Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”En ny myndighet måste sätta stopp för självmorden”

Liv att rädda. Självmord är ett så allvarligt samhällsproblem att det krävs ett nytt helhetsgrepp. Folkhälsomyndigheten bör få ett mycket tydligare uppdrag i frågan. Om det inte är möjligt bör riksdagen inrätta en egen myndighet med detta uppdrag, skriver forskare och företrädare för organisationen Mind.

Varje år är det 1 500 personer som dör genom självmord. Det är ungefär fem gånger fler än i trafiken. Bland män i åldern 15–44 är självmord den vanligaste dödsorsaken. Runt varje självmord finns ofta 10–15 närstående som behöver stöd för att återfå en bra livskvalité och inte själva drabbas av psykisk ohälsa.

Synen på självmord präglas av tabu, rädsla och bristande kunskap. En av de många förbisedda aspekterna är att antalet självmord ökar under sommaren. Detta märks tydligt på Minds stödverksamhet Självmordsupplysningen, dit många vänder sig under sommaren. Vården, välfärden och samhället i stort borde anpassa sig och förebygga detta. I stället fortsätter vi att förtränga frågan.

Riksdagen har formulerat nollvisioner både för trafiken (1997) och för självmord (2008). Nollvisionen för trafiken har fått starkt genomslag och antalet dödsfall har minskat markant. Nollvisionen för självmord är däremot praktiskt taget okänd och antalet självmord har legat på ungefär samma nivå de senaste åren. Man kan till och med se en viss ökning bland unga vuxna.

Regeringens åtgärder på senare år har tyvärr varit otillräckliga. I april 2010 presenterade Suicidpreventionsutredningen förslag på hur staten skulle kunna genomföra en omfattande utbildningsinsats i första hjälpen för psykisk hälsa. Ett utbildningsmaterial har sedan testats på 4 000 personer. Frågan om en informations- och utbildningsinsats har nu begravts i en utvärdering av myndigheten Vårdanalys som väntas bli klar först 2017.

År 2010 föreslog en utredning också att händelseanalyser vid självmord inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten skulle genomföras (SOU 2010:45). Utredningen har inte lett till några åtgärder.

I maj 2014 fick den nya Folkhälsomyndig­heten i uppdrag att föreslå en statlig kunskapsstyrning som stöd för lokalt och regionalt självmordspreventivt arbete. Uppdraget är välkommet, men formuleringarna är vaga och ger inte Folkhälsomyndigheten det mandat och de resurser som frågan motiverar.

Framgångsrik suicidprevention handlar givet­vis om en mängd åtgärder inom hälso­vården och den generella välfärden, till exempel att säkerställa att personer med psykisk ohälsa erbjuds effektiv behandling, och att unga människor får arbete. Det handlar också om att samordna en mycket differentierad verksamhet. Många aktörer är inblandade, inte minst landsting och kommuner som ofta är vana vid att få bestämma själva.

Det suicidpreventiva arbetet skulle kunna ta lärdom av arbetet med den trafikpolitiska nollvisionen. Det går givetvis inte att fullt ut jämföra dödsfall i trafiken och dödsfall genom självmord. Men det finns likheter, framför allt om man ser båda fenomenen som allvarliga folkhälsoproblem som kräver systematiska, välkoordinerade insatser från berörda samhällsorgan. Självmordsfrågan är så allvarlig och så omfattande att det krävs en självmordspreventionspolitik.

Tre framgångsfaktorer för trafikens nollvision har varit följande:

1 En statlig instans måste hålla ihop arbetet. En myndighet måste få ett tydligt politiskt mandat för att driva arbetet. I trafikens fall är det Trafikverket. Inom suicidprevention kan det ligga som en särskild avdelning inom Folkhälsomyndigheten, FHM, som får tillräckliga resurser för att driva arbetet på ett adekvat sätt. Om det av någon anledning inte går att ge detta uppdrag till FHM bör man överväga att bilda en ny statlig myndighet för uppgiften. I Sverige fanns 1968–1992 Trafiksäkerhets­verket, som sedermera slogs ihop med Väg­verket. Det faktum att det fanns ett eget verk för trafiksäkerhet sände en tydlig signal om frågans dignitet. Det bidrog till att Sverige i dag har världens säkraste trafik och att nollvisionen för trafiken inte längre är lika utopisk.

2 Det måste finnas ett vetenskapligt underlag för arbetet att nå nollvisionen. Det finns i dag en rätt betydande forskning inom suicidprevention, bland annat tack vare forskningsorganet NASP (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.) Det finns dock stora luckor i forskningen. Inspiration och kunskaper kan hämtas från den teoretiska forskningen inom olycksfallspreventionen som utvecklats parallellt med det praktiska genomförandet.

3 Det krävs ett system för att övervaka och följa upp arbetet för att nå nollvisionen, och som inkluderar delmål. Inom självmordsfrågan skulle det exempelvis innebära att man utformar indikatorer och sätter årliga mål, och en större ”kontrollstation”, till exempel att antalet självmord ska ha halverats till år 2025.

Det vore också nödvändigt med en snabbare rapportering av statistiken för antalet självmord, precis som det finns för trafiken, för att kunna vidta suicidpreventiva åtgärder. Självmord är en så pass speciell dödsorsak – precis som antalet trafikdödade – att det är fullt rimligt att denna rapportering bryts ut ur den generella dödsorsaksrapporteringen.

En vanlig missuppfattning är att det inte går att förebygga självmord. Förvisso är det ofta följden av allvarlig psykisk sjukdom och i den meningen svårt att helt förhindra. Men en stor andel är impulshandlingar, ofta utlösta av till­fälliga kriser, till exempel att man blir arbetslös, försatt i konkurs eller lämnad av sin partner. Detta är särskilt påtagligt för män, som står för 70 procent av alla självmord. Denna typ av kriser måste samhället och vi som medmänniskor bli bättre på att hantera.

Självmordsfrågan bär på ett starkt tabu. Tabuet får dock inte leda till att frågan undviks och begravs i utredningar utan att något egentligen sker. Därtill är priset i mänskligt lidande alldeles för högt.

I korthet. Mind

Mind är en ideell förening som stöder människor i kris och arbetar för psykisk hälsa.

Mind driver stödverksamheterna Självmordsupplysningen, Föräldratelefonen och Äldretelefonen, som bemannas av kvalificerade volontärer. Linjerna har årligen cirka 5 000 stödjande samtal, av vilka cirka 30 procent berör självmord.

Personer i kris, föräldrar och anhöriga i behov av stöd kan gå in på Mind.se.

Chatten i Minds stödverksamhet Självmordsupplysningen har öppet idag kl 16-22 mot bakgrund av artikeln på DN debatt. Klicka här för att komma till chatten.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.