Mer än 50 000 hushåll i Stockholm, Göteborg och Malmö kommer att tvingas flytta om förslagen från den statliga utredningen "EU, allmännyttan och hyrorna" blir verklighet.
Det rör sig om människor med låga inkomster som bor i städernas mest attraktiva delar.
Det visar en bearbetning av SCB:s inkomststatistik som Hyresgästföreningen låtit göra.
Om man ser till antalet personer som drabbas och inte hushåll rör det sig om fler än 100 000 personer.
Hela 27 procent av de drygt 185 000 hyresgästhushållen i de mest attraktiva delarna av Stockholm (Östermalm, Södermalm, Kungsholmen och Norrmalm), Malmö (Centrum, Västra innerstaden och Limhamn-Bunkeflo) och Göteborg (Centrum, Linnéstaden, Örgryte, Majorna) är låginkomsttagare. Hushållen räknas som låginkomsttagare om den disponibla inkomsten är lägre än 118 388 kr (per konsumtionsenhet/år) och som höginkomsttagare om den är högre än 214 382 kr. I Stockholm är gruppen låginkomsttagare cirka 22 000 hushåll, i Göteborg 19 000 och i Malmö 10 000.
Debatten om segregationen har givit en falsk bild. Med hänvisning till medelinkomsten har det hetat att innerstädernas befolkning består av idel medel- och höginkomsttagare. Det stämmer inte om man ser till hyresgästerna i innerstäderna. Utredningen menar att inkomstnivåerna i de områden där hyran kommer att höjas som en följd av dess förslag är så höga att bara ett mindre antal hushåll kommer att drabbas. Den har fel.
Hur kan vi då vara säkra på att det absoluta flertalet av de här personerna tvingas flytta?
1. Utredningen föreslår att hyrorna ska höjas med tre procent plus inflation där det finns en hög efterfrågan. Höjningen ska ske varje år till dess att efterfrågan planar ut. Med dagens inflation på fyra procent innebär det hyreshöjningar på sju procent i de attraktiva lägena. Varje år. Det kommer att ta många, många år innan efterfrågan planar ut i de här stadsdelarna eftersom det inte finns plats för fler bostäder.
2. Vi har undersökt hur nettot ser ut för låginkomsttagarna när hyran är betald och efter skäliga levnadsomkostnader. Våra beräkningar är mycket försiktiga: levnadsomkostnaderna är låga, inkomsten högsta möjliga för gruppen ifråga, hyrorna lågt beräknade och den årliga hyreshöjningen på grund av efterfrågepåslaget inkluderar inte inflationen.
Det visar sig att låginkomsthushåll i attraktiva stadsdelar redan med dagens hyror har svårt att få ekonomin gå ihop. Den som bor i en tvåa ligger på minus i alla tre städerna. Efter fem år är underskottet för låginkomsttagaren i tvåan i Stockholm 2 400 kr och efter tio år cirka 3 400 kr. För låginkomsttagaren i ettan är följderna av efterfrågepåslaget inte lika dramatiska men på sikt ändå ohållbara. Eftersom våra beräkningar har breda säkerhetsmarginaler vågar jag säga att få hushåll med låga inkomster kommer att välja att bo kvar, särskilt som hyrorna kommer att fortsätta öka som en följd av efterfrågepåslaget.
En annan och glädjande slutsats man kan dra av SCB:s siffror är att hyresgästerna i de mest attraktiva stadsdelarna har en bra blandning om man ser till inkomster. Inte oväntat är andelen höginkomsttagare störst i Stockholm (31 procent) och andelen låginkomsttagare störst i Malmö (30 procent). Den som tror att Östermalm i Stockholm är ett reservat för överklassen misstar sig grovt. Var tredje Östermalmsbo är låginkomsttagare och andelen höginkomsttagare är lägre än på Norrmalm och Kungsholmen.
