Att belöna världens mäktigaste man är problematiskt. Det kan på sikt försvaga Nobelkommitténs internationella prestige. Obamas pris måste ses mot bakgrund av Norges roll i världen och den norska självbilden, som kännetecknas av en idealistisk uppfattning om att landet är en moralisk förebild. Troligen är det Geir Lundestad, sekreterare i Nobelkommittén, som är arkitekten bakom årets pris. Han beundrar presidenten och kan ha haft dolda motiv. De dubbla roller som kommitténs ordförande Thorbjørn Jagland har är olyckliga och begränsar kommitténs handlingsutrymme, skriver historikerna Øivind Stenersen, Asle Sveen och Ivar Libæk.

Få val av fredspristagare har sluppit kritik. Då norska stortinget accepterade Alfred Nobels testamente från 1895 försattes Sveriges unionspartner i en unik situation. En oberoende kommitté tillsatt av Norges lagstiftande församling skulle få dela ut priset till den som det senaste året hade ”verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Hittills har endast norrmän suttit i den norska Nobelkommittén, även om utlänningar också är valbara.

Den norska Nobelkommittén motiverade fredspriset till Barack Obama med att han hade gjort en extraordinär insats för att stärka internationell diplomati och mellanfolkligt samarbete. Dessutom framhölls pristagarens vision om en kärnvapenfri värld och att han hade skapat ett nytt klimat i internationell politik. Multilateral diplomati har återigen en central ställning med tonvikt på den roll FN och andra internationella institutioner kan spela. Detta ligger i linje med Alfred Nobels testamente.

Priset har skapat förväntningar på presidenten, men han kan misslyckas. Obama behöver stöd från andra statschefer, och Nobelkommitténs försök att bidra till att lösa konflikter har sällan gett önskvärda resultat. Prisen till USA:s utrikesminister Henry Kissinger och den nordvietnamesiske diplomaten Le Duc Tho för att de fått slut på Vietnamkriget 1973 var mycket olyckliga. Ett annat föga motiverat fredspris tilldelades Sydkoreas president Kim Dae Jung för den så kallade solskenspolitiken. Den bidrog inte till något genombrott i konflikten mellan de båda koreanska staterna.

Några har ändå bidragit till konfliktlösning. År 1996 satte priset till biskop Carlos Belo och upprorsledaren José Ramos-Horta befrielsekampen på Östtimor på den internationella dagordningen. Därmed hjälpte det till att driva ut Indonesien ur landet. Mycket tyder också på att prisen till katoliken John Hume och protestanten David Trimble förbättrade förhandlingsklimatet under fredsprocessen i Nordirland i slutet av 1990-talet.

Vem fattar besluten? Årets fredspris måste ses mot bakgrund av Norges internationella roll. Den norska självbilden kännetecknas av en idealistisk uppfattning om att landet bör vara en moralisk förebild för andra stater. Många norska politiker vill att landet ska profilera sig som ett fyrtorn för fred, demokrati, mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling. De flesta av dessa mål har sina rötter i mellankrigstidens neutralitetspolitik, det humanitära arvet efter 1922 års fredspristagare Fridtjof Nansen och den kristna missionstradition som tog sin början vid 1800-talets mitt.

Denna nationella profil är också en reflex av att Norge står utanför EU och behöver markera sig som en oberoende brobyggare i världssamfundet.

I år kan Nobelkommittén ha fattat sitt beslut på andra grunder än de som kommer fram i den officiella motiveringen för att priset ska ges till president Obama. Dessa okända motiv kan troligen knytas till professor Geir Lundestad, som är kommitténs sekreterare och chef för Det norske Nobelinstitutt. Han är sannolikt arkitekten och den pådrivande kraften bakom beslutet – inte den nyvalde kommittéordföranden Thorbjørn Jagland, före detta statsminister, utrikesminister och stortingspresident.

