Det oroande är inte just beslutet om Pressens Tidning. Det oroande är det tänkesätt beslutet speglar. Det är ett tänkesätt som underkänner själva dagstidningarnas karaktär och snart enda konkurrensfördel: det med egna ögon sedda, egna öron hörda, egen tanke tänkta, egna ord skrivna.
CNN och Sky skvalar samma budskap världen runt. En meningsfull tidning är sig själv, i sitt eget nu. Aftonbladet har just fyllt 175 år; Karl XIV Johan fick dra in tidningen tjugofem gånger innan han insåg att Lars Johan Hierta besegrat honom. Dagens Nyheter har varit självmedveten i 141 år; den självmedvetenheten har bidragit till att skapa det svenska samhället.
Skulle några räknenissar eller någon räknetomtefar i Bonnierhuset på Torsgatan försöka inbilla Carl-Johan Bonnier att den traditionen är avslutad bör de, gärna tillsammans med några lämpliga representanter för Tidningsutgivarna, sändas tillbaka till publicistikens grundskola.
I nästan femton år var jag Expressens chefredaktör och ansvarige utgivare. Det är med tacksamhet och glädje jag inser att jag hade den nästan osannolika turen att få leva, skriva och vara tidningsutgivare i en generation där alla, utan undantag, insåg att bokstäverna spelade en avgörande roll i tidningsutgivningen. Tidningsägarna insåg det. Tidningsstyrelserna insåg det.
Tidningsdirektörer och tidningsdirektörernas staber insåg det. Redaktörer och journalister på alla nivåer, från chefsrummen till minsta vikariebås såg det som en självklarhet.
Och tidningarna hade framgång.
Tidningsägarnas huvudrepresentanter var, för mig, Albert Bonnier jr och Gerard Bonnier. De var mycket olika.
Abbe var barn av en bullrande teaterfamilj: det sound som var hans var soundet från hans morfar, skådespelaren August Lindberg som vid förra sekelskiftet kom vandrande barfota från Hedemora till Stockholm för att erövra den svenska teatern. Han erövrade den svenska teatern.
Albert Bonnier jr som var ättling också till Karl Otto och Tor Bonnier erövrade sin scen. Han gjorde det i kraft av sitt genuina intresse inte bara för vinsterna utan också och inte minst för det publicistiska arbete som åstadkom vinsterna. Hände det i någon situation att Aftonbladet tycktes knappa in på Expressens försprång höll han inga föreläsningar. Han tog när vi råkade mötas ett Aftonblad, ville bläddra igenom det, ville höra om jag tyckte att där fanns något som Expressen saknade. Han ägde teatern, han ville att teatern skulle gå bra, men pjäsvalet och regin överlät han åt teaterchefen.
Gerard Bonnier var, i sin natur, hans absoluta motsats. Inga stora bokstäver. Små bokstäver men bokstäver med insikt om ordens, rytmens, allvarets och glädjens dramaturgi och betydelse. Skrev man något visste man att han läste.
Hösten 1987 var jag för första gången i apartheids Sydafrika. Apartheid såg sitt sammanbrott nalkas, var därför brutalare och dummare än någonsin. Motståndet å sin sida var kraftfullare, mera bevekande, också fräckare. Jag skrev fyra mycket långa artiklar. En kväll i sena oktober ringde Gerard: Nu har jag läst alla dina Sydafrika-artiklar högt för Peggy och vad han tänkte, vad de tillsammans hade talat om, vad som nu skulle hända.
Det var bara någon månad innan han dog, i en mycket svår och plågsam sjukdom.
Jag kunde bara skatta mig lycklig över att ha fått arbeta med tidningsutgivare med en sådan insikt om bokstävernas natur och betydelse.
Finns de i dag? De finns i dag, men nu vill Tidningsutgivarna få dem att intressera sig mera för siffrorna och mindre för bokstäverna. Inbillar de sig alltså att näringen skulle vara oberoende av tidningarnas eget näringsvärde?
