"Jag ljuger." Satsen kan inte vara sann utan att vara falsk. Den så kallade lögnarparadoxen. En källa till krypande obehag för alla systematiker och ordningsmänniskor. Men inte så för matematikern Alan Turing, en högst verklig historisk person från Wilmslow i Storbritannien, som uppfann datamaskinen, knäckte nazisternas kodmeddelanden under kriget och i dag dyrkas av datanördar världen över. Turing triggades av problem, oknäckbara koder skulle knäckas, avvikelser användas för att se mönster, mänsklig intelligens digitaliseras till ettor och nollor. Han besegrade axelmakterna men drevs själv i döden av bögskräcken på hemmaplan.
Tillsammans med honom figurerar i David Lagercrantz läsvärda bok "Syndafall i Wilmslow" en helt uppdiktad ung kriminalassistent vid namn Leonard Corell, en man med ett enormt bildningskomplex och en utpräglad homofobi.
Jag ljuger, säger Lagercrantz, och det är i hans fall delvis sant och därför falskt, delvis falskt och därför sant. Finns här någon skillnad mot Liza Marklunds diktande i sin sanna historia "Gömda"?
Jag ser tre: Först den självklara att Lagercrantz inte kallar sin skildring för sann, inte talar om dokumentärroman utan slår fast att han skriver i romangenren. För det andra beskriver Lagercrantz en historisk händelse medan Marklund förhåller sig till nutiden. Den tredje och viktigaste skillnaden är att Turings gärning tidigare omskrivits och utforskats. Det finns alternativa källor. Marklund berättade en helt ny historia. Möjligheten att bedöma det hemliga källmaterialet har varit begränsad.
Lagercrantz menar att politiker ljuger för att dölja, författare för att säga sanningen. Han har bara rätt om inte också författaren har en politisk agenda, ett motiv att mörklägga.
Apropå politiska lögner minns vi en viss amerikansk president som med kåsören Cellos penna, den underbare sedan drygt tio år bortgångne Olle Carle, fick svara på frågan om han visste vem som låg bakom inbrottet i Watergate: "Nix - och det var ju inte stort mer än halva sanningen."