Av goda skäl har miljöpartiet särskilda rotationsregler för att förhindra långsitteri på politiska uppdrag. Därför är det nu, efter ett framgångsrikt val för miljöpartiet, hög tid för mig att lämna partistyrelsen, vilket jag i dag meddelar partiets valberedning.
Jag har fullgjort mitt främsta politiska uppdrag: att ta initiativ till ett grönt parti i Sverige och ta medansvar för att det utvecklas till ett uppskattat och stabilt inslag i Sveriges partiflora.
Jag ingick i den första ledningsgruppen för Aktionsgruppen för ett Framtids- och Miljöparti redan 1980, därefter i det nybildade Miljöpartiets politiska utskott fram till riksdagsinvalet 1988. Därefter återkom jag till den nybildade partistyrelsen efter förlustvalet 1991, där jag satt kvar tills jag invaldes i EU-parlamentet 1995. Därefter ersattes jag under några år i mp-styrelsen av Ulf Holm som representant för EU-parlamentsgruppen, men återkom till mp-styrelsen efter EU-valet 1999. Jag har flera gånger funderat på att avgå efter "lång och trogen tjänst", men beslöt att sitta kvar över valet 2006 i syfte att vara behjälplig vid ett eventuellt regeringsinträde. Det argumentet har nu bortfallit och därmed motivet för ytterligare ledamotskap i partistyrelsen.
Jag har under mina år i mp:s ledning, framförallt under den första svåra perioden, bidragit till att få partiet att hålla ut under svåra motgångar och överleva som luttrad, men effektiv politisk organisation. Mp:s inträde i riksdagen mot alla odds är fortfarande något helt unikt i svensk politik. Inte mindre unik är vår förmåga att göra comeback efter utslagningen 1991. Det hade inte varit möjligt utan den svåra och påfrestande organisationsuppbyggnaden under de första sju magra åren. Då skapades en riksspridd grupp på flera tusen personer som saknade alla former av personliga ambitioner, för vilka projektet mp i hög grad var en kostnad såväl materiellt som personligt, vilket de satsade i hopp om en framtida livsviktig men diffus belöning: en god livsmiljö för allt liv på jorden.
En av mina främsta målsättningar har varit att miljöpartiet skulle undvika att klämmas mellan maktelitens krav på indefiniering/anpassning, utslätning av både idéer och arbetsformer och gräsrötternas och det radikala gröna tänkandets tryck i riktning mot utdefiniering/principfasthet på bekostnad av samarbetsmöjligheter och konkret inflytande. Också denna process har tagit tid och genom erfarenhet malt fram en långtgående konsensus om hur politisk makt kan förenas med trohet mot grundläggande ideal.
Miljöpartiets hantering av regeringskrisen 1991 var maktpolitiskt felaktig och bestraffades därefter av väljarna. Samtidigt var det oundvikligt att ett nytt radikalt parti vid sitt första möte med makten måste markera sin särart genom att presentera ett maximiprogram. Om mp redan då kommit med ett utslätat och anpassat kompromissprogram hade förtroendet för partiets ideologiska hållfasthet för alltid undergrävts.
Det stora offret, att bli utkastad ur riksdagen vid valet 1991, var således ett nödvändigt pris för att behålla långsiktig trovärdighet som radikalt alternativ, ett parti som inte är tvillingsyster till övriga riksdagspartier utan befinner sig i en helt annan dimension. Det var "fundamentalismen" 1991 som gjorde det möjligt för partiet att under slutet av 90-talet och början av 2000-talet inlåta sig på ett organiserat, praktiskt "realpolitiskt" samarbete med socialdemokratin utan att förlora sin själ.
Jag meddelade partikongressen 2006 att jag ansåg mig ha en funktion att fylla under det komplicerade förhandlingsarbete som kunde bli resultatet av en rödgrön valseger. Jag var i princip positiv till att testa möjligheten till koalitionsregering med s och/eller v, men inte till vilket pris som helst. Kongressen gav mig starkt mandat att fullfölja det uppdraget. Nu ville väljarna annorlunda och därmed är det dags för mej att helt lämna över till andra.
Jag gör det i fullständig trygghet. Miljöpartiet de gröna står stabilt i svensk politik och har såväl program som ledning som tål granskning och påfrestningar. Allt tyder på att hela världen går in i en tid då gröna frågor kring människans överlevnadsmöjligheter kommer att bli allt viktigare inte bara i sak utan också som vattendelare för väljarsympatier. Andra gröna partier har visat att det optimala och naturliga väljarstödet för gröna partier i den industrialiserade världen ligger närmare 15 än fem procent. En regeringsmedverkan på grundval av ett valresultat kring 10-15 procent skulle naturligtvis ge helt andra gröna avtryck än som varit möjligt efter bara några procentenheters förflyttning 2006.
