DN Debatt

”En humanitär katastrof med brottsliga förtecken”

Fyra repliker i anledning av min artikel om den historiska plikten att skydda den palestinska befolkningen vid tillskapandet av Israel har publicerats. De har en sak gemensamt. De bemöter inte sakfrågan om Israels och världssamfundets bristande ansvar för den palestinska befolkningen. Man väljer att i stället inrikta sig på frågor om min förment bristande behörighet att uttala mig, om att jag skulle bagatellisera Hamas som terrororganisation, samt påståendet att jag felaktigt skulle betecknat  Israel som ockupationsmakt, skriver Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg.

Verkligheten är denna: Israel ägnar sig sedan lång tid åt en systematisk diskriminering av palestinier i Israel, liksom på ockuperade område på Västbanken och i Gaza. Exemplen är talrika. Palestinier från Västbanken och Gaza är förhindrade att leva och återförenas med sina familjer. På Västbanken har Israel i strid med folkrätten uppfört en nio meter hög mur som omöjliggör för befolkningen att träffas.  I likhet med andra kända murar skiljer denna mur familjer, vänner och grannar åt. Vidare har Israel – i strid  med FN-resolutioner och avgöranden av Israels högsta domstol, liksom Internationella domstolen i Haag – genomfört ett omfattande så kallat bosättningsprogram som i princip omöjliggör en tvåstatslösning på de villkor som FN redan 1967 indikerade i resolution 242, med krav på Israel att omedelbart lämna de ockuperade områdena. Till detta kommer den dagliga institutionaliserade diskrimineringen av palestinier. De får inte åka på samma vägar som israeler, de tvingas utsättas för militära check points, underbetald palestinsk arbetskraft utnyttjas, de underkastas begränsningar i rätten att rösta, och så vidare.

Världens tystnad över denna apartheid är försiktigt uttryckt upprörande och generande för världssamfundet. FN, USA och EU har inte skäl att känna stolthet. Detsamma gäller tyvärr under de senare decennierna även Sverige. Och det är anmärkningsvärt att inte någon från den demokratiska världen, som jag har kunnat finna, med kraft reagerat på de senaste uttalandena av Knessets vice talman, Moshe Feiglin. Denne man ingår i det styrande regeringspartiet, Likud. Han uppmanar i ett uttalande Israel att eliminera Gaza och dess befolkning. Han säger uttryckligen att motståndet i Gaza ska krossas med alla medel. Därefter ska de palestinier som inte är anhängare till Hamas tillåtas lämna landet för att slutligen låta området ingå i Israel och befolkas av judar, något som också skulle lösa Israels bostadsproblem enligt Feiglin. Detta kallas för etnisk resning av värsta slag. Att åsikter som dessa uttrycks av en person med mycket hög ställning i den israeliska statsapparaten ger historiska associationer av obehagligaste slag.

Denna verklighet jag ovan berört utgör en naturlig grogrund för att Hamas kan erhålla legitimitet hos befolkningen i Palestina. Politisk legitimitet har sällan, lika litet i Sverige som i något annat land, sin grund i politiska programförklaringar utan i en upplevd, inte sällan dyster verklighet och en önskan om förändring.

Vad jag hävdade i min artikel var att Israel tillsammans med världssamfundet har ett alldeles särskilt ansvar för tillvaratagandet av palestiniernas  mänskliga rättigheter både i Israel och på ockuperade områden. Detta ansvar påverkas inte av att Hamas i den nuvarande konflikten gör sig skyldigt till ett cyniskt och oacceptabelt agerande, som kraftigt måste fördömas. Det får dock inte användas som en ursäkt för övergrepp på den palestinska befolkningen. En annan sak är att Israel har en självklar rätt att försvara sig. Men samma rätt tillkommer också Palestina och därmed Gaza, något som verkar glömmas bort i debatten.

Israel har, utöver de två tidigare attackerna mot Gaza sedan uttåget 2005, blockerat området och omöjliggjort handel och samfärdsel, med allt vad det innebär. Man har inte bara skövlat landet, man har låst in dess befolkning. Israel kontrollerar dessutom folkbokföringen och utfärdandet av identitetshandlingar. När Israel och de cirka 8.000 bosättarna lämnade Gaza behöll man kontrollen över Gazas gränser och ökade samtidigt kontrollen över Västbanken, där flera av Gazas tidigare bosättare för övrigt slog läger. Detta förklarar att Hamas byggt de tunnlar som inte bara försett området med mat och förnödenheter utan dessutom med stora mängder vapen och raketer, som nu används mot Israel och dess befolkning. Tunnlarna är rimligen inte, som några försöker hävda, orsaken till dagens konflikt. De är konsekvenser av en blockad mot ett fattigt och förött land.

Genom att ensidigt dra sig ur Gaza och samtidigt ta total kontroll över området har Israel underlåtit att ta det ansvar för den palestinska befolkningen som folkrättsligt åvilar en traditionell ockupationsmakt. Man har i stället skapat ett fängelse för Gazas 1,8 miljoner invånare som närmast kan liknas vid ett ghetto. Att kalla Israel ockupationsmakt är således ett korrekt, om än förskönande uttryck för den kontroll man de facto utövar. Att hävda att Israel inte är en ockupationsmakt är därför inget annat än ett semantiskt försök att dölja en dyster verklighet. Jag delar utrikesministerns bedömning att blockaden av Gaza måste upphöra.

Låt mig ånyo fastslå det uppenbara, nämligen att Israel och Hamas båda gör sig skyldiga till brott mot internationell humanitär rätt i den nuvarande Gazakonflikten. Båda har blod på sina händer. Men rätten till sjävförsvar kan aldrig ursäkta att en militärt överlägsen demokrati, som gör anspråk på att kalla sig rättsstat, bedriver oproportionerlig, kollektiv bestraffning av en hel befolkning.

FN, USA och EU har inte heller tagit sitt ansvar. Att apartheiden i Sydafrika förbjöds och befolkningen i Sowetos getto slutligen fick frihet var mycket tack vare USA:s och omvärldens påtryckningar. Var är dessa när det gäller palestiniernas rättigheter? Tystnaden förskräcker. Det är nu hög tid att att överlåta frågan om övergreppen i Gaza till Internationella brottmålsdomstolen i Haag. För detta krävs dock att FN:s säkerhetsråd hänskjuter frågan dit. Låt oss hoppas att de ansvariga på båda sidor ställs till svars.

Till dem som undrar om jag som generalsekreterare i  Sveriges advokatsamfund bör uttala mig i frågan om det bristande skyddet för palestiniernas mänskliga rättigheter kan jag bara svara: En av Advokatsamfundets främsta uppgifter är att värna rättsstaten. Dess viktigaste uppgift är att skydda mänskliga rättigheter, som dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner. Advokatsamfundet har länge ägnat omfattande arbete åt dessa viktiga frågor. När brott mot dessa rättigheter äger rum är det vår plikt  att reagera. Det må handla om övergrepp i Guantanamo, Gaza, Putins Ryssland, Syrien, Irak  eller för den delen Sverige. Detta gäller även om det kan uppfattas som politiskt obekvämt. Och det gäller kanske särskilt då. Under andra världskriget tillämpade det officiella Sverige devisen att ”En svensk tiger”. Det bör i fråga om grova kränkningar av mänskliga rättigheter inte gälla Advokatsamfundet av i dag.