Vi förstår att de skräckhistorier om gamla med dubbla våta blöjor och stinkande sår som vi matas med i media inte är typiska. Men det som verkar vara normal standard och som vi upplever genom föräldrar och hör om från vänner räcker för att göra oss oroliga.

Vi är rädda för de breda linoleumkorridorerna, där vi inte längre är unika personer med ett långt livs erfarenheter bakom oss, där vardagen är grå och händelselös och där vi dör innan den fysiska döden kommer. Leda, ensamhet och tristess är plågorisen för de gamla. Det finns ett förmynderi i äldreomsorgen där någon annan bestämmer vad vi ska äta och när vi ska duscha. Personalen är nog ofta vänlig, men 40 procent har inte fått ens en grundläggande utbildning om hur äldre fungerar. Kompetensbristen förskräcker.

När politikerna nu utlovar vårdnadsgarantier tycker vi att de nya reglerna för hundar och katter skulle vara en bra utgångspunkt. Enligt DN den 29 april bör de få tillsyn minst två gånger om dagen och få sitt behov av social kontakt tillgodosett. De ska också rastas utomhus dagligen.

Sverige har idag högst andel i Europa av äldre över 80 år. Andelen äldre kommer att fördubblas fram till 2050 men då kommer vi att ha en lägre andel än resten av Europa. Från demografisk synpunkt råder en andhämtningspaus, den stora åldersboomen kommer mot slutet av 2020-talet. Vi lever längre friskare och allt fler över 65 klarar sig utan hjälp. Vår generation har haft förmånen att få leva med växande materiella tillgångar.

Det övergripande politiska målet är att vi ska kunna bo kvar hemma så länge som möjligt. Någon omfattande bostadsanpassning har dock inte skett. Det växer nu fram en del seniorboenden, och trygghetsboenden har föreslagits. Under de sista åren av våra liv behöver vi ofta mycket vård. Men platserna i så kallade särskilt boende minskar. När vi verkligen vill flytta till ett tryggare boende kan vi även över 90 år bli nekade plats. Många beslut om att få särskilt boende kan inte verkställas därför att kommunerna helt enkelt inte klarar sin planering.

Allt mer av vården lastas över på de anhöriga. Idag svarar de anhöriga för 2/3 av vårdinsatserna och det tycker vi är oacceptabelt. Det finns många anhöriga som går på knäna. Stödet till de anhöriga skall nu byggas ut, något som många behöver idag. Men vi ser med oro på förslaget om de anhöriga ska göra lika mycket eller mer än idag. Anhöriginsatser måste vara mycket frivilliga.

Äldreomsorgen har på sistone förts högre upp på den politiska agendan. Men såväl regering som opposition tycks sikta in sig på den tidpunkt när köttberget blir maximalt vårdbehövande, om 10-15 år. Det är ändå ganska många som behöver vård nu eller ganska snart. Det är högst oklart hur kvalitet och kvantitet ser ut i den omsorg som planeras. Det skiljer till exempel två miljarder mellan opposition och regering i satsningar de närmaste åren.

Framtidsplaneringen försvåras av att kunskapen om dagens förhållanden i vården är alltför dålig. Vi uppfattar att äldreomsorgen kännetecknas av "stycke-vis och delt", det finns ingen sammanhållen strategi trots en rad utredningar under senare år.

En avgörande fråga gäller hur vi ska klara den långsiktiga finansieringen och den frågan verkar politikerna inte vilja ta i. Vi tror inte på samhällets möjlighet och vilja att ställa upp med tillräckliga resurser för den äldreomsorg vi efterfrågar. Vi är starka anhängare av den generella välfärdspolitiken, men vi är övertygade om att de som kan framöver måste betala mer själva och ta mer ansvar för sin ålderdom. Alla måste också planera mer själva i god tid. Då minskar vi också belastningen på samhället. Den högkvalificerade vården och omsorgen ska samhället oförändrat svara för och den ska vara gemensamt finansierad.

Det finns inget skäl till att vi trots att vi är gamla inte ska fortsätta att betala för den boendestandard vi vill ha, den mat vi vill ha och fortsätta köpa den service vi vill ha. Med hushållsnära tjänster bör det antal personer som behöver kommunalt betald hemtjänst kunna minskas. Och varför ska vi inte kunna flytta över värdet av vår bostadsrätt eller villa till en plats i ett boende, som vi valt själva? Mer än hälften av befolkningen har förmögenhetsvärden som kan realiseras. Det finns goda modeller och entreprenörer med idéer för alternativa boenden men som inte vågar satsa eftersom det är oklart vem som skall betala?

Kostnaden för vården i livets slutskede är hög. På ett särskilt boende kostar den 40-50.000 kr i månaden. En sådan avgift är det ett försvinnande litet antal som klarar att betala själva. Däremot skulle ganska många i 40-talistgenerationen klara att betala en betydligt högre andel av kostnaden än de cirka 1.600 kr som tas ut idag som maxtaxa.

Vi menar att det går att skapa en ny politik som baseras på välfärdsstatens grundläggande värderingar, men där vi äldre samtidigt tar större ansvar för hur vi vill bo och leva och vilken standard vi vill ha. Vi riktar krav på staten, på kommunerna och på oss själva. Vi gör det inte som experter men som framtida brukare.

1. Staten måste ta ansvar för avvägningen mellan vad det offentliga ska stå för och vad vi själva ska betala för. Olika former av offentliga stimulansbidrag måste till för att stimulera utvecklingen. Staten måste tillsammans med kommunerna ta ett ansvar för personalens kompetensutveckling. Staten bör lagstifta om kundval och äldrecheckar, slopa lagstiftning om upphandling för äldreomsorgen, besluta om riktlinjer för biståndsbedömningen, förbjuda anhörigprövning vid biståndsbedömning och förändra maxtaxan.

Sätter man ner foten för betalningsansvaret öppnar man upp för en branschutveckling som kan få stor betydelse för tillväxt och sysselsättning och för export av tjänster. Så länge det är oklart vad samhället ska svara för och vad den enskilde själv ska kunna betala vågar inte branschen satsa.

2. Kommunerna måste ha en mycket bättre planering och man måste bjuda in byggbolag och vårdföretag att satsa på seniorboende, vårdhem och varierad service. Ta vara på de goda exempel som finns och sprid dem! Kompetensutveckling för personalen och anständiga arbetsvillkor måste vara en högprioriterad uppgift. Gör biståndsbedömningen mer flexibel, slopa hjälpmedelscentralerna, kontrollera kvalitet och innehåll i vård och service och informera så att medborgarna kan göra bra val.

Till oss själva säger vi, som beskrivits i artikeln, att vi måste ta ökat ansvar för vår ålderdom, flytta till anpassade bostäder i tid - som vi ska efterfråga högljutt - och betala mer för tjänster och extra service.

Vi har i det här landet lyckats med stora politiska projekt tidigare. Reformeringen av pensionssystemet är ett sådant exempel. Och se på barnomsorgen! Denna framgångssaga blev verklig tack vare bred politisk samsyn och med ett stort engagemang från organisationer och enskilda. Den frågan klarade vår generation att baxa fram till gott resultat. Det är hög tid att starta ett brett reformprojekt för äldreomsorgen. Vi vill gärna hinna ta del av det projektets lyckade resultat.

BERIT ROLLÉN
MONIKA OLIN WIKMAN