I medierna sprids sedan en tid ett antal myter om hur kvinnor med hjärtsjukdom inte behandlas väl i vården. Detta är förstås djupt oroande för många av våra patienter och deras anhöriga. Vi, ett antal hjärtläkare med många års erfarenhet av svensk hjärtsjukvård skulle därför vilja bemöta dessa gamla myter med mer väl underbyggda fakta.
Myter:
Kvinnor har diffusa och konstiga symtom vid hjärtinfarkt
Hjärtinfarkt ökar hos kvinnor
Kvinnor får sämre vård och klarar sig sämre vid hjärtinfarkt
Kvinnor är förbisedda i den medicinska forskningen
En vanlig myt är att kvinnor med kranskärlssjukdom har andra symtom än män. Sanningen är att bröstsmärta är det vanligaste symtomet hos både män och kvinnor (80-90 procent). Sedan finns det också många patienter, av bägge kön, som har litet vagare symtom och detta är något vanligare hos kvinnor. Kvinnor tror ofta att de inte kan få hjärtinfarkt och väntar därför längre med att söka vård när de får sina symtom.
Myten att hjärtinfarkt ökar hos kvinnor är inte med verkligheten överensstämmande. Ur Socialstyrelsens senaste statistik framgår att andelen som insjuknar i hjärtinfarkt bland kvinnor under 80 års ålder har minskat från 278 till 205 mellan åren 1987 och 2005. Hos män är motsvarande siffror 756 och 481. Detta trots att vi i dag har känsligare diagnostik och hittar även de minsta infarkterna.
En annan myt är att kvinnor har högre risk att avlida och får annorlunda behandling än män vid hjärtinfarkt. Efter hänsyn till åldersskillnaderna finns inga betydelsefulla könsskillnader i dödlighet i vårt nationella register om hjärtinfarktvård (RIKS-HIA) under senaste tioårsperioden. Också de sista tio årens kraftiga minskning av dödligheten efter hjärtinfarkt är identisk hos män och kvinnor när man tar hänsyn till skillnader i ålder. Ett flertal nya svenska publicerade forskningsarbeten och avhandlingar har också internationellt presenterat resultat som inte visat på några betydelsefulla skillnader i omhändertagandet eller behandlingsresultaten hos kvinnor och män som inkommer till sjukhus med hjärtinfarkt.
Den sista myten vi vill avliva är den om att kvinnor är förbisedda i hjärtinfarktforskningen. Det är riktigt att kunskapen om hjärtinfarkt hos kvinnor länge varit mindre än den för män. Eftersom färre kvinnor insjuknar i yngre åldrar har de också varit underrepresenterade i vetenskapliga studier och kliniska prövningar. Så småningom och med bättre kunskap om hjärtinfarktsjukdomens diagnostik och behandling har insikterna ökat att vi kan behöva individualisera behandlingen i relation till skillnader i kön, ålder och samtidiga andra sjukdomar.
Förbättrad behandling och förebyggande av hjärt-kärlsjukdom är den främsta orsaken till en ökad livslängd hos svenska män och kvinnor under den senaste tjugoårsperioden. Trots det är hjärt-kärlsjukdomar fortfarande den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Fler män än kvinnor dör i hjärtinfarkt särskilt i yngre åldrar. Under 2005 dog 1.604 män och kvinnor före sin 65-årsdag i hjärtinfarkt. Av dessa var 1.282, eller 80 procent, män. Ingen blir förvånad - fortfarande ser vi det som naturligt att motsvarande drygt två fullsatta jumbojetplan med män (och ett nästan fullsatt med kvinnor) i sina bästa åldrar dör i en sjukdom som går att förebygga.
Vi behöver alltså mer och bättre forskning om både kvinnors och mäns hjärt-kärlsjukdom. Nya rön talar bland annat för att akut kranskärlsröntgen och ingrepp i kranskärlen, en modern strategi vid vissa typer av infarkter, inte alltid är det bästa valet för alla patienter. Ett exempel är att kvinnor inte i samma utsträckning som män genomgår kranskärlsröntgen. Detta har sin grund i att det har visat sig att kvinnor inte har samma nytta som män av en tidig, rutinmässig kranskärlsröntgen. Det kan till och med öka risken för onödiga ingrepp. Jämlikhet men inte nödvändigtvis likhet är alltså något som eftersträvas i den moderna hjärtsjukvården.
