Inget tyder på att eurokrisen ljusnar, snarare tvärtom. Grekland är statsbankrutt, den sociala krisen i landet är desperat. Spaniens ekonomi är i snabb utförsbacke med stora förluster i banksektorn och ohållbara kostnader för upplåning. Fler länder står sannolikt på tur för nödlån från eurogruppen där viljan och förmågan att betala minskar. Krisen är bortom kontroll trots alla försäkringar från EU:s makthavare om motsatsen. Miljoner européer betalar ett högt pris med fattigdom och arbetslöshet för drömmen om en politisk stormakt byggd med en valuta­union som verktyg.

För att kunna bekämpa krisen rätt krävs att man förstår dess orsaker. EU och den svenska regeringen har hävdat att krisens främst orsakas av hög skuldsättning i medlemsländerna vilket ska åtgärdas med åtstramning av utgifterna. Med undantag för Grekland är höga budgetunderskott knappast krisens orsak, däremot stiger skulderna snabbt som ett resultat av krisen. Inte minst beror det på att kostnaderna för bankernas förluster vältras över på skattebetalarna som i Irland och Spanien.

En annan huvud­orsak till krisen är euron i sig. Genom den låga euroräntan underblåstes skuldsättning och prisökningar i flera länder. Euron gör det dyrare för krisländer att låna pengar. Eurons gemensamma växelkurs låser flera krisländer i en hopplöst dålig konkurrenskraft gentemot Nordeuropa och omvärlden. Mot dessa strukturella problem har EU:s påbjudna åtstramningar, privatiseringar och attacker mot arbetsrätt inte hjälpt, ibland har de istället fördjupat krisen.

EU:s krispolitik syftar till att rädda euron och bankerna. Eurokrisens gyllene regel är att bankernas förluster kan göras offentliga medan vinsterna förblir privata. Sedan EU:s toppmöte i juni med dess beslut om direktutlåning till krisbanker kan bankernas förluster föras över på skattebetalarna i hela EU. Det är ett beslut som kan bli mycket kostsamt och som kommer att resa krav på starkt överstatlig reglering av den ekonomiska politiken.

I detta krisläge måste den svenska politiken bidra mer aktivt till verkliga lösningar även om det kräver att en del obehagliga sanningar får sägas i Bryssel. Krispolitiken måste också se till att priset inte blir för högt för svenska skattebetalare. Med låg statsskuld och en egen valuta har vi klarat oss hyggligt än så länge. Dessa styrkor ska vi slå vakt om. Men i takt med att krisen förvärras drabbas delar av vår export och arbetslösheten stiger. En stor riskfaktor är de svenska storbankernas allt för stora omsättning och den höga privata skuldsättningen. Det gör oss mycket känsliga för en europeisk bankkris. Vi vill därför att regeringen bjuder in företrädare för den rödgröna oppositionen till samtal om hur vi kan minska krisens risker för Sverige. Vi ser gärna att följande punkter tas upp för möjliga blocköverskridande överenskommelser:

1. För att minska hushållens höga skuldnivåer bör en amorteringsplikt på banklån införas.

Stora risker finns i den svenska bolånesektorn vid en större nedgång i ekonomin. En amorteringsplikt har fördelen att den inte utestänger unga personer som vill köpa en första bostad vilket bolånetaket gör. Vi ser med intresse på att företrädare för banksektorn har fört fram denna tanke och att regeringen inte har avvisat den.

2. Vi vill snabbutreda och genomföra en bankdelningslag. En sådan lag skulle tvinga fram en delning mellan bankernas finansiella handel och egentliga bankverksamhet i separata företag. I dag subventionerar skattebetalarna bankernas upplåning via garantier värda 30 miljarder årligen. Dessa pengar används till stor del för finansiell spekulation – inte bankverksamhet. Samhället kan behöva garantera bankverksamhet som sparande, bolån och krediter till småföretag. Men vi har inte någon anledning att underblåsa finansiell handel eller ta dess risker vid förluster. Tvärtom bör vissa former av finansiell spekulation förbjudas. Vi vill förbättra villkoren för alternativa gemensamt ägda banker som lokala sparbanker.

3. För att möta krisens negativa ekonomiska ­effekter bör de samhälleliga investeringarna öka. Det är dessutom i praktiken gratis för staten att låna pengar i dagsläget. Genom samhällsnyttiga investeringar i infrastruktur som järnväg, bostadsbyggande/bostadsrenovering och förnybar energiproduktion kan vi öka sysselsättningen samtidigt som flaskhalsar i ekonomin byggs bort och utsläppen av växthusgaser minskar. I Europa bör länder med bättre ekonomisk utveckling och överskott i bytesbalansen öka efterfrågan i ekonomin för att underlätta vägen ur krisen. Detta bör samordnas och Sverige bör ta initiativ till detta.

Sverige har inget intresse av kaos och sammanbrott i eurozonen. Därför måste Sverige höja rösten för en mer realistisk krispolitik utan EU:s marknadsliberala och federalistiska skygglappar. En sådan politik måste innebära ett större ansvar för bankernas ägare och fordringsägare vid förluster. För de länder som sitter fast i eurons skruvstäd av usel konkurrenskraft och felaktig penningpolitik måste en ordnad väg ut ur euron skapas.

På EU-nivå behövs en politik med socialt ansvar som fördelar bördorna rättvist och som bidrar till ökade investeringar för jobb. Nedskrivningar av delar av den grekiska statsskulden kommer att bli nödvändiga. På EU-nivå måste den svenska regeringen vara tydligare med att den respekterar folkomröstningen från 2003 och svenskarnas nej till euron. Det innebär att vår ekonomiska politik inte ska underordnas en framväxande överstatlig ekonomisk politik på EU-nivå. Inte heller kan vi acceptera att svenska skattemiljarder öses ner i EU:s svarta hål av bankförluster. Vi avvisar att Sverige deltar i varje sådan socialisering av förlusterna i EU:s banksystem. Däremot kan vi från fall till fall ge bilaterala lån till grannländer som behöver stöd som vi har gjort till Island och Lettland.

Vägen ur eurokrisen kommer att bli lång och svår, till att börja med kräver den att vi börjar färdas åt rätt håll.

Jonas Sjöstedt, (V), partiordförande

Ulla Andersson, (V), vice partiordförande