Trots alla datorer och andra hjälpmedel som finns – och trots att det i dag går att köpa ljudböcker i varje bokhandel – är det inte självklart att grundskoleelever med dyslexi/läs- och skrivsvårigheter får hjälp. Eftersom många inte får de rätta förutsättningarna för inlärning, tvingas de sitta av sin skoltid under psykiskt lidande. Det här är inte bara en katastrof för den enskilda eleven utan också ett samhällsekonomiskt slöseri. I en modern skola borde assisterande teknik vara en självklarhet. Att inte använda sådana hjälpmedel är diskriminering och ytterst en demokratifråga, skriver Helena Bross och Ulla Föhrer.

Kryp uppför trappan! Du får en rullstol när du kommer upp.

Så skulle ingen säga till elever med rörelsehinder. Men för den som har ett läshandikapp är det ingen självklarhet att få hjälpmedel i grundskolan. Dyslexi/läs- och skrivsvårigheter är en funktionsnedsättning, men många elever får tillgång till hjälpmedel först på gymnasiet eller universitetet.

Det är inte ovanligt att elever knäcks innan hjälpen kommer och många begåvade ungdomar med läsproblem når aldrig högre studier.

Det är en katastrof för den enskilda eleven att inte få rätt förutsättningar att utvecklas. Men det är också ett samhällsekonomiskt slöseri att låta barn och ungdomar misslyckas i skolan. För gruppen med läs- och skrivsvårigheter finns mycket att göra. Att inte använda den kunskap och den långt utvecklade assisterande teknik som finns, är diskriminering.

Vi vill här peka på några sätt att ”handikappanpassa” i skolan så att elever med dyslexi/läs- och skrivsvårigheter får en vettig chans.

Barn som börjar skolan i dag har redan erfarenhet av datorer. Bokstavsinlärningen och den första skrivningen kan ske med hjälp av datorer. Då slipper barnen det krångliga momentet med att forma bokstäverna och kan helt koncentrera sig på hur bokstäverna ser ut och hur de låter. Texten blir klar och tydlig och med hjälp av talsyntes kan eleverna också lyssna på texten de skrivit.

Det här arbetssättet stimulerar alla barn, men är till särskilt stor hjälp för elever med läs- och skrivsvårigheter. Att det är bra att lära sig använda ett tangentbord och rätt fingersättning visste man redan på 60-talet. Eve Malmqvist, professor emeritus i pedagogik, gjorde då försök där elever med dyslexi fick använda skrivmaskin. De förbättrade sin stavning och blev mer intresserade av att skriva.

Efter några år i skolan förväntas alla elever kunna ta till sig ny kunskap genom att läsa. Många elever med dyslexi drabbas av så stora textmängder att det blir övermäktigt. Det är inte ovanligt att elever som fortfarande har stort behov av lästräning samtidigt förväntas klara av att läsa samma faktatexter som sina klasskamrater. De hamnar i ett moment 22 där de varken klarar texten eller har en chans att inhämta kunskaperna de behöver.

För dem som vägrar ge upp kan läxläsningen uppta större delen av fritiden. Det finns elever med dyslexi som under tonårstiden avstår från normalt kompisumgänge för att i stället sitta instängda med skolböckerna.

Trots att vi i dag kan gå in i varje bokhandel och köpa ljudböcker och trots att många vandrar omkring med mp3-spelare fulla med ljudfiler, är det fortfarande ovanligt att elever får sina läroböcker i inläst form.

I Skollagen kap 2 står det ”I utbildning skall hänsyn tas till elever med särskilda behov” och i kap 3 ”Särskilt stöd skall ges till elever som har svårigheter i skolarbetet.”

Man kan konstatera att flertalet av Sveriges skolor bryter mot Skollagen då de inte tillhandahåller inlästa läroböcker och annan assisterande teknik till dyslektiker.

Skolan är fortfarande full av skriftliga prov. Eleverna ska läsa frågor och producera skriftliga svar med hjälp av papper och penna. Det är en situation som starkt missgynnar den som har svårt med läsning och skrivning. Det eleven får ner på papperet motsvarar inte alls de faktiska kunskaperna. Proven blir i stället en mätare av läs- och skrivsvårigheterna. Läraren tror att eleven inte kan något och den ungas självförtroende knäcks.

Redan för hundra år sedan beskrev den engelske ögonläkaren Pringle Morgan i British Medical Journal en 14-årig pojke som inte ansågs underlägsen sina jämnåriga i något annat avseende än i läs- och skrivförmåga. Hans lärare menade till och med att om all undervisning och kunskapsredovisning vore muntlig skulle pojken vara bäst i klassen.

Vi har tydligen inte kommit mycket längre i dag. Trots all modern teknik är det ännu inte självklart att elever med läs- och skrivsvårigheter får det stöd de behöver.

I dag finns stora möjligheter att ge prov i annan form. Om provet finns i datorn kan eleven lyssna på frågorna med hjälp av talsyntes. Svaren skrivs sedan på datorn och eleven kan själv kontrollera stavningen med hjälp av stavningsprogram avsedda för dyslektiker.

En elev med läsproblem får ofta svårt att visa vad den kan i matematik. Inför ett matteprov med både lästal och andra uppgifter väljer en elev med dyslexi ofta bort de tal som har mycket text. Tiden räcker inte till att både läsa allt och sedan lösa uppgifterna. Det är naturligtvis mycket frustrerande att inte få visa sina verkliga kunskaper. Men det går ju lätt att lösa om det är möjligt att lyssna på texten och om provtiden kan förlängas.

Att föra anteckningar blir mer och mer aktuellt ju högre upp i skolåldern man kommer. Men för den som har läs- och skrivsvårigheter är det praktiskt taget en omöjlighet. Skriva och lyssna samtidigt är helt uteslutet.

Att skriva av från tavlan är inte heller enkelt. Det ska gå fort och många ger upp, eftersom de bara hinner skriva fragmentariskt. Att till exempel behöva skriva av veckans engelska glosor från tavlan är helt förkastligt. Då kanske eleven med dyslexi stavar fel redan från början och sedan pluggar in ett felstavat ord.

Lärare som förstår problematiken kan se till att elever med läs- och skrivproblem får tillgång till viktiga ord från tavlan. De kan mejlas eller överlämnas till eleven på usb-minne. Nu har en del skolor digitala skrivtavlor där det som antecknats kan sparas och återanvändas på olika sätt.

I Läroplanen, Lpo 94, s 6, står det: ”Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan utbildningen aldrig göras lika för alla.”

På Skolverkets hemsida kan man läsa om skolans skyldighet att anpassa undervisningen till elever med funktionshinder.

”För en elev med dyslexi kan användningen av hjälpmedel som ordbehandlare, talsyntes, taligenkänningsprogram eller digital talbok vara ett sätt att anpassa undervisningen. För en elev som är rullstolsburen kan undervisningen i till exempel idrott och hälsa behöva anpassas.” Det senare anses nog i de flesta skolor vara en självklarhet, men anpassningen för barn och ungdomar med läshandikapp fungerar fortfarande dåligt.

Elever med dyslexi/läs- och skrivsvårigheter tvingas i dag slösa bort värdefull tid i skolan. Många sitter av sin skoltid under psykiskt lidande, eftersom de inte ges de rätta förutsättningarna för inlärning. I en modern skola borde assisterande teknik vara en självklarhet. Både individen och samhället tjänar på att ge alla förutsättningar för utbildning.

Att ha tillgång till det skrivna språket är en demokratifråga.

Helena Bross
lågstadielärare och författare med dyslexi

Ulla Föhrer
leg logoped, med dr hc