Det är en avgrund mellan Håkan Juholts fluffiga visioner och den politik hans partikamrater i Stockholm driver. Det är en smickrande tanke att all kultur behöver en kulturpolitiker för att bli till. Tack och lov ser verkligheten inte ut så, skriver Stockholms kultur- och fastighetsborgarråd Madeleine Sjöstedt i en replik.
Håkan Juholt vill visa att han vill kulturen väl (DN Debatt 21/4). Men vad döljer sig bakom de högtravande orden – i den socialdemokratiska verkligheten? Mycket av kulturpolitiken sköts på lokal nivå och där bedriver partikamraterna en politik i helt motsatt riktning. Där har Socialdemokraterna varit instrumentella – inte sett kulturens eget värde, där har Socialdemokraterna velat detaljstyra kulturen – inte ha armlängds avstånd, där har Socialdemokraterna vid makten rustat ner – medan alliansen rustat upp.
Det är bra att Håkan Juholt vill prioritera kulturpolitiken. Han, liksom jag själv, ser kulturens betydelse som ett värn för det öppna, toleranta samhället. Det är viktigt, i en tid när främlingsfientliga krafter bygger sin propaganda på en kamp mot vad de ser som ”främmande kulturer”. Här står vi alltså på samma sida.
Men vem är det Juholt argumenterar emot? Vem är det som vill hänvisa kulturen till ”enbart (min kursiv) marknadens krafter eller ett fåtal mecenaters välvilja”? Vem är det som vill ha ”bibliotek där det bara lånas ut böcker från ett visst förlag”? Han viftar med en kulturminister som satt tre veckor som rött skynke. Detta är allt han har att komma med. Inget av det Juholt hotar med har skett och ingen anser att det bör ske.
Juholt fortsätter linjen från sitt installationstal. Han ska leda socialdemokratin framåt genom att titta bakåt och drömmer sig tillbaka till tiden då kulturen var politiserad, kommunikationerna styrdes av monopol och det var förbjudet att äga sin egen telefon. Men nu är det 2011 och verkligheten är en annan!
Ta Stockholm som exempel. En kommun, där vi under min ledning reformerat och systematiskt utvecklat kulturpolitiken – med ett ständigt nej-sägande från Socialdemokraterna. Vi har infört den armlängds avstånd som S-ledaren pläderar för - S sa nej och ville ha kvalitetsbedömande politiker närmare besluten. Vi har satsat på folkbibliotek i hela staden – S drog kraftigt ned på bibliotekspengarna. Vi har ökat incitamenten för att flera stockholmare ska få ta del av kulturen genom kulturbonus till det fria kulturlivet – S sa nej. Vi har infört en fond för nyskapande kultur som har svårt att få annat stöd – S sa nej. Och i staden, liksom i riket, har kulturens andel av ekonomin ökat under Alliansstyret! I siffror har statens kulturbudget ökat med 551 miljoner och i Stockholm med över 90 miljoner!
På en endaste punkt får man tydliga besked av Juholt. Entreprenörskap och kultur går inte ihop. Kultur som skapas oberoende av offentliga bidragsbeslut stämplas som ”kommersialism” och är därmed förkastligt.
Det är en smickrande tanke att all kultur behöver en kulturpolitiker för att bli till. Tack och lov ser verkligheten inte ut så. Hör och häpna - faktiskt är det så att mycket av det verkliga nyskapandet söker sina ursprung bortom kommunala och statliga kommittébeslut! Utan enskilda initiativ skulle vi varken haft Cirkus Cirkör, fria teatergrupper eller alternativa musikscener. Och viktiga nyskapare som bildkonstnären Gösta Adrian Nilsson lyckades långt innan kulturrådet ens var påtänkt.
Vi politiker ska stödja kulturen. Men vi ska göra det från armlängds avstånd. Vi måste lämna utrymme för det enskilda initiativet, för entreprenörskapet. Vi måste välkomna, och inte fördöma, mecenater som Sven-Harry Carlsson och Robert Weil. Våra kulturstöd kan aldrig ersätta den enskildes drivkraft – vi kan bara stimulera och se till att de premierar kvalitet.
Min vision är inte en kulturpolitik som gör konstskaparna till något slags offentliganställda kreatörer. Konsten frodas bäst i ett öppet klimat och där konstnärerna får anständigt betalt genom att många bidrar till kulturens finansiering – där det offentliga samspelar med näringsliv, deltagare och publik som garanter för kulturlivets fortlevnad.
Det är en avgrund mellan Håkan Juholts fluffiga visioner och den politik hans partikamrater driver. I praktiken tycker Socialdemokraterna att politiker ska bedöma kvaliteten, att det inte spelar någon roll om flera medborgare får del av kulturen, att tillväxt inom kultursektorn med andra medel än offentliga är av ondo och att avant-garde inte ska ha särskilt stöd. Det hade nog varit bra om Håkan Juholt pratat med sina partikamrater innan hans storvulna ordkaskader nådde papperet.
Madeleine Sjöstedt (FP)
kultur- och fastighetsborgarråd, Stockholms stad