Nu upplever vi åter en finansiell kris som drivits fram av kortsiktiga och ohållbara beteenden. Denna gång står bankerna, kärnan i det finansiella systemet, i fokus. Krisen är global och störtar världen i en kraftig nedgång i efterfrågan och arbetslösheten ökar. Människor reagerar med rädsla och vrede mot vad de ser som brist på moraliskt ansvarstagande.

Är inte de höga avkastningsmålen i företagen orsak till de återkommande finansiella bubblorna? Dessa mål uppgår ofta till 20 procent på eget kapital. Är de rimligt satta i ekonomier som växer med 3 procent och inflation på 2 procent? Ger det en stabil grund för god utveckling i investeringar och sysselsättning? Vi anser att styrelser och ägare måste ompröva de finansiella målen. De är en stor anledning till höga risknivåer och den kvartalsekonomi vi ser konsekvenserna av. Staten har också sitt ansvar som ägare. Är det rimligt att Nordeas avkastningsmål sattes till över 17 procent?

Diskussionen fokuserar nu på bankerna. Det finns en risk för att ängsliga bankdirektörer skär ned orimligt mycket på kreditgivningen när konjunkturen viker. Finanskrisens fortsättning skulle kunna bli en huggsexa där banker och andra fordringsägare med god likviditet sätter företag i konkurs och tillskansar sig tillgångar för en billig penning.

Det kommer säkert beslut om regleringar på finansmarknaderna. Men vi tror att sådana riskerar att bli tandlösa om de inte kompletteras med en medvetenhet om den kultur och ansvar som bör styra finansiella företag.

Statens stöd till banksektorn riskerar att gynna bankoligopolet och höja bankernas vinster snarare än hjälpa deras kunder. Finansinspektionen konstaterade i sin senaste rapport att bankerna vidgar sina marginaler till företagen och lånekunderna. Vi vill se en öppen diskussion mellan banker och staten om vilken etik som bör råda i ett finansiellt system där staten vid upprepade tillfällen tvingas stötta bankföretagen. En mer aktiv konkurrens- och konsumentpolitik från statens sida är nödvändig för att statens ansvar inte skall resultera i mindre konkurrens.

En viktig orsak till problemen är utan tvekan de rådande löne- och bonussystemen som brister i balans mellan risk, avkastning och ansvar. Genom höga risker drivs avkastning upp kortsiktigt och feta bonusar kan kvitteras ut. De långsiktiga konsekvenserna kommer senare när företagets värde har urholkats och bärs i stor utsträckning av pensionssparare och löntagare.

Bonussystemen, så kallad "rörlig ersättning", till de högsta ledarna i företagen lider av flera brister. En första brist är att belöningarna inte är knutna till prestation i någon kvalitativ mening. Belöningen beror ofta mer på allmänna tendenser än personliga prestationer. En andra brist är att bonusar snedvrider beteendet. Man lockas till kortsiktiga åtgärder som gynnar den egna ersättningen snarare än till långsiktigt hållbara program. Carnegie och Skandia visar tydliga sådana exempel där företagens anseende skadats. I många företag visar det sig att risknivåer drivits upp inom rådande belöningssystem med förluster på längre sikt. En tredje brist i bonussystemen är att de ger fel syn på vad som bör styra företagsledningar. Om den egna plånboken blir den heliga boken för företagsledningar så minskar företagandets anseende och det sociala kittet i företag och samhälle försvagas.

En förklaring till bonuskulturen är att det är en tämligen begränsad klick som beviljar varandra ersättning inklusive bonusar på bekostnad av en mycket större grupp. De jämför sig med varandra och med nivåerna i USA. USAs näringsliv har blivit en norm för vad som bör göras.

Bonussystem har i sitt maktmissbruk likheter med korruption. Transparency International definierar korruption som "missbruk av anförtrodd makt för privata ändamål". Det kan synas hårt att använda sådana ord i samband med diskussionen om ersättningar, men det finns likheter. Liksom korruption kan bonussystemet underminera solidaritet och bredare ansvarstagande.

Kriser innebär möjligheter till omprövning. Några personer i Nordeas högsta ledning har, under tryck från finansministern , avstått från bonus under ett halvår. Men det förklarades vara en "symbolgest". Till saken hör också att ledningen inte drabbas så hårt eftersom de fasta lönerna i Nordea ligger så högt. Nu när SEB överväger att ta del av statens stöd tvingas ledningen avstå från bonusar. Mats Jansson på SAS sänker också ersättning och avstår från bonus med hänsyn till den uppkomna situationen.

Leif Johansson på Volvo håller dock fast vid sina ersättningar samtidigt som tusentals människor avskedas. Men vi noterar med glädje att ordföranden i SEB Marcus Wallenberg uttalar sig mer generellt för en övergång till fasta löner till högsta ledningen. Vi noterar också att Urban Bäckström för flera år sedan innan han blev vd för Svenskt Näringsliv sade sig vara "allergisk" mot bonusar även om han senare varit tyst i frågan. Speak up man!

Det är viktigt att krisen inte bara leder till detaljregleringar och symbolgester i företag som behöver statsstöd. Vi inom Etikkollegiet hoppas att vi nu ser en början till en mer genomgripande diskussion om synen på företagsledning, ersättningar och ansvar. Vi anser att regeringen bör ta initiativet till organiserade diskussioner om problem och möjligheter.

Detta skulle vara en styrka i de förhandlingar som äger rum mellan arbetsmarknadens parter om vad som kallas ett nytt Saltsjöbadsavtal. Ska lagstiftningen ge mer frihet till arbetsmarknadens parter, så fordrar det nog att företagen inklusive banker också talar om sin etik och sitt samhällsansvar. Vad har företagen för ansvar för människor som har arbetat länge och trofast? Hur ser man på ansvaret för kompetensutveckling av arbetskraft? Ericsson avskedade medarbetare i relativt unga år bland annat med motiveringen att de hade för gammal kompetens. Finns det ett ansvar hos företaget?

En förutsättning för framgång är att vi får en mer allsidig sammansättning av företagens styrelser. När hotet om kvotering av kvinnor till styrelser togs bort så avstannade utvecklingen mot fler erfarenheter. Problemet är inte bara hur många kvinnor som sitter i styrelser. Maktsfärerna domineras av män med bristande öppenhet. När ledare för maktsfärerna yttrar sig i frågor så tar de sin egen kompetens som utgångspunkt. Är verkligen problemet att det saknas kompetenta kvinnor? Är inte problemet snarare att det finns för många blinda "gubbar"?

GÖSTA ALMGREN
F d vice vd Östgöta Enskilda Bank
ELISABETH ANELL
Styrelseledamot Etikkollegiet
LARS BERN
Ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin
THOMAS FRANZÉN
F d Riksgäldsdirektör och vice riksbankschef
HANS DE GEER
F d professor vid Handelshögskolan i Stockholm
GÖSTA JEDBERGER
F d vd Praktikertjänst
CHRISTINA JUTTERSTRÖM
Ordförande Etikkollegiet, tidigare DN:s chefredaktör och vd för SVT
LEIF LUNDKVIST
Tidigare direktör IFL vid Handelshögskolan i Stockholm
KERSTIN NORDIN
Styrelseledamot Etikkollegiet
ANDERS LINDSTRÖM
F d vd AB Bahco, D Carnegie & Co AB
BENGT RYDÉN
F d vd Stockholms Fondbörs
CLAES TROLLESTAD
Docent, sekreterare Etikkollegiet
LARS ÖJEFORS
Docent vid KTH, f d vd Industrifonden