Jag hade just avslutat en stökig första rättegångsdag i det stora och mycket uppmärksammade kopplerimålet i Malmö tingsrätt. När jag lämnade byggnaden gick jag den väg som jag tar varje dag till och från arbetet.
Föga anade jag då att jag fem timmar senare – mitt i natten – skulle sitta i en civil polisbil med två i all hast packade väskor för att jag på grund av trakasserier mot mig och min familj inte längre kunde vara hemma. Overklighetskänslan var stark och jag hörde min egen röst samtala med poliserna – samtidigt som jag förundrades över att jag verkade så lugn. För det var jag inte. Jag var i själva verket mycket rädd.
Polisen skjutsade iväg mig till annan ort. Frågan om när livet kommer att vara normalt igen hänger i luften. Liksom frågan om när rädslan ska släppa.
Det jag utsatts för är något jag kommer att kunna förhålla mig till så småningom. Förmodligen kommer jag att kunna dra erfarenhet av det som skett. Samtidigt tror jag inte längre att det är rätt att endast se det inträffade som ett problem som är hänförligt till mig eller min arbetsgivare. Rädslan är naturligtvis min, liksom att de praktiska problemen på arbetsplatsen är min arbetsgivares.
Men att det riktas hot och trakasserier mot personal inom rättsväsendet är emellertid också ett växande problem som rör de grundläggande delarna i vårt demokratiska samhälle. Var och en som i något ärende söker sig till tingsrätten, eller som döms där, måste vid varje tidpunkt vara säker på att den domare som hanterar ett ärende eller mål inte är utsatt för otillbörlig påverkan.
Att det i dag finns möjlighet att genom hot och trakasserier påverka rättsväsendet på individnivå är väl knappast förvånande, även om det skrivet svart på vitt inte ser särskilt förtroendeingivande ut.
Vi som arbetar inom rättsväsendet – som poliser, åklagare och domare – är enskilda som lever vanliga liv och vi reagerar på samma sätt som andra som utsätts för hot och trakasserier. Med rädsla, oro, ilska och vanmakt. Vissa reagerar mer och vissa reagerar mindre, men alla reagerar och alla blir påverkade. Rättsväsendet är emellertid så utformat att en domare kan ersättas av en annan med samma kompetens vid sådana här händelser. Rättsväsendet är ur det perspektivet inte möjligt att påverka på något otillbörligt sätt. Detta är en väsentlig utgångspunkt för att kunna föra en konstruktiv diskussion i frågan.
Vi måste nu få ett offentligt samtal om hur hot och trakasserier faktiskt påverkar hanteringen av ärenden inom rättsväsendet, hur de bör bemötas och hur vi skall förhindra att de ökar i omfattning. Det är en diskussion som bör präglas av öppenhet och ärlighet från domstolarnas sida. Beträffande åklagare som utsätts för hot och trakasserier visas oftast just denna öppenhet och också en tydlighet från myndighetsledningen om att hot och trakasserier aldrig kan accepteras.
Som utanförstående betraktare har jag alltid upplevt att de åklagare som drabbas har sin myndighets fulla stöd under hela processen. Jag upplever åklagarna som som väldigt målmedvetna i sin strävan att slutföra de ärenden som de handlägger, trots att de på ett mycket öppet sätt i många fall ger uttryck för rädsla och oro.
Bland domare är det annorlunda. Detta påstående grundar jag dels på det jag nu själv upplevt, dels på andra erfarenheter från Malmö tingsrätt där jag är ansvarig för att hantera domare som blivit hotade. Huvudinställningen i de fall som jag kommit i kontakt med är att incidenter skall tystas ned och att den information som lämnas till allmänheten är sådan att det inte skall vara möjligt att egentligen förstå vad som inträffat. Det sopas under mattan. Detta förhållningssätt leder till att man inte kan skapa sig någon uppfattning om omfattningen av hot och trakasserier och att diskussioner som skulle kunna motverka problemet inte kommer till stånd. Dessutom blir resultatet att villkoren för dem som drabbas inte förbättras eller förändras.
De förklaringar som lämnats från tingsrättens sida till de här beskrivna rutinerna är att hoten tenderar att öka om domstolen är öppen med vad som inträffat. Frågan är väl om inte just det motsatta är mer överensstämmande med verkligheten.
Om domare, som jag i det här fallet, på grund av hot eller trakasserier inte slutför mål som påbörjats – och det inte anges korrekta skäl – skickas i stället signaler att domstolarna skyggar och i realiteten också på något sätt accepterar situationen genom att anpassa sig.
Ur ett arbetstagarperspektiv är det också självklart att man måste ha sin arbetsgivares fulla stöd. Jag har själv haft den stora förmånen att ha min familjs starka stöd och i den kretsen ha erfarna personer som kunnat ge rätt råd och fungera som bollplank. I det har jag haft en oerhörd tur.
Hot mot rättsväsendets representanter är alltid oacceptabelt. Den rutinmässiga strävan efter att inte redovisa hot och trakasserier mot domare är därför inte bara grumlig och motsägelsefull utan rakt av kontraproduktiv. Det är naturligtvis omöjligt i praktiken att konstruktivt arbeta för att minska ett problem om man samtidigt gentemot omvärlden vinnlägger sig om att förneka existensen av det.
Om min nuvarande situation skulle kunna leda till en diskussion om ett nytt förhållningssätt från domstolarnas sida, har det jag varit med om de senaste dygnen fört med sig något positivt.
Monica Nebelius
rådman vid Malmö tingsrätt