DN Debatt

”En gruvskatt skulle minska sysselsättningen i Norrland”

Utdelningen från LKAB var 2013 större än skatteintäkterna från företaget, skriver de båda debattörerna.
Utdelningen från LKAB var 2013 större än skatteintäkterna från företaget, skriver de båda debattörerna. Foto: Carl-Johan Utsi / TT

Borde avföras från politiska dagordningen. En högre royalty på gruvornas försäljning skulle bara ge staten försumbara extrainkomster. Låga gruvskatter kan ge mer investeringar och jobb, och nästan alla nya gruvjobb skapas i Norrlands inland. De hjälper till att motverka avflyttningen, skriver två gruvexperter.

Gruvföretag i de flesta länder betalar högre skatt än företag i andra branscher. Förutom skatt på vinsten betalar de också för det mesta royaltyer och ibland skatt på ”övervinster”.

Gruvor i Sverige betalar 0,2 procent av försäljningen i ett slags royalty, varav tre fjärdedelar går till markägaren och resten till staten. De flesta länder har högre royaltyer, en avgift till staten som är ägaren av mineralrättigheterna. Cirka 3 procent av försäljningen är en vanlig nivå. Den svenska avgiften är nästan unik i det att den ges till markägaren, som inte har äganderätt till det som bryts. Bakgrunden är att staten i början av 2000-talet ville göra gruvdrift mer attraktiv för markägarna.

Trots denna unika ”royalty” är beskattningen i Sverige av gruvdrift internationellt sett låg. Statens andel av kassaflödet före skatt i en hypotetisk gruva ligger på 28 procent, jämfört med 42–65 procent internationellt. Orsaken är framför allt att bolagsskatten i Sverige är låg och att andra länder har högre royaltyer.

Royalty på försäljningen är emellertid ekonomiskt ineffektivt. Den höjer kostnaden per utvunnet ton malm, vilket innebär att fattigare partier av en malmkropp eller fattigare fyndigheter aldrig blir exploaterade. Detta är misshushållning med naturtillgångarna.

Ändå använder de flesta regeringar royaltyer eller andra extra skatter. Detta motiveras med fyra argument:

1. ”Gruvorna utnyttjar en ändlig resurs”. Anhängarna av royaltyer hävdar att man bör beskatta utvinningen av mineraltillgångar så att de räcker längre. Men det viktiga är inte om resursen är ändlig eller inte, utan om den är knapp i ekonomisk mening. När det gäller mineraltillgångar vet vi att det inte råder någon knapphet. Teknisk utveckling uppväger lägre halter i malmen så att det reala priset på metaller och mineral har sjunkit eller varit konstant över lång tid.

2. ”Mineraltillgångarna tillhör hela folket”. Det är riktigt att förmögenhetsöverföringar från kollektivet till privata företag ska motiveras. Men det förutsätter att det faktiskt sker en förmögenhetsöverföring. Folket/staten kan inte göra något annat med mineraltillgångarna än att låta någon gräva upp dem. Att låta dem ligga kvar i jorden vore bara samhällsekonomiskt effektivt om man är säker på att deras värde ökar i framtiden, vilket inte är troligt. Det betyder att mineraltillgångarna bara har ett värde för folket om de utnyttjas. Målet att maximera statsinkomsterna måste vägas mot att royaltyn kan leda till alltför låg produktion från samhällets synpunkt.

3. ”Att beskatta jordräntan är samhällsekonomiskt effektivt”. Jordräntan är den del av försäljningsintäkterna som återstår efter att inköpta varor och tjänster och alla andra produktionsfaktorer, inklusive en normal vinst, har betalats. I en gruva beror jordräntan på fyndighetens kvalitet och belägenhet. I teorin kan denna del beskattas utan att beslut om investeringar påverkas. Några få länder tar ut skatt på jordräntan (bland andra Australien, där skatten är på väg att avskaffas, och Kazakstan). De flesta gör det inte, eftersom det är besvärligt att beräkna skatten och intäkterna oftast blir små.

4. ”Vi behöver pengarna”. Detta är det enda solida argumentet. Många länder med mineraltillgångar är fattiga och regeringarna behöver skatteinkomster. Royaltyer blir då en utväg, även om regeringen inser att detta begränsar gruvnäringens tillväxtmöjligheter. Här har royaltyer fördelar: de är lätta att beräkna, det är svårt att fuska och skatteintäkterna från en royalty är mer stabila än intäkterna av en skatt på vinst.

Vad skulle en svensk royalty ge?

De totala skatteinkomsterna från de tre största svenska gruvföretagen (LKAB, Boliden och Zinkgruvan) var 2 942 miljoner kronor 2012 och 2 063 miljoner 2013. Övriga gruvföretag betalar så lite i skatt att vi kan bortse från dem. Beloppet motsvarar 0,1 procent av skatteintäkterna eller 2,5 procent av intäkterna från bolagsskatten. Till detta ska läggas utdelningarna från LKAB, som var större: 5 000 miljoner kronor 2012 och 3 500 miljoner 2013.

Värdet av svensk gruvproduktion av metaller 2013 var cirka 33 000 miljoner kronor. En royalty på 3 procent skulle ge en intäkt på 980 miljoner. Detta är inte mycket i förhållande till statsbudgeten, men kanske skulle finansministern tycka att det var mödan värt att införa en sådan skatt. Emellertid skulle det i praktiken inte bli 980 miljoner. Royaltyn skulle nämligen sannolikt vara avdragsgill. Detta betyder att skatteintäkterna bara skulle bli 78 procent av bruttosumman, eller 766 miljoner kronor. Vidare är det osannolikt att LKAB:s styrelse i vetskapen om att skatten höjs med cirka 435 miljoner kronor (LKAB:s del av royaltyn) skulle behålla utdelningen på samma nivå. Troligen skulle LKAB minska utdelningen med samma belopp som bolaget betalar i royalty. Återstår alltså ungefär 330 miljoner kronor eller cirka 0,02 procent av de totala skatteintäkterna.

Att inkomsterna skulle bli låga är i och för sig inte skäl att inte införa en royalty. Det finns emellertid starka skäl att undvika royaltyer eftersom de leder till misshushållning med mineralresurser. Sverige behöver inte heller royaltyinkomsterna på samma sätt som fattiga länder i Afrika, Latinamerika och Asien eller provinser i Australien och Kanada med begränsade andra inkomstkällor.

Dessutom kan låga skatter leda till ökade investeringar och därmed ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Tecken på att den svenska politiken har gett resultat är ökande sysselsättning och investeringar i gruvindustrin samt flera ansökningar om prospekteringstillstånd. Men gruvindustrins starka utveckling måste ses i ett regionalt sammanhang. De nationella effekterna är av begränsat intresse, men på regional nivå är dessa, både positiva och negativa, mycket viktiga.

Nästan alla nya jobb i gruvnäringen finns i övre Norrland, särskilt i inlandet, som annars är missgynnat när det gäller arbetstillfällen. Dessa jobb hjälper också till att motverka avflyttningen: gruvornas anställda efterfrågar kommersiell och offentlig service. Skolor och matvaruaffärer kan hållas öppna till följd av gruvdriften.

På nationell politisk nivå står valet mellan att vidta förändringar som leder till försumbara ökningar av statens inkomster men varaktigt försämrar sysselsättningen i Norrlands inland eller att fortsätta en politik som leder till ökad sysselsättning och en tryggad utveckling i de norra delarna av landet. Införandet av en gruvskatt borde avföras från den politiska dagordningen.