Europeiska hjärtläkarföreningen har satt som mål att ingen ska behöva dö före 65 års ålder i hjärtinfarkt. I det Europeiska Hjärthälsofördrag, som ordföranden i Svenska cardiologföreningen överlämnar till hälsovårdsministern på Alla hjärtans dag, den 14 februari, kan man läsa följande:
"Hjärt-kärlsjukdom är den vanligaste dödsorsaken hos europeiska kvinnor och män. Sådan sjukdom förorsakar nära hälften av alla dödsfall i Europa, årligen mer än 1,9 miljoner inom EU. Hjärt-kärlsjukdom förorsakar dessutom hos många en betydande funktionsnedsättning och minskad livskvalitet...
Det är av stor vikt att man tar hänsyn till könsskillnader avseende hjärt-kärlhälsa och sjukdom."
Ett övergripande mål inom svensk hjärtsjukvård är alltså att kvinnor och män skall bemötas med samma respekt på alla sjukvårdsnivåer samt att de skall diagnostiseras och behandlas korrekt.
Den "kunskap" om kvinnohjärtat som presenteras i medierna gör oss upprörda. Rubrikerna går alla ut på samma sak: "Läkare ignorerar kvinnors hjärtsjukdom", "Läkare måste lära sig att ta kvinnors symtom på allvar" och nu senast "Om ett hjärta" på bästa sändningstid i STV 1. Det som visas i denna serie tolkas av många som ett orättvist angrepp på hjärtläkares arbete i Sverige, såväl manliga som kvinnliga. Serien sprider också en helt obefogad rädsla hos såväl patienter som anhöriga att kvinnor med hjärtsjukdom inte blir väl omhändertagna i den svenska hjärtsjukvården.
Vi tror knappast att någon med erfarenhet av dagens svenska hjärtsjukvård känner igen sig i den bild som denna tv-serie förmedlar. På basen av vårt noggranna och kontinuerliga kvalitetsuppföljningsarbete i de svenska hjärtregistren kan vi också försäkra våra nuvarande och blivande patienter att könsdiskriminering inte förekommer i den svenska hjärtsjukvården.
Hjärtsjukvården har många kvarstående utmaningar. Hur skall vi klara att behandla alla äldre patienter - såväl män som kvinnor - med samma behandlingsintensitet som yngre patienter? Och hur skall vi klara att behandla alla behövande med de nya avancerade ingreppen, inte bara kranskärlsingrepp, utan också pacemaker vid hjärtsvikt, in-opererade defibrillatorer och ny avancerad behandling vid förmaksflimmer? Och hur skall vi få råd att ge alla patienter den bästa läkemedelsbehandlingen med nya, bättre men dyrare läkemedel? Så för att komma någonstans - låt oss ta oss an de verkliga utmaningarna i hjärtsjukvården.
Eva Swahn, Professor Universitetssjukhuset Linköping,
Annika Rosengren, Professor Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, Göteborg,
Inger Hagerman, Med dr Karolinska sjukhuset, Huddinge,
Lena Jonasson, Docent Universitetssjukhuset, Linköping,
Karin Manhem, Docent Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Mölndal,
Nina Rehnqvist, Professor SBU, Stockholm,
Maria Schaufelberger, Docent Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, Göteborg,
Staffan Ahnve, Professor Karolinska, Stockholm,
Mikael Dellborg, Professor Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, Göteborg,
Magnus Janzon, Med dr Universitetssjukhuset, Linköping,
Bertil Lindahl, Docent Akademiska sjukhuset, Uppsala,
Lars Rydén, Professor Karolinska sjukhuset, Solna,
Karl Swedberg, Professor Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, Göteborg,
Anders Waldenström, Professor Norrlands Universitetssjukhus, Umeå, Lars Wallentin, Professor Akademiska sjukhuset, Uppsala