DN Debatt

”Eliten satte den demokratiska lyhördheten på undantag”

Åsa Romson och Stefan Löfven vid den presskonferensen den 24 november förra året då regeringen presenterade sina åtgärder för att minska asylmottagandet.
Åsa Romson och Stefan Löfven vid den presskonferensen den 24 november förra året då regeringen presenterade sina åtgärder för att minska asylmottagandet. Foto: Erik Simander

Politisk legitimitet. Även om den generösa flyktingpolitiken hade stöd av många medborgare var den ett elitprojekt som drevs av det politiska etablissemanget i samförstånd. Nu är vägen framåt att ärligt diskutera det som varit. Hur gick det till när den demokratiska lyhördheten sattes på undantag? Det skriver professor Peter Esaiasson.

Numer råder enighet om att asylinvandringen är en ekonomisk och social utmaning för det svenska samhället. Än så länge är det mindre diskuterat att utmaningen också gäller det politiska etablissemangets legitimitet. Det som står på spel är förutsättningarna att styra landet.

Legitimitet handlar om medborgarnas uppfattningar om makthavarnas sätt att sköta uppdraget. Här står Sverige inför en besvärlig situation. Det är ovanligt, kanske till och med unikt, att det politiska etablissemanget enas om en politik som leder till samhällskonflikter. Det är framför allt vägen fram till dagens situation som bekymrar.

Betänk hur den har uppkommit:

Det politiska etablissemanget brett definierat (partier, medier, myndigheter, debattörer, akademiker, intresseorganisationer) har i samförstånd satsat på att Sverige ska ha Europas mest generösa flyktingpolitik. Det rör sig om ett medvetet val. En jämförelse med Danmark visar att Sverige hade kunnat gå en annan väg.

 

Den generösa flyktingpolitiken har aldrig haft aktivt majoritetsstöd bland medborgarna. Den bästa källan över opinionsläget är SOM-undersökningarnas tidsserie från 1990 och framåt. Vid samtliga 25 mättillfällen är det fler som önskar en restriktiv politik än som önskar en generös politik. Och när motsvarande fråga ställs till riksdagsledamöterna i samband med riksdagsvalen från 1994 och framåt visar jämförelsen på större åsiktsskillnader gentemot medborgarna än i någon annan sakfråga som har undersökts.

 

I den offentliga debatten har argumenten för en generös flyktingpolitik dominerat över motargumenten. Exempelvis har ingen trovärdig etablissemangsperson föreslagit att Sverige ska gå den danska vägen. Eftersom medborgarna tar intryck av debatten kan vi utgå från att opinionen för en restriktivare flyktingpolitik varit ännu starkare om det offentliga samtalet varit mer balanserat.

 

Även om den generösa flyktingpolitiken har stöd av många medborgare är den ett elitprojekt som har drivits av det politiska etablissemanget i samförstånd. Belysande är att beslutsprocessen inte klarar något av tre kriterier på en väl fungerande och lyhörd representation:

• att politikerna fattar de beslut som de flesta medborgare vill att de skall göra i stunden;

• att politikerna gör klart att de känner till vad medborgarna tycker och tänker i den aktuella frågan; och

• att politikerna ger goda förklaringar till sina beslut (i det här fallet genom att bekräfta farhågorna över den generösa flyktingpolitikens negativa konsekvenser).

Den vanligaste konfliktlösningsmekanismen i en representativ demokrati är att konkurrerande beslutseliter lägger fram förslag på hur samhället skall utvecklas och att medborgarna väljer mellan alternativen. Det är ett utmärkt system. De konkurrerande grupperingarna kan inte oemotsagda måla upp de positiva konsekvenserna av sina förslag, och om medborgarna är missnöjda med samhällsutvecklingen kan andra grupperingar få makten efter nästa val.

Alla samhällsförändringar föregås dock inte av en öppen konkurrens. Det händer också att de etablerade grupperingarna går samman och i enighet driver på utvecklingen. I Sverige finns flera exempel på hur en brett definierad beslutselit enats om att förändra landet. Förbättringen av hbtq-personernas ställning och rättigheter är ett exempel. Den stärkta jämställdheten mellan män och kvinnor ett annat. Rehn och Meidners solidariska lönepolitik på 1950-talet ett tredje. Längre tillbaka i tiden är förhållningssättet till Tyskland under andra världskriget ett ytterligare exempel. Pensionsöverenskommelsen strax före riksdagsvalet 1994 är ett enskilt beslut av samma karaktär.

