I sitt niqabbeslut häromdagen (DN Debatt 1/12) uttalar sig Diskrimineringsombudsmannen bland annat i frågan ”om och i så fall när” ett niqabförbud kan vara förenligt med diskrimineringslagen. Därmed upprepar hon Skolverkets gamla missuppfattning från 2003.

Att klä sig som man vill, eller som man tror att ens gud vill, är en grundläggande rättighet enligt såväl regeringsformen (RF) som Europakonventionen. DO, liksom tidigare Skolverket, bortser från båda dessa regelverk.

Religionsfriheten får begränsas, men bara om begränsningen har stöd i lag och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle för vissa legitima syften. I Sverige saknas sådant lagstöd för niqabförbud.

DO utgår från uttalanden i två propositioner (prop. 2005/06:38 och 2007/08:95). Båda avser ett undantag från diskrimineringslagens förbud. Undantaget gäller åtgärder som, definitionsmässigt, inte är diskriminerande eftersom de ”har ett berättigat syfte”. Som exempel nämns klädförbud i skolor om kläderna ”väsentligt skulle försvåra kontakten mellan lärare och elever eller medföra särskilda risker”.

Regeringen har knappast försökt smyga in en ny begränsning av religionsfriheten i diskrimineringslagen – av alla lagar. I propositionerna upprepas i stället vad Skolverket kom fram till i en skrivelse år 2003. Skrivelsen åberopas ofta i debatten. Få tycks ha läst den. Skrivelsen innehåller allvarliga juridiska brister.

I skrivelsen nämns religionsfrihet, och att det nog är lite viktigare med den negativa rätten att inte behöva bli föremål för religion och religiösa manifestationer, än med den positiva rätten att faktiskt utöva religion. Därför (och eftersom kultur kan ha med saken att göra) anser Skolverket att burkabärande kanske inte omfattas alls av religionsfriheten. Det är analysen i ett nötskal. Förutsättningarna för att begränsa rättigheter enligt Europakonventionen (eller RF) diskuteras inte alls.

Bristerna i skrivelsen påpekade jag själv för Skolverkets chefsjurist redan 2004. Ett par år senare prövade Skolverket ett förbud mot hijab (slöja som inte täcker ansiktet). I det ärendet (dnr 52-2006/2792) ansåg Skolverket att lagstöd krävs för att förbjuda religiös klädsel – och att det i Sverige inte finns någon sådan lag. Märkligt nog har Skolverket aldrig reviderat skrivelsen från 2003 i ljuset av denna nya insikt.

Skolverkets missuppfattning blir inte rätt bara för att felet upprepas, om så av regeringen eller av DO. Niqabförbud saknar alltjämt stöd i svensk rätt.

Efter DO:s beslut har förslag om ny förbudslagstiftning väckts av bland annat FP och S. SD tror att det går bra att förbjuda niqab i skolan, men vill damma av en gammal Centermotion att förbjuda den överallt. En uttrycklig niqablag skulle förstås ta udden ur min invändning att lagstöd saknas. Men om ny lag ska debatteras, låt oss föra debatten där den måste föras enligt Sveriges folkrättsliga åtaganden.

Är alltså ett niqabförbud ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”? Är det proportionerligt (ett annat konventionskrav) att vägra någon utbildning om hon inte lyder en statlig klädkod? Hur effektivt (ännu ett krav) är ett förbud om syftet är att hjälpa förtryckta kvinnor?

Religionsfriheten är släkt med yttrandefriheten. Vi har alla rätt att i ord och bild argumentera mot dumma seder, rent av rita kränkande karikatyrer av den profet som vissa påstår vill dölja kvinnor bakom tyg. Det vet både FP, S och SD. Själv undrar jag om inte upplyst debatt och satir (karikatyrer om de är bra) är effektivare än ännu en europeisk slöjlag i kampen mot kvinnoförtryck.

Mattias Bexelius
advokat