Allvaret i klimathotet har under senare tid fått en massiv vetenskaplig belysning och frågan som nu gäller är inte om något behöver göras utan vad som skall göras och av vem. Sverige har redan brutit sambandet mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av växthusgaser, hävdar åtskilliga debattörer. Om så vore skulle saken vara klar: det är andra som ska handla.
Detta förefaller också vara statsministerns ståndpunkt (enligt referat i DN 4/2): "Andra länder måste minska sina utsläpp för att möta klimathotet. Sverige har kommit så långt att vi har en av de högsta kostnaderna för att minska utsläppen jämfört med många andra länder. Det anser statsministern, som samtidigt uppmanar svenskar att fortsätta leva miljövänligt och tycker det är en bra idé att privatpersoner köper utsläppsrätter." Sverige anses således vara på rätt spår, regeringen behöver inte göra något, och finns det medborgare som eftersträvar handling får de göra det som konsumenter. Är det så enkelt? Tyvärr inte.
För det första har Sverige inte alls brutit det långsiktiga sambandet mellan tillväxt och utsläpp. Det har hävdats att medan BNP steg med 30 procent under perioden 1990-2005 så minskade samtidigt utsläppen av växthusgaser med sju procent. Denna föreställning bygger dock på en missvisande sammanställning från miljödepartementet. Under rubriken "Utsläpp av växthusgaser fortsätter att minska" (pressmeddelande 15/12 -06) rapporteras här enbart de utsläpp som regleras i Kyotoprotokollet och dit räknas inte emissionerna från flyg- och sjöfart till och från Sverige. Inkluderas denna trafik var de totala svenska utsläppen enligt uppgifter från Naturvårdsverket cirka 76 miljoner ton koldioxidekvivalenter år 1990, och cirka 76 Mton år 2005. Hela den påstådda minskningen är alltså borta. Det står därmed klart att Sverige ännu inte brutit kopplingen tillväxt-utsläpp. De har i alla fall stagnerat. Javisst, men då må man betänka att perioden innehåller stora engångsposter i form av utfasning av gamla oljepannor. Dessa låghängande frukter kan bara skördas en gång.
För det andra måste vi inse storleksordningen på problemet. Världens samlade utsläpp av växthusgaser beräknades år 2000 till 42 miljarder ton koldioxidekvivalenter. Enligt expertis, redovisad i exempelvis Sternrapporten, bör denna nivå på lång sikt minska med mer än 80 procent för att klimatet skall kunna stabiliseras. Det innebär en reduktion till drygt åtta miljarder ton koldioxidekvivalenter. Samtidigt ökar hela tiden världsbefolkningen. En långsiktig klimatpolitik måste utgå från att alla individer får samma utsläppsrätter. Om mängden åtta miljarder ton fördelas på jordens förväntade befolkning år 2020 (åtta miljarder) blir det cirka ett ton per individ. De svenska utsläppen år 2020 beräknas, om inget görs, till minst 85 miljoner ton. Fördelat på en förväntad befolkning på tio miljoner blir det 8,5 ton per individ. För att bidra till en uthållig världsnivå krävs alltså på sikt en minskning av de svenska utsläppen med 88 procent från prognosticerad nivå. Att i ett sådant läge hänvisa till insatser från
andra länder och till enskilda medborgares initiativ är svårbegripligt.
För det tredje har Sverige inte en av de högsta kostnaderna för att minska utsläppen jämfört med många andra länder. Särskilt vill vi peka på transportområdet, en av de stora utmaningarna framöver, där Sverige ligger långt efter EU. Bränsleförbrukningen per kilometer för nya bilar är 18 procent högre än EU-snittet. Grundorsaken är att svenskar väljer tyngre och törstigare bilar än andra européer.
I stället för att hävda att Sverige ligger i frontlinjen och att andra länder ska minska sina utsläpp, borde regeringen sätta upp det modesta målet att till 2010 få ned bränsleförbrukningen för nya personbilar i Sverige till genomsnittlig Europanivå. Styrmedlen för detta är enkla och väl genomlysta i olika utredningar. Börja - för att visa handlingskraft - med en höjning av koldioxidskatten så att bensinpriset återställs på nivån för drygt ett år sedan, det vill säga två kronor högre än i dag. Komplettera detta med ändringar i fordonsbeskattning, förmånsregler för tjänstebilar och reseavdrag så att de entydigt gynnar lätta och bränslesnåla fordon framför tunga och törstiga. Fortsätt sedan med en väl avvägd och tydligt annonserad kombination av skärpta energi- och fossilbränsleskatter - för bensin tror vi till exempel att perspektivet bör vara sammanlagt en fördubbling av nuvarande pris.
För det fjärde, inse den mycket stora potential som finns i Sverige för att öka tillförseln av förnyelsebar
energi, i form av värme, kraft och drivmedel. Både biobränslebaserad kraftvärme och vindkraft har en potential att att på sikt tillföra flera tiotal TWh el. Med långsiktigt stabila styrmedel kan denna potential förverkligas under de närmaste decennierna och Sverige kan utvecklas till att bli en exportör av kraft i en omfattning som kan ersätta mycket kolkraft i Europa. Samtidigt ligger vi i framkanten med att utveckla och använda olika förnyelsebara fordonsbränslen (biogas, etanol, DME etcetera).
Att omvandla vår planet till en med klimatmässig balans är vårt sekels största utmaning. Behovet av smarta, energisnåla och kostnadseffektiva lösningar kommer under ett antal decennier framöver att vara närmast oändligt inom transporter, produktion, material, bostadsuppvärmning och energiförsörjning. Den svenska industrin har mycket stora möjligheter att tillhöra vinnarna, med rätt tillväxtstrategi och vilja att tillhöra dem som går i spetsen.
Som alla entreprenörer och företagsledare vet finns det i varje tillfälle utmaningar i form av möjligheter och nödvändigheter som kan utnyttjas av kreativa företag. Inte minst med klara politiska signaler om färdriktningen får man ett "window of opportunity" för att ta ledningen i den industriella omvandlingen. Rätt hanterat kan Sverige lägga sig "lagom" före andra länder i denna omvandling. Även de hårt internationaliserade svenska företagen får därigenom en kvalificerad och förutsägbar hemmamarknad för sin innovationsverksamhet. En
energipolitik i bred mening som ligger fem år före andra länder kommer inte driva seriösa företag från Sverige utan ge dem incitament att positionera sig lika många år före sina konkurrenter. Om inte Sverige, med sina förutsättningar, ska ta ledningen i detta - vilket land ska då göra det?
Den stora klimatutmaningen kan således inte reduceras till en uppmaning att privatpersoner ska köpa privata utsläppsrätter eller att "marknaden" ska lösa problemet. Visserligen var det något helt annat koalitionen förberedde sig för i förra årets förhandlingar men nu är klimatfrågan mitt på bordet, och den kommer inte att försvinna under vår livstid.
Regeringen Reinfeldt har chansen att skriva in sig i historien och överraska omvärlden genom att ta ett samlat grepp om energi-, närings-, skatte- och miljöpolitik för att driva på omvandlingen av Sverige, och göra den svenska ekonomin till en vinnare.
CHRISTIAN BERGGREN
Professor i industriell organisation, Linköpings
tekniska högskola
STAFFAN JACOBSSON
Professor i forsknings- och teknikpolitik, Chalmers tekniska högskola
STAFFAN LAESTADIUS
Professor i industriell organisation och teknikpolitik, Kungliga tekniska högskolan