Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”En friare lönesättning kan kräva begränsad konflikträtt”

Modellen klarar inte att hantera justeringar av relativlöner mellan olika sektorer och grupper, inklusive kvinnodominerade yrken. Detta är bakgrunden till politikers förslag om riktade lönehöjningar för lärare, sjuksköterskor och poliser, skriver Nils Karlson.
Modellen klarar inte att hantera justeringar av relativlöner mellan olika sektorer och grupper, inklusive kvinnodominerade yrken. Detta är bakgrunden till politikers förslag om riktade lönehöjningar för lärare, sjuksköterskor och poliser, skriver Nils Karlson. Foto: Hampus Lundgren

Ny modell behövs. Den svenska modellen har fungerat vad gäller kostnadskontroll, men har inbyggda fel. Den starka samordningen leder till höga ingångslöner, lönesammanpressning och svårigheter att justera relativlönerna för olika grupper. Lösningen är sannolikt att begränsa vår unikt generösa konflikträtt, skriver Nils Karlson, Ratio.

Den svenska modellen har ett inbyggt systemfel som leder till utanförskap, integrationsproblem, kompetensbrist och otillräcklig utvecklingskraft.

Det finns starka skäl att ifrågasätt om parterna själva klarar att reda upp detta, trots att modellen ofta sägs innebära att parterna ska ta eget ansvar. I den kommande avtalsrörelsen, där 500 kollektivavtal för närmare tre miljoner anställda ska omförhandlas, är det upp till bevis.

Problemet är att den starka kartellsamverkan och det gemensamma normerande märke som modellen bygger på sedan tillkomsten av Industriavtalet 1997 och Medlingsinstitutet år 2000 är nödvändiga för att klara konflikt- och kostnadskontrollen, men samtidigt leder till höga ingångslöner, lönesammanpressning och svårigheter att åstadkomma relativlönejusteringar.

Detta bortser de fackliga företrädarna inom industrin ifrån, som skrev klokt om risken med politiska ingrepp på DN-debatt den 17 februari. Att modellen har fungerat väl vad gäller konfliktnivåer och kostnadsutveckling, liksom för reallöneutvecklingen, är inte tillräckligt.

Sverige har i dag bland Europas högsta ingångslöner. Det innebär fördelar för dem som redan har ett jobb, men skapar också trösklar för dem som står utanför arbetsmarknaden. Med den stora flyktingvågen ställs problemet på sin spets.

Sverige har också Europas mest sammanpressade lönestruktur. Det har fördelar ur ett jämlikhetsperspektiv, men begränsar möjligheten till lönekarriär över livet och försvårar kompetensförsörjningen, inte minst inom sektorer med hög efterfrågan. Detta gäller även inom industrin. Följden är minskad ekonomisk utvecklingskraft.

Svensk lönebildning är helt enkelt väldigt centraliserad. Modellen klarar inte att hantera justeringar av relativlöner mellan olika sektorer och grupper, inklusive kvinnodominerade yrken. Denna bild bekräftas i hög grad av Medlingsinstitutets och Arbetsmarknadsekonomiska rådets just utkomna rapporter.

Detta är bakgrunden till politikers förslag om riktade lönehöjningar för lärare, sjuksköterskor och poliser, liksom till förslagen om statligt reglerade ingångslöner, frikopplade från kollektivavtalen, för nyanlända flyktingar. Trots att detta alltså strider mot ”den svenska modellen”, där parterna själva ska förhandla lönerna.

Men om parterna inte själva klarar att hantera justeringar av relativlöner eller att öppna arbetsmarknaden för ”outsiders” – vilket hittills inte skett – vad kan de folkvalda politikerna göra? De har trots allt ett övergripande ansvar för samhällsekonomi, kompetensförsörjning och integration.

