Göran Hägglund skjuter sig i foten flera gånger om när han ställer ”Sveriges radikala elit” mot ”vanligt folk” (DN Debatt 17/9). Det är just elitister som brukar göra anspråk på att känna ”vanligt folk”. Hägglund påstår i artikeln att bland andra jag lever i en verklighet som skiljer sig från ”vanligt folks.” Jag vet inte vad han menar med vanligt folk men nog har jag en synnerligen privilegierad livssituation.
Efter nästan 30 år i advokatyrket och sju år som Jämställdhetsombudsman så har jag mer erfarenheter och större personlig kännedom om människors livsvillkor i Sverige än många andra. En del av mina upplevelser av människors utsatta förhållanden har jag under skinnet. Det är just kunskapen om orättvisor och förtryck som är den politiska drivkraften. Det är just strävan efter jämlikhet, rättvisa och frihet som förenar oss socialdemokrater. Hägglund har i sitt ideologiska mörker fått för sig att solidaritet med dem som har sämre villkor och en uttalad politisk vilja till utjämning av de orättvisa villkoren är ett uttryck för överhet.
Hägglund påstår att de som ”under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk” skapar förtryckarstrukturer. Eftersom han på flera ställen talar om ”genuscertifiering” så syftar han väl bland annat på att kravet på jämställdhet mellan kvinnor och män är ett litet påfunnet rättviseanspråk. Det är ett lika fantastiskt som okunnigt påstående.
Några fakta, Göran Hägglund, om förtryckarstrukturer. Först ett internationellt perspektiv. Kvinnor utför två tredjedelar av allt arbete i världen. För det får de tio procent av världens inkomster. De äger en procent av produktionsmedlen. 75 procent av världens analfabeter är kvinnor. Sju av tio som går hungriga är små flickor.
Män utövar våld mot kvinnor i det offentliga rummet och inte minst i det egna hemmet. Kvinnor är utsatta för våldtäkter och andra sexuella övergrepp i fredstid. I väpnade konflikter används våldtäkter som vapen.
Handel med kvinnor och unga flickor för sexuellt utnyttjande är utbrett över större delen av jordklotet. Köparna finns i stor utsträckning i Europa.
Nationellt: I Sverige pågår en systematisk diskriminering av kvinnor. Inte av varje enskild kvinna men av kvinnor som grupp. Jag föreslår att Göran Hägglund, liksom de övriga i den borgerliga regeringen, läser ”På tal om kvinnor och män”, utgiven vartannat år av Statistiska Centralbyrån (SCB). Där får ni ovedersäglig information om läget i landet när det gäller hur vanligt folk, det vill säga kvinnor och män, har det. Löneskillnaderna består. Männens dominans vad gäller makt och inflytande består. Kvinnor tar alltjämt huvudparten av ansvaret för barnen och står för merparten av det obetalda hemarbetet. Mäns våld mot kvinnor är omfattande och tycks öka. Och så vidare.
Det är en gåta att den svenska regeringen, för Hägglund företräder väl hela regeringen, har undgått att uppfatta att dessa förhållanden är ett resultat av en struktur som med rätta kan beskrivas som förtryckande. Vi inom den rödgröna alliansen ser det men vi är inte ensamma. Det internationella samfundet ser det. EU ser det. Det är därför som vi har FN-konventioner, EG-fördrag och andra rättsakter inom EU liksom internationella konferenser som alla syftar till att bryta den patriarkala struktur som hindrar att kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sina egna liv. Den sista formuleringen utgör det övergripande jämställdhetspolitiska mål som Sveriges riksdag antog 2006. Man kan undra om regeringen känner till det.
Hägglund hänvisar till vad som diskuteras vid köksborden, underförstått vad ”vanliga människor” diskuterar. Det handlar om barn och skola, åldrande föräldrar, hur det går på jobbet, hur man ska pussla ihop nästa helg och liknande vardagliga frågor. Men, Göran Hägglund, så gott som alla människor talar om dessa frågor vid köksbordet, även partiledare får man förmoda. Men med sin elitistiska utgångspunkt så tror Hägglund att folk i allmänhet därutöver inte har något intresse för kultur och politik. Han förstår inte att det handlar om tid och utrymme och om pengar.
Ensamstående föräldrar har svårt att hinna med både arbete, barn och deltagande i kulturlivet och det politiska livet. Alla har inte råd att gå på teater, många har inte råd att prenumerera på en morgontidning. Alldeles nyligen redovisades att 100 kronor i avgift för en skolutflykt är näst intill en oöverstiglig extrautgift för många föräldrar. Detta är en verklighet som Hägglund inte känner till eller inte låtsas om.
Det kanske mest uppseendeväckande i Hägglunds artikel är att han skriver att ”politik kommer i andra hand” för den ”breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv”. Det är ju ett totalt missförstånd av vad politik är. Livssituationen för just människor i allmänhet påverkas av den politik som förs i landet. Att merparten av de skattesänkningar som regeringen lånat till tillfaller dem som redan har det gott ställt är till exempel inte något som kommer i andra hand för dem som är lågavlönade, sjukskrivna eller pensionerade. Hägglund bekräftar med sitt uttalande att regeringen i stor utsträckning abdikerat från sitt uppdrag att bedriva politik. Maud Olofsson har ju alldeles nyligen uttalat att politiken inte har ansvar för att kvinnor är näst intill utestängda från styrelserummen i de stora privata bolagen.
Hägglund formulerar avslutningsvis sin uppfattning om vad riktig frihet är, nämligen ”rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer.” Men riktig frihet är att kunna förverkliga sitt eget liv och kunna bidra till att utveckla det omgivande samhället utifrån sin egen individuella kapacitet som människa. Då krävs en politik som river de hinder som består av kön eller könsidentitet, etniskt ursprung och religion, sexuell läggning, funktionshinder, ålder eller andra personliga egenskaper.
Hägglunds artikel är välkommen. Tydligare kan inte den borgerliga regeringens uppfattning uttryckas om politikens ansvar för människors livsvillkor. Var och en får sköta sitt och skylla sig själv om inte livet blir som man hade önskat. Om den rödgröna alliansen får regeringsmakten efter nästa val ska vi bedriva ett aktivt och effektivt politiskt arbete med jämlikhet, rättvisa och solidaritet som ledstjärna. Den inriktningen utgör en förutsättning för riktig frihet.