DN Debatt

”Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin”

Födkrok för allt fler. Den moderna undergångsberättelsen om klimatet drivs fram av grupper som sett att den främjar karriärer och ekonomiska och politiska intressen. Många stödjer en världsordning där demokratin sätts på undantag. Det är dags att granska deras agendor, skriver tre forskare och författare.

Klimatet har blivit vår tids onda fiende och därmed en fråga som alla kan exploatera. En självgående maskin har skapats, och få verkar vilja stoppa den. Klimathotet har blivit så viktigt som födkrok och ideologiskt argument att fakta i målet inte längre räknas.

De stora medierna i Sverige har i stort sett köpt spelet. Katastrofhot är tacksamma att göra rubriker på. Den som vill diskutera hotet utdefinieras, med en logik som är obegriplig vare sig man ser till allmänt omfattade värderingar om att respektera mångfald eller till de pressetiska reglerna. Domedagsindustrin verkar finnas i en zon fri från journalistisk granskning.

Det som stannar i minnet från FN:s nittonde klimatmöte i Warszawa är den filippinske delegaten Naderev Saños känslosamma framträdande, där han beskrev den tropiska cyklon som drabbade hans land som ett resultat av människans koldioxidutsläpp. Men FN:s klimatpanel IPCC stödjer inte det påståendet. Den säger att det är låg trovärdighet att uppvärmningen orsakat högre frekvens av tropiska cykloner. Bevisen är svaga eller obefintliga för att uppvärmningen skulle orsaka extremväder. Lättillgänglig officiell statistik visar samma sak. Det går inte att se någon ökning av extrema väderhändelser i världen.

Vi har sedan atombomben skapades 1945 levt med den moderna apokalyptiska berättelsen. Efterhand har den exploaterats av allt fler grupper i nätverk som frodats tack vare generösa finansiärer. Vid åttiotalets slut, när det kalla kriget dog och kärnvapenhotet inte längre uppfattades som akut, transformerades kärnvapenhotet till ett klimathot.

Kraften i detta hot bottnar säkert i en äkta oro över planetens tillstånd och det dåliga samvete som tycks prägla den moderna välfärdsmänniskan. Men klimathotet har samtidigt drivits fram som ett målmedvetet projekt av grupper som sett dess potential för att befrämja ekonomiska intressen, karriärer och ideologiska eller politiska agendor
En central roll i denna process har en rad tankesmedjor med stora resurser i ryggen haft, som Council on Foreign Relations, Aspen Institute, Rockefeller Brothers Fund, Brookings Institution, Chatham House, Romklubben och Trilaterala kommissionen, i samverkan med olika FN-organisationer som WMO, UNEP, IPCC och från och med nittiotalet även EU-kommissionen, ett stort antal miljö/lobbyorganisationer som WWF och Stockholm Environment Institute inte att förglömma.

Logiken kan verka besynnerlig, men ett faktum är att stora oljebolag har spelat en roll i detta. Rockefellersfären är bara ett exempel, med ett omfattande stöd under decennier till flera av de nämnda tankesmedjorna och ett stort antal klimatkonferenser och miljöorganisationer, även svenska sådana. Oljemiljardären Robert O. Anderson var en viktig finansiär för Worldwatch Institute och Friends of the Earth samtidigt som han exploaterade olja i Alaska. Maurice Strong gjorde sig mellan uppdragen som generalsekreterare vid FN:s Stockholms- och Riokonferenser en förmögenhet som VD för oljebolaget Petro-Canada.

EU-kommissionens roll ska ses mot bakgrund av de möjligheter som klimatfrågan har gett att bedriva politik och förstärka den egna rollen globalt. Ett inslag i detta har varit att binda upp miljöorganisationerna till att driva EU:s agenda, till exempel genom att stå för en stor del av miljöorganisationernas finansiering. Argumenten för detta gavs i Brundtlandrapporten och genomförandet har skett stegvis med början i det EU-program som antogs 1997. Miljöorganisationerna skulle föra in ”publikt” stöd till de åtgärder som EU föreslog och agera som pådrivare och övervakare under kommissionens mandat.

EU:s sjätte miljöhandlingsprogram 2001 fastställde EU-bidraget till maximalt 70 procent av utgifterna. Sju av de åtta största Brysselbaserade miljöorganisationerna fick det året sin kärnfinansiering från EU-kommissionen.

I det sjunde miljöhandlingsprogrammet (Life+) från 2007 föreskrev kommissionen att miljöorganisationerna skulle säkerställa ”genomförandet av EU:s åtaganden enligt Kyotoprotokollet” och särskilt handeln med utsläppsrätter. Detta förklarar varför de tongivande miljöorganisationerna efter detta så monotont har hänvisat till klimatet. De skulle riskera sitt stöd annars.

Finns det ett syfte bakom allt detta? Ja, olika syften. Ett, som öppet framförs av de nämnda tankesmedjorna, är att driva fram en globaliserad värld inte bara ekonomiskt utan också politiskt. Människor inom vänstern och miljörörelsen vill ha globala avtal av miljö- och klimatskäl. Internationella organisationer som FN och EU ser vägar till att stärka sin makt på bekostnad av nationalstaterna.

Internationellt samarbete är nödvändigt, men vi ser ett anmärkningsvärt drag i det återkommande talet om en ny världsordning, där demokratin beskrivs som en otillräcklig och till och med olämplig styresform. Många menar också att människan måste förändras, på ett sätt som känns igen i allt från Francis Bacons ”Nya Atlantis” till den ambition som på sin tid drev Sovjetkommunismen.

Bo Ekman, Tällberg Foundation, hör till dem som vill ha en ”tillsynsmyndighet” som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle kunna ”korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle möta åtaganden och mål” (DN Debatt 21/2 2010). Johan Rockström, Margot Wallström och László Szombatfalvy efterlyser i sin nygrundade stiftelse Global Challenges Foundation ”konkreta politiska förslag” om hur ”ett effektivt globalt beslutsfattande ska kunna tillgodoses”.

Konferensen ”The Great Transformation” i Essen 2009 med bland annat klimatprofilen och EU-rådgivaren Hans Joachim Schellnhuber, Potsdaminstitutet (som stod bakom Världsbankens klimatlarm i fjol), går mera rakt på sak: ”Demokratiska regimer är inte väl ägnade för den grad av deltagande som krävs: Kan fria demokratiska samhällen hantera effekterna av allvarliga globala klimatförändringar, eller är kanske auktoritära regimer bättre lämpade till att genomdriva de nödvändiga åtgärderna?”

Sannolikt kommer vi på lång sikt att få se en klimatförändring. Men är det inte dags för en närmare granskning av alla dessa agendor i klimatförklädnad?