Svaret handlar sannolikt om att modernisera de grundläggande spelreglerna för lönebildningen, nämligen konfliktreglerna. Dessa tillkom genom Kollektivavtalslagen 1928, det vill säga för drygt 85 år sedan. Dagens kunskapsekonomi ställer andra krav.

Ratio har i den nyutkomna boken ”Ultima Ratio: Svenska konfliktregler i ett internationellt perspektiv”, utgiven på Iustus förlag, gjort en strukturerad jämförelse av dessa konfliktreglers utformning i Sverige och våra viktigaste konkurrentländer, det vill säga Danmark, Norge, Finland, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Någon motsvarande studie har inte tidigare gjorts.

Slutsatsen är att den svenska konflikträtten är unikt generös, även i jämförelse med våra nordiska grannar. I andra länder är olika former av överdriftsförbud vanliga. I Sverige saknas exempelvis begränsningar utifrån rättsprinciper som ultima ratio, proportionalitet och fair play. Dessa innebär att konfliktvapnet endast kan användas som en sista åtgärd när förhandlingsmöjligheterna är uttömda, att det finns en rimlig balans mellan konflikters mål och medel, liksom att förhandlingarna ska ske på ett reko sätt.

Sympatiåtgärder, det vill säga rätten att gå ut i konflikt när avtal om arbetsfred redan har tecknats, är i praktiken endast tillåtna i Skandinavien och Tyskland, och oinskränkt endast i Sverige. Endast i Sverige och Danmark tillåts sympatiåtgärder vid blockad mot oorganiserade.

De självpåtagna normer mot överdrifter i användandet av konfliktvapnet som finns på svensk arbetsmarknad, inom ramen för olika förhandlingsordningsavtal som Industriavtalet, gäller bara vissa, men inte alla förbund. LO-förbunden inom 6F, som står för merparten av konflikterna på svensk arbetsmarknad, saknar avtal av denna typ.

Det är den obegränsade konflikträtten som nödvändiggör starka karteller och stark samordning, med alla de konsekvenser som följer. Annars riskerar vi att upprepa 1970- och 1980-talens lönekostnadsspiral då konflikter och bristande ansvarstagande drev upp lönerna 400 procent nominellt, men endast 0 procent realt. För att bryta denna katastrofala utveckling krävdes den gången massiva statliga ingrepp i form av Rehnberg-kommissionen, vilka senare följdes upp av partsöverenskommelser och ny lagstiftning.

Det är en öppen fråga hur det går denna gång. Det vore djupt problematiskt om konflikt- och kostnadskontrollen havererar – här är det lätt att instämma med facken inom industrin.

Men lika allvarligt är om ytterligare höjningar av lägsta löner och oförmåga att hantera relativlönejusteringar leder till fortsatt utanförskap, eskalerande integrationsproblem och kompetensbrist i vitala samhällssektorer.

Klarar inte parterna detta behöver modellen reformeras. En modernisering av konfliktreglerna är ett gemensamt partsintresse och ett viktigt politiskt ansvar.

I exempelvis Danmark, vars modell också bygger på ett tydligt partsansvar, gör Arbeidsretten, motsvarigheten till vår partssammansatta Arbetsdomstol, proportionalitetsbedömningar av konflikters laglighet utifrån en avvägning mellan mål och medel samt vad som kallas ”rimeligt fagligt formål”. Det senare innebär det krävs en mer direkt koppling mellan de som tas ut i konflikt och syftet med konflikten. Bussförare kan exempelvis inte tas ut i strejk för att förbättra villkoren för undersköterskor. Inte heller är det lagligt att tio elektriker hotar att stänga ner kärnkraften i Västsverige.

Med en sådan ordning skulle kartellsamordningen kunna minska och trycket uppåt på lägsta lönerna minska. Lönesättningen skulle bli mer fri.

Även i Sverige bör liknande arrangemang och principer övervägas. För att kunna värnas, behöver den svenska modellen utvecklas. Sverige behöver en bättre fungerande lönebildning.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.