Nyligen fick 5,6 miljoner svenskar sitt orange pensionskuvert, som innehåller en personlig pensionsprognos från Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten. Som underlag för prognosen används individens faktiska intjänande pensionsrätt och en förväntad inkomstutveckling baserad på den senaste registrerade inkomsten.
I Pensionssystemets årsredovisning, som samma myndigheter presenterade i veckan, används en annan prognosmodell som utgår från den genomsnittliga pensionsgrundade inkomsten för respektive årskull. Enligt denna prognosmodell kommer 40-talisterna att få en allmän pension som motsvarar mellan 65 till 68 procent av genomsnittsinkomsten om de går i pension vid 65 års ålder.

Om de efterföljande generationerna också väljer att gå i pension vid 65 år kommer deras pensionsnivå att minska avsevärt. För 60-talisterna minskar pensionen till 57 procent och för 70-talisterna till 54 procent av genomsnittsinkomsten.
Träffsäkerheten i denna prognosmodell har diskuterats livligt allt sedan den började användas år 2001. Diskussionen har särskilt gällt lämpligheten i att jämföra pensionen med en genomsnittsinkomst, även kallad livsinkomst.
För den nyblivne pensionären är den centrala frågan om han eller hon kan bibehålla sin ekonomiska standard som uppnåtts i slutet av sitt yrkesliv. Och inte i relation till en abstrakt genomsnittsstandard.

För att möta denna kritik har Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten även utarbetat en prognosmodell där pensionen jämförs med slutlön, det vill säga ett antagande om den genomsnittliga lönen för de fyra sista åren innan pensioneringen.
Resultaten från de båda prognosmodellerna överensstämmer väl med varandra. Eller för att citera ansvariga myndigheter: ”Det spelar ingen större roll för resultatet vilken definition som används. Således ligger den pensionsnivå som beräknats här nära den ersättningsgrad som skulle ha blivit resultatet om den genomsnittliga inkomsten varje person hade vid åldern 60–64 år använts som jämförelseinkomst.” (Orange rapport 2008)

Eftersom de äldsta generationerna som omfattas av det reformerade pensionssystemet nu gått i pension kan vi nu faktiskt ta fram ett facit på hur väl prognoserna har infriats för dem. Folksam har därför gett SCB i uppdrag att genomföra en registerkörning över samtliga personer som är födda år 1940 och som gick i pension år 2005.

Vår undersökning, som presenteras i dag, visar att deras genomsnittliga totala pension (allmän-, tjänste- och privat pension) är 15 500 kronor i månaden, vilket motsvarar 83 procent av deras slutlön. Den allmänna pensionen, det vill säga inkomstpension, tilläggspension och premiepension motsvarar i genomsnitt 59 procent av pensionärernas slutlön. Alltså väsentligt lägre än vad Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten förutspådde.
Hur vanligt det är att ha tjänstepension och hur mycket man får i tjänstepension har hittills varit svårt att få exakta siffror på.

Men vår undersökning visar att 91 procent av 1940 års pensionärer har en tjänstepension och att den utgör i genomsnitt 20 procent av totala pensionen. Andelen med tjänstepension är lika mellan kvinnor och män.
Nästan samtliga hög- och medelinkomsttagare har tjänstepension (97 procent), medan en tredjedel av låginkomsttagarna saknar motsvarande. För höginkomsttagarna utgör tjänstepensionen 32 procent av deras totala pension och motsvarande andel för medelinkomsttagarna är 17 procent och för låginkomsttagarna 10 procent.

Pension från privata pensionsförsäkringar spelar en betydande roll för många av 1940 års pensionärer. Närmare 45 procent förstärker sin hushållskassa med en sådan pension och den utgör i genomsnitt 8 procent av den totala pensionen.
Sammanfattningsvis kan vi slå fast att det stora flertalet av 1940-års pensionärer har bibehållit sin ekonomiska standard de hade innan de blev pensionärer. Vi kan också konstatera att Försäkringskassans och Premiepensionsmyndighetens pro­gnosmodell, som används i Pensionssystemets årsredovisning, tycks överskatta kompensationsgraden i den allmänna pensionen.

Det betyder att kommande generationer måste räkna med en väsentlig lägre pensionsnivå än 40-talisternas om de vill eller måste gå i pension vid 65 års ålder.
Är man född på 70-talet eller senare kommer den allmänna pensionen i bästa fall att motsvara hälften av slutlönen. Därmed kommer tjänstepension från arbetet och eget pensionssparande spela en allt mer avgörande roll för att kunna bibehålla standarden.

Till skillnad från dagens pensionärer kommer framtidens pensionärer bli mer beroende av värdeutvecklingen av deras premiepension. Premiepensionsmyndighetens eget beräkningsverktyg, den så kallade Lotsen, visar att premiepensionen per månad kan variera med mellan 1 000 till 6 500 kronor på grund av slumpens samvariation med individens fondportfölj.

Hur regering och riksdag ska kunna försvara sådana skillnader i framtiden är svårt att förstå. Särskilt med tanke på att dagens riksdagsmajoritet har uppenbara problem med att acceptera följderna av den så kallade bromsen som sänker pensionerna i genomsnitt med 500 kronor nästa år.

Staten bör ha ett starkt egenintresse av att pensionsspararen får mesta möjliga pension för pengarna. Ju sämre avkastning pensionsplaceringarna ger desto högre blir statens framtida bidragskostnader för att garantera pensionärerna en skälig levnadsstandard.
Utifrån detta perspektiv vore det rimligt att införa ett tak både för avgifts- och risknivån i premiepensionssystemet. För att öka pensionsspararnas intresse att göra aktiva val borde antalet valbara premiepensionsfonder minska från dagens 775 fonder till ett mer överskådligt antal.

Håkan Svärdman