En chefredaktör för en av landets stora tidningar sade för en tid sedan till mig att han övervägde att stoppa leveranserna av kvällstidningar till sin redaktion. Anledningen var inte att produkterna fanns på nätet. Nej, skälet var att chefredaktören i fråga inte ansåg att de var till någon nytta i det journalistiska arbetet.
Sådan var inte inställningen när Otto Sjöberg tog över som Expressens chefredaktör för knappt sju år sedan. När han nu lämnar är kvällspressen mer marginaliserad än den var när han tillträdde. Den korta siktens effektiva överlevnadsstrategi blev den långa siktens obönhörliga fiende.
När chefredaktörer kommer från DN och tror att de ska göra en "kvaloid" av Expressen går det som vi vet käpprätt åt skogen. Christina Jutterström älskade inte den tidning hon tog över och Joachim Berner blev alltför förbehållslöst älskad av sin nya redaktion. Båda förhållandena var osunda. I båda fallen bidrog också en strävan att skapa respekt för tidningen till att läsarnas intresse svalnade.
Otto Sjöberg ändrade med hjälp av kändisfixerad skvallerjournalistik i symbios med etermediernas dokusåpasatsningar på detta. Det har vänts emot honom men var i själva verket hans styrka. Problemet var att han tappade någonting i andra ändan: tilltron till tidningen som seriös samhällsbevakare eroderades. Få tror att Expressen i dag skulle känna igen en Ebbe Carlsson-affär även om den snubblade över en. Därav marginaliseringen.
Tricket är att bejaka det låga och behärska det höga. Aftonbladets val av ny chefredaktör indikerar en sådan ambition. Annars finns det på Expressen en stolt tradition på området med chefredaktörer hämtade från kultursfären. Publicister som stått för att en kvällstidning ska vara en kvällstidning och samtidigt ingjutit motvillig respekt i de fina salongerna.
Och just nu sitter en mycket lämpad person med sådan bakgrund nere på Sydsvenskan och skriver kulturkrönikor. Han hoppas säkert att han inte får frågan. Låt inte hans önskan uppfyllas.