Genom Vaxholmsmålet, där ett lettiskt byggföretag har stämt två fackförbund som med stridsåtgärder har försökt tvinga företaget att sluta ett svenskt kollektivavtal, kommer en rad av det svenska arbetsmarknadssystemets grundläggande principer att prövas av EG-domstolen.

Men i stället för att invänta EG-domstolens utslag bör vi själva redan nu se över de punkter i svensk lagstiftning som kan te sig tveksamma i ljuset av EU-rätten, så att företag och fackliga organisationer snarast får veta vad de har att rätta sig efter.

Med den här artikeln vill vi visa att det är fullt möjligt att både modifiera de svenska reglerna om fackliga stridsåtgärder så att de inte oskäligt hindrar den fria rörligheten för tjänster och arbetskraft, och samtidigt stärka särdragen i den svenska modellen, som bygger på fria förhandlingar och kollektivavtal utan statlig inblandning. På så vis kan den fungera också på en inre marknad med 25 länder.

Det är en utbredd uppfattning i Europa att en viss miniminivå skall upprätthållas av alla arbetsgivare i en bransch, oavsett om de har slutit kollektivavtal eller inte. Metoderna för att åstadkomma detta varierar dock. Vanligast är att kollektivavtalen till exempel genom beslut av en myndighet görs tillämpliga på alla arbetstagare i branschen. I de nordiska länderna är det i stället primärt fackföreningarna själva som vidmakthåller denna miniminivå genom att sluta hängavtal med arbetsgivare som inte tillhör någon arbetsgivarorganisation. Att fackföreningarna skall ha denna uppgift har stark förankring i nordisk lagstiftning.

Ett problem är att det kan vara svårt för ett utländskt företag att på förhand veta vad som krävs enligt hängavtalen. Men ett viktigt steg har tagits genom LO:s och
PTK:s överenskommelser med Svenskt Näringsliv om hur branschavtalen skall anpassas för utländska företag som tillfälligt blir medlemmar i en arbetsgivarorganisation. De branschavtal som sluts med stöd av dessa överenskommelser kommer utan tvekan att bilda mönster för vad som kan krävas av företag som står utanför organisationerna.

I ett system som vårt, där fackföreningarna själva skall upprätthålla den grundläggande skyddsnivån, är rätten att vidta stridsåtgärder central. Utgångspunkten är att stridsåtgärder är tillåtna, om inte annat följer av lag eller avtal. En fackförening som är bunden av kollektivavtal får i princip bara vidta sympatiåtgärder, det vill säga stödja andra lovliga stridsåtgärder. För fackföreningar som inte är bundna av kollektivavtal innehåller svensk rätt endast få begränsningar i rätten att vidta stridsåtgärder.

1989 förklarade dock Arbetsdomstolen att de inte får vidta stridsåtgärder i syfte att tränga undan eller förändra ett tidigare ingånget, gällande avtal. Denna domstolsskapade regel brukar kallas Britanniaprincipen efter det bekvämlighetsflaggade fartyg som målet rörde. Regeln kritiserades av de fackliga organisationerna, vilket ledde till att en ny lagregel, lex Britannia, infördes i medbestämmandelagen (mbl).

Enligt lex Britannia gäller Britanniaprincipen enbart för anställningsförhållanden som svensk rätt är direkt tillämplig på. En konsekvens är att inhemska företag som slutit kollektivavtal med en fackförening är skyddade mot stridsåtgärder från andra fackföreningar (om syftet är att tränga undan det första avtalet). Ett utländskt företag som utstationerar arbetstagare till Sverige skyddas däremot inte i motsvarande situation.

En central fråga i Vaxholmsmålet är om denna reglering stämmer överens med
EU:s regler om fri rörlighet.

EG-fördragets regler om fri rörlighet innebär bland annat att medlemsstaterna skall avskaffa varje hinder som gör det mindre tilltalande att bedriva tjänstehandel över gränserna. Reglerna utesluter dock inte generellt att medlemsstaterna tillämpar sin arbetsrättsliga lagstiftning på arbetstagare som tillfälligt utför arbete i landet.

Frågan om fackliga stridsåtgärder eller krav på kollektivavtal av nordisk typ kan utgöra otillåtna hinder mot den fria rörligheten har hittills aldrig prövats av EG-domstolen. Enligt vår mening är det osannolikt att de aldrig skulle anses vara ett sådant hinder.

Det finns dock starka skäl att anta att EG-domstolen kommer att vara försiktig med att underkänna fackliga stridsåtgärder på den grunden. EG-fördraget undantar uttryckligen stridsåtgärder från det område som EU direkt kan lagstifta om. I flera rättsakter som rör fri rörlighet betonas också att dessa inte inverkar på rätten att vidta stridsåtgärder.

Såväl inom EU som i många av medlemsstaternas grundlagar, däribland den svenska, erkänns rätten att vidta fackliga stridsåtgärder som en grundläggande rättighet. EG-domstolen har förklarat att skyddet av grundläggande rättigheter är ett legitimt intresse som kan motivera inskränkningar i de friheter som garanteras i fördraget, bland annat friheten att tillhandahålla tjänster. Den fråga som domstolarna ställs inför i den här typen av mål blir därför om skyddet för en grundläggande rättighet (rätten att vidta fackliga stridsåtgärder) eller det sätt den utövas på innebär ett oproportionerligt ingrepp i en fördragsfäst frihet (den fria rörligheten för tjänster).

