konkursen sådana dramatiska och oväntade konsekvenser?
För det första visade sig Lehman Brothers konkursbo vara oerhört mer komplext än vad man förväntat sig. Långivare som trodde att de hade en fordran på Lehman Brothers moderbolag visade sig ha lånat till något av Lehmans otaliga dotterbolag runt om i världen, där det blev oklart vilka tillgångar som hörde till vilket dotterbolag. Hedgefonder som ville ha tillbaka aktier deponerade hos Lehman fick beskedet att dessa tyvärr lämnats som säkerhet för något annat lån. De fick ställa sig i kö med andra fordringsägare. Dessutom medförde Lehmans komplicerade lånekedjor och derivattransaktioner att det blev svårt att bedöma vilka som i slutändan satt på Lehmans kreditförluster.
För det andra hade många på marknaden förväntat sig att den amerikanska staten skulle rädda Lehman från konkurs. När marknaden nu insåg att institutioner av Lehmans kaliber kunde tillåtas gå under skapade detta en osäkerhet. Finansiella institutioner vågade inte längre låna ut till varandra och företag med kreditlinor hos banker såg till att snabbt utnyttja dessa. Resultatet blev en akut likviditetskris, som bara kunde lösas med massiva likviditetstillskott från världens centralbanker. För att återställa sin likviditet och sitt kapital ströp bankerna nyutlåning till företag och hushåll och började försöka sälja av finansiella tillgångar.
Tyvärr var investerarna själva också tvungna att få in kapital, eller också väntade de på nästa storbankskonkurs där de skulle kunna köpa tillgångar till ett ännu lägre pris. Obalansen mellan säljare och köpare ledde till kraftiga prisfall vilket i sin tur minskade värdet av de finansiella institutionernas tillgångar, ökade deras skuldsättning, och gjorde det än mer akut att få in nytt kapital och sälja tillgångar. Ingen finansiell marknad gick förskonad i denna globala likviditetstorka, inte heller den svenska.
En av de första lärdomarna av Lehmans konkurs var att det inte var meningsfullt att upprätthålla det tvådelade amerikanska bankregleringssystemet. Lehman var en investmentbank och hade att följa mindre stränga regler än kommersiella banker. Det stod nu klart att de samhälleliga konsekvenserna av en kollaps var mycket stora, oavsett typ av bank.
En andra lärdom var att man bör förenkla för staten att reda upp en kris. En idé är att tvinga finansiella institutioner att upprätta sina egna ”begravningsplaner”, där de kan visa regleraren en plan för en kontrollerad nedläggning av sin verksamhet. Mera kontroversiella förslag är att införa en storleksgräns för banker, eller begränsa den verksamhet som får bedrivas av de banker som anses systemkritiska. Ett problem med sådana begränsningar är att de kan snedvrida konkurrensen och leda till att finansiella funktioner övertas av institutioner som inte faller under regleringen, vilket minskar statens insyn i systemrisker.
Det framstår i efterhand som tydligt att de amerikanska myndigheterna inte hade insikt i hur komplext nätverket av kopplingar mellan Lehman Brothers och andra finansiella institut världen över var. Det framtida regelverket torde därför behöva kompletteras med krav på högre transparens avseende beroenden gentemot såväl interna som externa motparter. En annan åtgärd är att flytta en väsentlig del av de transaktioner som under senare år skett på bilateral basis mellan banker och deras motparter, så att dessa i stället handhas av clearinginstitut.
En mekanism bakom krisen är att de finansiella institutionernas egenintresse inte nödvändigtvis är tillräckligt för att hindra dem från att ta systemrisker, eftersom staten alltid kommer att tvingas bära en stor del av kostnaderna när en systemkritisk finansiell institution fallerar, medan ledning och aktieägare behåller vinsterna om risktagandet bär frukt. Det räcker därför inte med att se till att finansiella institutioner agerar i aktieägarnas intressen, utan det kan behövas regleringar som ser till att risktagandet minskar och att skattebetalarna skyddas.
En väg som just nu diskuteras är att införa begränsningar av bonus för att minska incitamenten för spekulation. Det råder oenighet om hur detta borde genomföras. Det är långt ifrån klart att ett system med mer långsiktiga bonusprogram verkligen påverkar risktagandet. Bland investmentbankerna var Lehman Brothers den institution som hade det mest långsiktiga kompensationsprogrammet, och Lehmans anställda förlorade enorma belopp då deras aktier blev värdelösa.
Det råder större enighet om att det behövs radikala förändringar i de kapitaltäckningsregler som bestämmer hur mycket skulder en finansiell institution kan ta på sig givet riskerna i sin tillgångsportfölj. Två aktuella förslag är att tvinga banker att bygga kapitalbuffert i goda tider (ett system som prövats i Spanien) eller att bankerna skall finansiera sig med upplåning som konverteras till aktiekapital i en kris. Det kommer även att krävas övervakande myndigheter som ser till hela det globala systemets stabilitet, vilket dock leder till snåriga problem vad gäller avgränsningen mellan nationella och internationella myndigheters ansvarsområden.
Beslutet att sätta Lehman Brothers i konkurs togs i USA. De direkta konsekvenserna för svenska banker av konkursen i termer av kreditförluster var begränsade.
Däremot påverkades de svenska bankerna när de internationella bankmarknaderna frös till is. Alla fick svårt att låna. Den ekonomiska nedgången som kom i kölvattnet på konkursen träffade Sverige med full kraft.
Trots att beslutet att sätta Lehmans i konkurs var amerikanskt så var konsekvenserna knappast uteslutande amerikanska. Sverige har därför goda skäl att delta mycket aktivt i skapandet av nya regelverk för de finansiella marknaderna. Regelverkens utformning är av stor betydelse för den framtida ekonomiska utvecklingen i Sverige.
Utformningen av regelverken blir en balansgång mellan att agera snabbt medan handlingsviljan är hög och att ta tid på sig så att besluten blir korrekta.
Det finansiella systemet är komplext. Dåliga regler är ofta sämre än inga regler alls. Det finns skäl att inte skynda fortare än att vi känner oss säkra på att vi har hittat en bättre uppsättning regler än de som ledde fel.
Hans Fahlin
Clinical research fellow, Institutet för finansforskning, SIFR
Per Strömberg
professor Handelshögskolan i Stockholm
föreståndare SIFR
Pehr Wissén
adjungerad professor Handelshögskolan i Stockholm, Clinical research fellow SIFR
huvudsekreterare Finansmarknadskommittén