På DN Debatt 18/12 vill fyra forskare vid Karolinska Institutet under ledning av Predrag Petrovic återigen blåsa liv i debatten om datorspelsvåld. Med stöd i en amerikansk meta-studie (Andersson, m fl 2010) där resultat från en rad studier sammanställts vill de ”göra klart att forskning talar för att det finns en koppling mellan dataspelsvåld och ökad aggressivitet generellt, genom mekanismer som är väl kartlagda i hjärnan”.
Debattartikeln målar självsäkert upp en bild av att våldsamma datorspel utgör ett samhällsproblem som inte kan ignoreras och forskarna understryker sin egen oro inför effekterna av ”grovt datavåld”.
Artikeln stödjer sig på en enskild studie som valts ut för att stärka de egna argumenten men det görs ingen saklig genomgång av forskningsfältet. Exempelvis nämner de inte andra liknande meta-studier (Ferguson, 2007; Ferguson & Kilburn, 2009) vilka kommit fram till direkt motsatt resultat, det vill säga att effekterna av datorspelande på aggressivt beteende är försumbara. Inte heller berättas att den studie man stödjer sig på ifrågasatts i samma tidsskrift som publicerat den.
Christopher Ferguson, forskare som själv genomfört meta-studier om effekten av våldsamma datorspel menar i en kommentar (Ferguson & Kilburn, 2010) att den studie som Pedrag Petrovic och hans kolleger använder har en rad metodologiska problem vilka gör att effekterna överdrivs.
Ferguson är orolig för att ett överdrivet och ogrundat fokus på datorspelsvåld distraherar samhället från att se betydligt viktigare orsaker till aggressivitet såsom fattigdom, depression, våld i familjen etcetera.
Det kunde också varit på sin plats att forskarna från Karolinska nämnt att deras slutsatser går stick i stäv med den forskningsöversikt Statens Folkhälsoinstitut genomfört och där det i klarspråk sägs att det inte går att hitta ”stöd för samband mellan datorspelande och aggressiva känslor, tankar eller beteenden trots att dessa utfall är väl studerade.” (Lager & Bremberg, 2005 s. 5.).
I debattartikeln används ett naturvetenskapligt maktspråk där argumenten läggs fram utifrån författarnas egen status som hjärnforskare. En position som ger dem privilegiet att uttrycka rena spekulationer som om de var självklara sanningar.
Med utgångspunkt i påståendet att modern hjärnforskning kan “ge ny energi till debatten” spekuleras det om att datorspelande kan hämma impulskontroll samt motverka utvecklandet av empati och förmågan att föra moraliska resonemang.
Predrag Petrovic och hans kolleger har naturligtvis all rätt att ha vilka hypoteser de vill och utgå från vilka kunskapsteoretiska perspektiv de önskar, men det hör då till god forskningssed att betona att ens påståenden är just hypoteser och att dessa bygger på teoretiska utgångspunkter som ifrågasatts och motsagts av annan forskning. I stället för en ärlig problematisering får läsaren bilden av män i vita rockar som med säkerhet vet hur världen är beskaffad.
När dessa män beskriver sig som oroliga för den uppväxande generationen blir argumentationen närmast ren skrämselpropaganda.
Debattartikeln ger en bild av datorspelandet som en växande samhällsfara. En bild som är problematisk eftersom den saknar det stöd i forskningen som Petrovic och hans kolleger vill ge sken av. Bakom den vetenskapliga debatten döljs i stället en kulturkritik som skiljer ut spelmediet. Denna kulturkritik är inte bara högst subjektiv och ovetenskaplig. Den är också direkt kränkande mot de miljontals människor som konsumerar tv- och datorspel.
Jonas Linderoth
docent och spelforskare vid Göteborgs universitet
Staffan Björk
docent och spelforskare vid Göteborgs universitet/Chalmers
Jonas Ivarsson
docent och forskare i lärande och IT vid Göteborgs universitet
Annika Wearn
docent i data- och systemvetenskap och spelforskningssamordnare vid Stockholms universitet
Orvar Säfström
kulturskribent