Eftersom det representativa styrelseskicket har starka elitistiska drag är det inte principiellt fel med ett enigt etablissemang. Men när etablissemanget driver på utan öppen konflikt behöver en viktig förutsättning uppfyllas – beslutseliten måste få rätt i betydelsen att de flesta medborgare accepterar förändringen. När beslutseliten får fel, när det dyker upp problem som hade kunnat förutses men som inte har diskuterats, riskeras den politiska legitimiteten. Varför ska medborgarna göra de uppoffringar som den nya situationen kräver när de aldrig erbjudits en rimlig chans att välja en annan väg för landet?

I detta besvärliga läge befinner sig Sverige nu. Inför våra ögon bekräftas farhågorna för den generösa politikens sociala och ekonomiska konsekvenser. Självfallet kvarstår argumentet att Sverige har en moralisk skyldighet att hjälpa människor i nöd. Men förutsättningarna för att medborgarna ska acceptera de negativa konsekvenserna hade varit större om kostnaderna varit genomdiskuterade och alternativa vägval möjliga under åren fram till hösten 2015.

 

Foto: Peter EsaiassonI Sverige finns flera exempel på hur en brett definierad beslutselit enats om att förändra landet. Förbättringen av hbtq-personernas ställning och rättigheter är ett exempel. Den stärkta jämställdheten mellan män och kvinnor ett annat.

 

När ett samlat politiskt etablissemang påstår en sak som många människor sedermera ifrågasätter uppstår legitimitetsproblem. Vem ska man lyssna på om man inte vill stödja radikala alternativ? Kan man verkligen lita på att ledarna vet vad de gör och att medierna granskar förutsättningslöst? Med en försvagad legitimitet följer att medborgarna blir mindre villiga att tillskriva politiker och myndigheter goda intentioner, och att det blir mindre självklart att lagar och regler bör följas. För de med extrema åsikter blir etablissemangets felgrepp till och med en ursäkt för våldshandlingar. Det samlade resultatet blir ett sämre fungerande land.

Vad kan då göras för att möta utmaningen mot den politiska legitimiteten? En gemensam strategi för de etablerade partierna har varit att vända blad: Dagens situation kunde inte förutses, vi har vidtagit nödvändiga åtgärder, och nu gäller det att tillsammans blicka framåt.

Det är möjligt att vända blad-strategin kommer att fungera. Sannolikheten för framgång stärks av att många politiker, tjänstemän och opinionsbildare har anledning att tona ned det förflutna. Men eftersom vi rör oss på okänt territorium finns det skäl för beslutsfattarna att överväga också andra handlingsalternativ. För den som tror på det öppna samtalets helande kraft, liksom på vikten av att lära av misstagen, är en väg framåt att ärligt diskutera det som varit: Hur blev det så här? Hur gick det till när den demokratiska lyhördheten sattes på undantag?

Foto i text: Carl-Henrik Trapp

DN Debatt. 14 februari 2016

Debattartikel

Peter Esaiasson, professor vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet:
”Eliten satte den demokratiska lyhördheten på undantag”

Repliker

Journalisten Niklas Ekdal svarar på DN:s kultursidor:
Att skylla på en ”elit” är en gåva till politiska populister

Gustaf Arrhenius, professor i filosofi; Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap och
Eva Erman, professor i statsvetenskap:
”Esaiasson har missförstått representativa demokratin” 

Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, svarar på DN:s kultursidor:
Förtroendeklyftan mellan etablissemang och medborgare finns inte

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet:
”Esaiasson ger en starkt förenklad bild av debatten”

Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap, Uppsala universitet:
”Eliten har svikit sin opinionsbildande uppgift”

Olle Wästberg, ordförande i Demokratiutredningen på DN Kultur:
”Svängningen i flyktingpolitik skedde utan samtal”

Slutreplik från Peter Esaiasson:
”Risk att den politiska legitimiteten försvagas” 

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.