Lundestad är Norges främste USA-expert. Han beundrar presidenten och har troligen argumenterat med stor kraft för Obama i kommittén. Sekreteraren har inte rösträtt men representerar tradition och sakkunskap. Det kan vara mycket svårt för nya, oerfarna medlemmar att stå emot hans kombination av erfarenhet, sakkunskap och övertygande retorik. Läckor från Nobelkommittén till pressen tyder på att Jagland och den andre företrädaren för Arbeiderpartiet stödde Obama under hela beslutsprocessen.

De tre övriga medlemmarna protesterade ända fram till den 2 oktober. Det förefaller som om de då övertygades av fredsbudskapet i Obamas FN-tal den 23 september. Nobelkommitténs motivering låter som ett eko av det talet.

Lundestad kan också ha haft mer dolda motiv för att propagera för Obama. Först och främst anser han att kommittén med jämna mellanrum bör välja kontroversiella personer. Sådana val ökar intresset för priset och ger det högre dignitet som internationellt varumärke. 2009 års pris stärker marknadsföringen både av Nobels fredspriskonsert och av Nobels Fredssenter i Oslo, som hittills har dragit färre besökare än väntat.

Då fredscentret inrättades år 2001 var Lundestad engagerad i att göra Norge och fredspriset mer kända ute i världen och särskilt i att få fram att ”the world’s most prestigeous prize” inte delas ut i Stockholm men väl i Oslo.

Genom att kombinera det ideella och det kommersiella har Lundestad åstadkommit en profilering av Norge och ett nationsbyggande av bästa märke, och från Oslos synpunkt är det inget tvivel om att han sedan 1990 har höjt fredsprisets internationella anseende. Samtidigt har han sett till att Nobelkommittén har fått större ambitioner. I dag vill den agera, skapa förutsättningar för liberala, västerländska idéer och driva dem i den internationella politiken.

Så som det har varit sedan 1900-talets början anser kommittén även i dag att USA är en avgörande faktor för världsfreden. Från 2002 har kommittén tydligt tagit parti för det demokratiska partiet. Fredspriset till Jimmy Carter var en indirekt kritik av George W Bushs unilateralism, Al Gores pris syftade till att bekämpa republikanernas reaktionära klimatpolitik i kongressen och priset till Obama är en insats för att stärka den nye presidentens politik såväl i USA som globalt.

Det är problematiskt att belöna världens mäktigaste man med Nobels fredspris. På kort sikt kommer det säkerligen att förstärka banden mellan Norge och USA, men om Obamas fredsvisioner inte blir verklighet kan priset försvaga Nobelkommitténs internationella prestige.
Bör Jagland avgå ur Nobelkommittén? Den norska Nobelkommittén har från 1901 strävat efter att stå självständig från den verkställande och lagstiftande makten.

I dag kan varken regeringsmedlemmar eller stortingsrepresentanter väljas in. Därför är det olyckligt att kommitténs ordförande Thorbjørn Jagland har fått en dubbelroll sedan han valts till generalsekreterare i Europarådet. Det har begränsat kommitténs handlingsutrymme och gjort det svårare att ge priset till EU eller personer knutna till unionen. Och hur blir det för dissidenter i Europarådets medlemsländer?

Vägen framåt är full av utmaningar, men det har den varit i fredsprisets hela historia, och den norska Nobelkommittén har inte begått många fel. Ändå bör stortinget överväga att välja in utländska medborgare. Det skulle ge kommitténs beslut ny kraft och bredare internationell legitimitet.

Frågan har flera gånger dryftats i stortinget, men slutsatsen har än så länge varit den som den förre ordföranden i Den norske Nobelkommitté, professor Francis Sejersted, formulerade i Aftenposten den 8 december 2002: ”Det finns många fördelar med en rent norsk kommitté, och som sagt, den har fungerat bra i hundra år.”

Øivind Stenersen
Asle Sveen
Ivar Libæk
historiker och tidigare gästforskare vid Det norske Nobelinstitutt, Oslo. Författare av boken ”Nobels fredspris: 100 år för fred” (Cappelen, 2001).