Med utredningens förslag kommer de attraktiva stadsdelarna att stängas för låginkomsttagare. Har vi råd med det i ett land som redan brottas med en allt svårare segregation och med de sociala spänningar det medför?
Nu är de tre storstädernas mest attraktiva områden inte de enda som kommer att drabbas av efterfrågepåslaget. Enligt Boverket har sju av tio kommuner bostadsbrist. Där det råder brist på bostäder slår efterfrågepåslaget till. På varje ort med bostadsbrist kan hyresvärdarna kräva höjda hyror med stöd av efterfrågepåslaget. Vart ska alla människor som tvingas flytta ta vägen?
Efterfrågepåslaget är inte det enda hyreshöjande förslaget utredningen lagt. Den vill dessutom ta bort dagens hyrestak (hyrorna i de kommunägda bostadsföretagen är tak för hyrorna hos privatvärdarna). I strid med sina egna experter påstår utredningen att hyrestaket strider mot EU:s konkurrensrätt. Hyrestaket är en viktig del i besittningsskyddet - hyresgästens rätt att bo kvar. Så länge som det inte närmare har klargjorts hur ett godtagbart besittningsskydd ska vara utformat för hyresgästerna kan föreningen inte godta att den normerande rollen för de allmännyttiga bostadsföretagen tas bort.
Utredningen bygger på antagandet att höjda hyror leder till ökat bostadsbyggande. Men sambanden är inte så enkla - det visar erfarenheterna från andra länder där man prövat det receptet. Hyresvärdarna gör redan i dag goda vinster. Lagändringar gör det dessutom möjligt att ta hänsyn till kostnaderna i varje enskilt projekt när hyrorna bestäms i nybyggda hyreshus. Trots det sjunker byggandet av hyreslägenheter.
Som jag tidigare visat (DN Debatt 17/4) trampade utredaren Michaël Koch, ordförande i Arbetsdomstolen, fel när det gäller EG-rätten och den bedömningen delas i dag av bland annat Sveriges Kommuner och landsting, Sabo och Svenska institutet för Europapolitiska studier. Feltrampet är uppseendeväckande och inger oro - Michaël Koch hade tillgång till regeringskansliets främsta experter på EU:s konkurrensrätt. Hur kommer det sig att de inte reagerade?
Lika allvarligt är att en statlig utredning lägger förslag med långtgående följder för nära tre miljoner människors privatekonomi utan att ta reda på hur verkligheten ser ut eller vilka följderna blir. Ingen är betjänt av sådana utredningar. Inte heller den minister som gav utredningen dess direktiv.
Utredningens förslag när det gäller de kommunägda bostadsföretagen är lyckligtvis helt överspelade i dag. Vad som nu diskuteras är Sveriges Kommuner och landstings (SKL) så kallade Tredje alternativ. Tyvärr innehåller även det flera förslag som inger oro. I dag har de allmännyttiga bostadsföretagen ett tydligt samhällsuppdrag. De ska se till att kommunernas invånare har bostäder till rimliga kostnader. De har visat att det går att förena det uppdraget med en affärsmässighet där företagen lever på egna meriter utan stöd från kommunerna.
SKL vill ta bort den begränsning som finns i dag för hur mycket pengar kommunen får ta ut i vinst från sitt bostadsföretag. Det är att gå i helt fel riktning. Vad som behövs är i stället en uppstramning av regelverket. I dag ägnar sig kommuner som Huddinge och Österåker åt affärer som är olagliga i det privata näringslivet med enda syfte att klämma ut mer pengar ur sina hyresgäster. Halmstads kommun låter hyresintäkter täcka förlusterna i kommunens flygplats. I Stockholm skickar de kommunägda bostadsföretagen in 45 miljoner kronor till Electrum, en stiftelse som ska främja samverkan mellan näringsliv, forskning och utbildning inom informationsteknologi. Ska verkligen hyresgästerna stå för den verksamheten? Och vore det inte bättre att använda pengarna till att bygga bostäder?
barbro engman