Är det till glädje för näringen om två ledande svenska författare båda dessutom sedan många decennier medarbetare i Expressen i sorg och vrede anser sig nödsakade att önska att deras chefredaktör skall avgå?
En annan lycklig omständighet på min väg var att jag kom att få arbeta tillsammans med en tidningsekonom och verkställande direktör, Åke Ahrsjö, som var ett snille på siffror men som också ständigt insåg att de goda bokstäverna var de goda siffrornas förutsättning.
Djärvhet måste ha en dialog med eftertanke. Den löpsedel som ser så lovande ut i dag kan vara en katastrof redan i morgon.
I de nästan femton år jag var Expressens chefredaktör samtalade vi oavbrutet, varje dag. Åke Ahrsjö formulerade inga teorier om tidningsutgivandets fysik och metafysik.
Däremot hade han, som också jag, en nästan daglig upplevelse i huvudet, i själen, också i kroppen, inte minst i kroppen av om tidningen var bra eller inte, vad som var fel, vad som kanske kunde göras annorlunda. Vårt samtal tog inte slut. Det har ännu inte tagit slut.
Vi reste också tillsammans. Vi reste till Expressens medarbetare journalister och säljare ute i landet. Vi reste till Köpenhamn, Oslo och Helsingfors, vi reste västerut och österut för att hos medvetna och självmedvetna redaktörer och direktörer i stora länder lyssna till hur samtalen mellan bokstäver och siffror gick till hos dem. I Johannesburg och Kapstaden fick vi delta i planeringen av motståndets strategi.
I London satt vi hos Rupert Murdoch den dag parlamentet skulle besluta om huruvida han skulle få överta Times och Sunday Times.
Sunday Times chefredaktör Harold Evans ringde var femte minut från parlamentet för att berätta om det senaste inlägget i debatten. Det kom sedan inte att ta lång tid innan Harold Evans skrev de berömda inledningsmeningarna i sin bok Good times, bad times:
Early in 1982, ten months after he had taken over The Times and The Sunday Times, Rupert Murdoch went to see the Prime Minister, Mrs Thatcher. They shared a problem. It was me.
Bokstäverna hade åstadkommit det. Att Harold Evans bokstäver på så sätt kom att avsluta samtalet just med Rupert Murdochs siffror innebar minst av allt att de förlorade sin betydelse. Också bokstävernas kollision med siffrorna kan bidra till att skapa samhället.
En tankeväckande utveckling i den svenska tidningsvärlden är att chefredaktörsrollen är under förändring. Ingen av chefredaktörerna i de stora Stockholmstidningarna skriver; det är en utveckling som avspeglas också utanför Stockholm.
Man kan också utan att skriva på egen hand värna bokstäverna och bokstävernas betydelse, specifika vikt. I alla Stockholmstidningarna, liksom i många tidningar ute i landet, finns röster som talar och hörs mycket tydligt.
En tvekan, en svävning i identiteten kan ändå bli följden.
Om chefredaktören dessutom och också på det kan man tycka sig ana exempel alltmer blir en sorts vice verkställande direktör är risken uppenbar att samtalet mellan siffror och bokstäver så småningom förvandlas till en siffermonolog.
Då bleknar bokstäverna, och så småningom också siffrorna. Varför skall man, om tidningarna förlorar i personlighet, alls läsa tidningar när så mycket nyheter, kommentarer, en replik härifrån, en replik därifrån ändå finns tillgängligt på annat sätt?
Den tidningsutgivare som anser att näringen är själva Betlehemsstjärnan för utgivare kommer aldrig att hitta rätt. Stjärnbilderna stampar i sina spiltor, som hos Tranströmer. Per Wästberg på sin Stockholmspromenad hör Lars Johan Hierta och Rudolf Wall muttra med Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz i gravarna.
BO STRÖMSTEDT