Enligt EG-domstolens praxis skall denna bedömning i första hand göras av de nationella domstolarna, som då har ett inte obetydligt utrymme för att beakta de särskilda förhållandena i medlemsstaten i fråga. Mot denna bakgrund kan man anta att fackliga stridsåtgärder endast i undantagsfall skulle anses strida mot fördragets regler om fri rörlighet. Det skulle kunna vara fallet om de vidtas i direkt syfte att utestänga utländska företag eller för att genomdriva krav som klart diskriminerar sådana företag.

EG-fördraget ger alltså en medlemsstat möjlighet att inom vissa ramar utsträcka sin arbetsrättsliga lagstiftning till arbetstagare som utstationeras dit för att tillfälligt utföra arbete i landet. Utstationeringsdirektivet går längre och ålägger medlemsstaterna en skyldighet att tillämpa vissa av sina arbetsrättsliga regler på dessa arbetstagare, bland annat lagregler om arbetstid, arbetsmiljö och diskriminering.

En omdiskuterad fråga är om direktivet också begränsar medlemsstaternas möjligheter att tillämpa sin egen lagstiftning på utstationerade arbetstagare utöver vad som följer av EG-fördragets regler om fri rörlighet. Den frågan skall inte beröras här. Det räcker att konstatera att direktivet inte innebär någon samordning av medlemsstaternas regler om stridsåtgärder, och att det uttryckligen sägs att det inte inverkar på rätten att vidta fackliga stridsåtgärder. Vi är därför förvissade om att utstationeringsdirektivet inte påverkar utrymmet för nationella stridsåtgärder.

De begränsningar i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder som EU-rätten kan medföra är alltså de som följer av fördragets regler om fri rörlighet.

Förbudet mot att vidta stridsåtgärder med syftet att tränga undan ett kollektivavtal som arbetsgivaren redan är bunden av, det vill säga Britanniaprincipen, är en rent svensk regel som helt saknar motsvarighet inom EU-rätten. Frågan i Vaxholmsmålet är inte om EU-rätten kräver att medlemsstaterna inför en allmän begränsning av rätten att vidta stridsåtgärder.

I stället är frågan om en medlemsstat får införa en regel som, i likhet med lex Britannia, i praktiken undantar utländska arbetsgivare från det skydd mot stridsåtgärder som annars gäller enligt nationell rätt.

En sådan regel innebär utan tvekan ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster. Och sådana begränsningar är tillåtna bara om de säkerställer det legitima syftet att skydda de utstationerade arbetstagarna eller motverka illojal lönekonkurrens, och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte.

När det gäller lex Britannia kan man kons­tatera att den tillåter stridsåtgärder mot utländska arbetsgivare oavsett om deras kollektivavtal föreskriver en högre eller lägre skyddsnivå än den som gäller här i landet. Redan mot den bakgrunden är det tveksamt om lex Britannia är förenlig med fördraget.

Om lex Britannia strider mot EG-fördraget skall domstolarna avstå från att tillämpa den. Resultatet blir att stridsåtgärder mot utländska arbetsgivare som är bundna av kollektivavtal i stället kommer att bedömas enligt Britanniaprincipen, vilket innebär att de inte kommer att vara tillåtna om de syftar till att tränga undan det första kollektivavtalet. Men det beror då på en rent svensk rättsregel, som går längre än EU-rätten kräver och som vi kan avskaffa eller behålla som vi vill.

Om regering och riksdag vill försvara den svenska kollektivavtalsmodellen finns det därför enligt vår mening starka skäl att redan nu avskaffa lex Britannia och i lagtext omformulera Britanniaprincipen. Man kan till exempel i 42 paragrafen mbl ange att arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation inte får vidta stridsåtgärder i syfte att undantränga eller förändra ett kollektivavtal som en annan organisation redan träffat med arbetsgivaren, men att detta inte gäller om det först träffade kollektivavtalet ger klart lägre skyddsnivå för arbetstagarna än det kollektivavtal som gäller allmänt för likartade företag i den aktuella branschen.

Det svenska kollektivavtalssystemet har byggts upp för nationella behov och man har av naturliga skäl inte tagit hänsyn till utländska entreprenörer som är tillfälligt verksamma i Sverige.

Vi menar att det inom ramen för den svenska modellen - och med en rimlig tolkning av EU-rätten som utgår från EG-domstolens tidigare domar och inte från fantasifyllda skräckscenarier eller önsketänkande - finns goda möjligheter att göra den mera funktionell och bättre anpassad till den inre marknaden, utan att man för den skull behöver ge avkall på några av dess grundläggande värden. Men det förutsätter att lagstiftaren nu tar ett handfast grepp på att EU-anpassa mbl och svensk arbetsrätt.
JONAS MALMBERG
Professor, Arbetslivsinstitutet
NIKLAS BRUUN
Professor, Arbetslivsinstitutet