Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Drönare kan bidra till att lösa Sveriges försvarsproblem”

Sverige har tillsammans med Frankrike varit vice projektledare för det förarlösa bombplanet Neuron. Det visar att svensk industri kan utveckla kvalificerade ”drönare”, skriver Gunnar Jervas.
Sverige har tillsammans med Frankrike varit vice projektledare för det förarlösa bombplanet Neuron. Det visar att svensk industri kan utveckla kvalificerade ”drönare”, skriver Gunnar Jervas. Foto: AP

Alla förstärkningar av Sveriges ”enveckasförsvar” måste välkomnas. ”Drönare” är ett utmärkt spaningsinstrument, och beväpnade förarlösa plan skulle fungera bra som avskräckning. Att skaffa sådana skulle göra en Natoanslutning onödig. Däremot bör Sverige inte skaffa sig så kallade mördarrobotar, skriver Gunnar Jervas, ledamot i Krigsvetenskapsakademien.

Sent omsider har diskussionen av så kallade drönare tagit fart även hos oss. Och med all rätt ­–vapnet kommer troligen att revolutionera krigföringen inom ett decennium.

Tyvärr är begreppet oklart, inte minst i Sverige, där uttrycket drönare bland annat betecknar en allmänt lättjefull person. Något mer missvisande får man leta efter i ett säkerhetspolitiskt sammanhang. Det fackfolk i dag kallar ”drönare” utgör i själva verket ett ovanligt lydigt och nitiskt vapen som normalt gör precis vad man programmerar det att göra. 

Vapentypen är ingalunda ny. USA använde till exempel ”drönare” som spaningsinstrument under Vietnamkriget. Det nya är att dagens ”drönare” kan utnyttjas även offensivt. 2002 uppgraderade USA en obemannad spaningsfarkost, Predator, så att den kunde utrustas med styrbara missiler. Samma år sattes en attack med ett sådant vapen in mot al-Qaidas ledare i Jemen. Han lär ha dödats direkt. Därefter har USA utvecklat en ännu kraftfullare ”drönare”, kallad Reaper, som kan föra med sig både missiler och bomber.

Nästa steg i utvecklingen blir troligen så kallade mördarrobotar, vapen som är programmerade att själva kunna upptäcka och fatta beslut om insats mot identifierade mål. Sistnämnda förmåga utgör den stora skillnaden i förhållande till dagens ”drönare”, som leds av kvalificerade piloter placerade i ledningscentraler. För USA:s del sker detta vanligen från amerikanskt territorium, vilket gör avståndet till målet så stort att det ligger utanför ”drönarnas” räckvidd. Dessa måste därför disponera startbaser förhållandevis nära tilltänkta mål.

En påtaglig fördel är att egna piloters liv inte behöver riskeras, vilket i länder med fri opinionsbildning är av stor betydelse för stridsmoralen. Den höga precisionen medför i regel att färre civila dödas och skadas än om traditionellt bomb- eller attackflyg utnyttjas.  Även detta minskar risken för sjunkande stridsmoral på hemmaplan.

En central fråga utgörs av hur många länder som kommer att skaffa sig ”drönare” och/eller ”mördarrobotar” framöver. Först bör sägas att Israel redan har egentillverkade ”drönare” för spaningsändamål samt att landet på fjolårets  flygmässa i Paris kunde marknadsföra en mer mångsidig typ. Storbritannien håller på att utveckla en ”drönare” (Taranis) som själv förmår identifiera fiender, vilket kan sägas utgöra ett förstadium till en ”mördarrobot”. Frankrike har beställt ett dussin Reaper från USA och samarbetar dessutom med Tyskland och Italien på området.

Härutöver har ett växande antal andra länder importerat förarlösa flygande farkoster. ”Drönare” håller i själva verket på att utvecklas till en miljardindustri, särskilt om man inbegriper förarlösa flygfarkoster för civila ändamål, till exempel övervakning av trafik,  miljöfarliga utsläpp och spaning efter försvunna personer.

En avgörande fråga är givetvis om småstaten Sverige förmår skaffa sig kvalificerade ”drönare”, och vad följden av detta i så fall skulle bli. Israel har som sagt redan utvecklat dugliga ”drönare”, vilket visar att producentlandets storlek ter sig tämligen irrelevant. Sverige utgör sedan länge en flygteknisk nation i världsklass. Vad beträffar förarlösa flygande föremål kunde man på 2013 års flygutställning återfinna en liten svensk ”drönare”, benämnd Skeldar. Sverige har vidare, tillsammans med Frankrike, fungerat som vice projektledare för forskningsprojektet Neuron, ett förarlöst bombplan, nästan omöjligt att upptäcka på radar, med ett vingspann på över tolv meter. Frågan om svensk industri skulle kunna utveckla kvalificerade drönare torde därför kunna besvaras med ja.

Den fredliga värld vi hoppades på efter att muren genom Europa rasat samman blev som bekant aldrig av. Ryssland har utvecklats i både auktoritär och expansiv riktning. Därför ter sig alla genvägar till en snabb förstärkning av vårt ”enveckasförsvar” välkomna. Vi behöver förbättra vår överblick av vad som sker i omvärlden, varvid kvalificerade ”drönare” för spaningsändamål skulle utgöra ett utmärkt instrument.

Svensk sprängmedelsteknik håller hög internationell klass, varför adekvat beväpning av förarlösa flygplan inte borde utgöra något problem. Och kom ihåg att fungerande avskräckning inte kräver lika många och kraftfulla vapen som en tänkbar angripare innehar – det räcker med att kunna åsamka honom lika stor skada som den fördel han kan uppnå genom att angripa oss.

Svenska ”drönare” med måttlig räckvidd torde från eget territorium kunna nå sådana mål hos tänkbara angripare. Detta utgör en stor fördel ur folkrättslig synvinkel, eftersom vi inte (som USA och andra stormakter) behöver basera våra ”drönare” på andra länders territorium. Ännu en fördel med svenska ”drönare” är att de skulle onödiggöra den anslutning till Nato som en växande skara debattörer finner allt mer nödvändig. Som bekant möter ett sådant medlemskap motstånd från stora delar av Sveriges befolkning.

Å andra sidan bör vi undvika att skaffa så kallade mördarrobotar. Det är lätt att låta sig förföras av ny teknik, men att den verkar fantastisk betyder inte att den är ofelbar. Dessutom väcker ”mördarrobotar” ytterst allvarliga folkrättsliga frågor. Vem bär skulden om sådana robotar förorsakar allvarliga krigsbrott? Ligger ansvaret hos beställaren, tillverkaren eller staten som innehar vapnet?

Sagda omständigheter visar att sittande försvarskommitté måste mobilisera avsevärda resurser för att kunna redovisa en seriös analys av förarlösa flygfarkoster och deras säkerhetspolitiska konsekvenser i sitt slutbetänkande den 15 maj.