Till detta kommer att 2010 kommer samtliga delar i det rödgröna nätverket att befinna sig i samma maktpolitiska position - opposition. Det kan alltså 2010 inte bli tal om att miljöpartiet skall gå in i en socialdemokratisk regering. Det blir en helt ny regering från noll som skall bildas av likställda parter. Jag tror det blir bra både för miljöpartiet och för Sverige.
Men mitt eget uppdrag inom partipolitiken är slutfört.
Jag ägnade mina första partipolitiska tjugo år, från 16- till 36-årsåldern, åt att försöka omvandla ett gammalt parti till något helt annat än det självt ville vara. Jag och några med mej ville återknyta folkpartiet till dess sociala, radikala, ja till och med revolutionära frihetsideal med rötter i franska revolutionen. Det kunde någon gång se ut att lyckas, men var antagligen en illusion. De flesta av mina vänner lämnade folkpartiet och liberalismen redan i samband med 1968-revolten eller senast i början av 1970-talet. Själv höll jag ut hela det årtiondet, inklusive en riksdagsperiod. Men till slut blev det övermäktigt.
Den så kallade socialliberalismen var bara en tunn fernissa över en bastant, småreaktionär småborgerlig högerpolitik av värsta moralpopulistiska slag - vilken efter Bengt Westerbergs avgång som fp-ledare i mitten av 1990-talet har tillåtits breda ut sig och nu, som alla vet, utgör huvudfåran inom det tragiskt urartade partiet.
När jag i dag följer andra ideella partibildningsförsök slås jag av två saker:
De har för bråttom. Seriösa partier slår sig inte in i riksdagen i sitt första val. Om de gör det så är de inte seriösa (typ Ny Demokrati). Det behövs en längre tid av "stålbad" för att en kärna av helhjärtade och kunniga personer skall hinna vaskas fram.
De är för godtrogna. De tycks inbilla sig att partipolitik är ett snällt sällskapsspel där alla - särskilt i vårt fredliga Sverige - spelar juste och egentligen vill alla väl. Men politik handlar om makt. I grunden är det ett nollsummespel. Varje riksdagsplats för ett nytt parti betyder en förlorad riksdagsplats för ett gammalt.
Ändå hoppas jag att miljöpartiet de gröna inte skall bli det enda nya partiet i Sveriges riksdag i vår generation. Om Sveriges partiflora i dag skulle konstrueras från noll med utgångspunkt i de politiska dimensioner som är viktiga - hur många av de gamla riksdagspartierna skulle överleva?
Kristdemokraterna kunde ha gjort det om de hållit fast vid sitt ursprung - en genuin värdekonservatism. Men kd-arna har inte haft is i magen utan föredragit kortsiktig stugvärme till priset av att bli ännu ett utslätat borgerligt parti.
Också centern har rötter som kunde ha motiverat fortlevnad. För nog finns det ett missnöje i glesbygden som behöver demokratisk representation för att inte urarta i tjyvjakt och reaktionärt storstadshat.
Annars är det mest småpartier utanför riksdagen som står för dimensioner som bygger på 2000-talets verkliga konflikter. Feministiskt initiativ har fångat vår tids kanske viktigaste och mest allmängiltiga diskrimineringsdimension. Rättvisepartiet står för en radikal social solidaritet med samhällets sociala botten, utan förvirrande historiska kopplingar till en stendöd kommunism.
Därutöver skulle vi kanske behöva någon form av minoritetsparti som kunde föra alla "nya svenskars" talan. Kanske de allt starkare HBT-intressena kunde inordnas där eller känner sig företrädda av mp eller Fi. Annars vore ett HBT-parti sannerligen ett tidens tecken!
Och de båda stora då - moderaterna och socialdemokraterna? Som sociolog ser jag dem som urtypen för "cultural lag", det vill säga ett organisationsfenomen som lever kvar av bara farten trots att dess socioekonomiska grundval för länge sedan försvunnit. Den stora bluffen är ju att m och s är motpoler. I själva verket är de i allt viktigt identiska förvaltare av ett materialistiskt tillväxtsamhälle där statens huvuduppgift är att försvara den rika världens överkonsumtion, numera också med vapen i hand och EU-hjälm på huvudet. Kanske kunde de förlänga sin redan utlöpta livsperiod genom att slå ihop sig till socialmoderaterna.
Återstår folkpartiet. I tider av ökad personkontroll och integritetsinskränkning kunde man ju tycka att det skulle finnas en given plats i partifloran för ett liberalt frihetsparti. Men alla vet ju att Sveriges folkparti har bränt alla länkar till sitt liberala förflutna och tvärtom framstår som Storebrorspartiet nr 1. Ska vi få ett liberalt parti får det uppfinnas på nytt. Om folk inte tycker att mp och Fi redan står för det viktigaste arvet från den klassiska liberalismen.
Men sådant jobb får andra ta över, både att vidareutveckla miljöpartiet de gröna och att skapa andra partier som passar in i 2000-talets nya konfliktdimensioner.
PER GAHRTON