Miljön mår sämre än för femtio år sedan. Varför har all miljöforskning, miljöpolitik, alla miljömyndigheter, miljörörelser och all opinionsbildning misslyckats med att stabilisera ekosystemen?
Det är hög tid att ställa frågorna om skälen till miljöpolitikens ineffektivitet. Varför flockas arbetet fortfarande kring den murknade processen kring FN:s klimatkonferenser? Varför återfinns överlevnadsfrågorna fortfarande i politikens periferi? Vi har kommit förbi den punkt där frågorna om energi och miljö är piskade att bli till handfast realpolitik, en integrerad del i den ekonomiska politik som den är en förutsättning för. Energi/miljö är politikens restposter när tillväxt och välfärd har fått sitt.
Energi och miljö är en odelbar helhet. Så är också energi/miljö och ekonomi. Ingen natur, ingen energi. Ingen energi, ingen ekonomi. All produktion – biologisk eller mänsklig – förutsätter insatser av död eller levande materia i ett ständigt evolutionärt förlopp. Om människan skjuter grundskott mot naturens funktionalitet skjuter hon också grundskott mot social välfärd och existentiell trygghet.
Politik för energi, tillväxt och politik för att stabilisera klimat och ekosystem har sedan 1960/70-talen hamnat i en ideologiskt betingad envig. Båda sidor – tillväxtkramare och miljökramare – ser med misstro, ibland med förakt, på den andre. Tillväxt ställs mot kontraktion, tilltro till teknik mot teknikfientlighet, marknad mot regleringar, globalisering mot lokalsamhälle. I motsättningarna avspeglas de politiska skiljelinjer som utvecklats alltsedan sent 1960-tal.
Politikens uppgift är att hålla ordning i mellanmänskliga relationer men också i samhällets relation till naturen. Men naturen är varken ideologisk eller politisk. Det främsta medlet för att hålla social och politisk oro på avstånd i det moderna samhället är ekonomisk stabilitet och tillväxt: att skapa resurser att fördela, spara/investera eller konsumera.
Men många länder, samhällen och miljarder människor är också pressade av stegvisa förändringar i naturens beteenden: monsuner, översvämningar, bränder, torka, havsutarmning, isavsmältning. När Ryssland ställer in veteexporten får andra svälta. Går det att bevisa att 800 bränder (i år) beror på växthuseffekten? Nej. Men indicierna är övertygande.
Regeringar och företag har överlovat framtiden för medborgare och aktieägare. Därför genomlever vi tider av finansmarknads- och statsfinansiella kriser. Den politiska logiken påbjuder att ekonomin måste lösas först. Klimat-/miljökrisen får tas i en senare vända, i den mån nu tillväxtens resurser alls skulle räcka till.
All uthållig politik måste formas utifrån människors verkliga egenintressen. Makt utgår från förmågan att i fortvarighet förstå och med förstånd tillgodose dessa egenintressen. Samhällssolidaritet är givetvis en del av egenintresset. Historikern Barbara Tuchman berättade i sin lysande bok, ”The March of Folly”, om vad som händer härskare och nationer som ger sig iväg ut på principernas och utopiernas abstrakta marschvägar.
Köpenhamnsdebaclet var ett sådant steg på dårskapens väg. Det visade sig, som kunde förutses, att ekonomiska och nationella intressen skulle övertrumfa gemensamma energi-/miljöproblem. Men det var politiskt ofarligt att misslyckas. Ingen minister behövde lämna sin taburett.
För att bli politiskt central måste energi-/miljöfrågan definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Den måste bli en ”plånboksfråga”, en tillväxtfråga. Utan den breda medelklassens stöd, ingen realpolitik.
Miljörörelsen måste ta ställning till: Vems intresse representerar den? Naturens eller människans? Tillväxtkramarna måste ta ställning till den ekologiska bärkraften för framtida produktion och expansion. Den är en förutsättning för framtida värdetillväxt. Hur länge vågar man såga i den gren man sitter på?
Miljörörelsens ursprungsidé var att ”representera” naturens intressen i skyddet mot människans ingrepp. Men djur och växter röstar inte. De konsumerar och investerar inte. Framtiden avgörs av hur människor definierar sina intressen. Energi/miljöpolitiken måste definieras i termer som berör och förstås av varje väljare.
Eftersom miljörörelsen håller sig på behörigt avstånd från att formulera de konkreta ekonomiska och sociala konsekvenserna för enskilda och företag av föreslagna åtgärder uppfattas den som abstrakt, utopisk eller dystopisk. Miljörörelsen framstår understundom som något av en självutnämnd högre moralisk kast, som vore det lite ädlare att ta hand om en försvarslös natur än om konsumerande människor.
I delar av miljörörelsen närs fortfarande drömmen om att ett ”Nej tack till tillväxt” skulle ta oss ur vårt predikament. Men man måste då precisera hur detta skall gå till i den politiska verkligheten: att ransonera och fördela energi- och miljöresurser och konsumtion, begränsning av antal barn per familj...
Det är inte ekonomin som skapar teknologin. Det är tvärtom. Ny teknologi kommer ur kombinationer av existerande teknologier som möter och skapar nya behov. Att säga nej till tillväxt är att sätta grimma på nya lösningar på alla de problem som skapats av den teknologi som vi tidigare litat till. Man kan också vara alldeles säker på att ny teknologi i sin tur kommer att skapa problem som vi ännu inte blivit varse. Allt är ett flöde, allt är förändring.
Alltså utan tillväxt, ingen teknologiutveckling. Utan teknologiutveckling inga lösningar på energi-/miljöproblemen. Men om det funnes tillräckligt starka ekonomiska stimulanser för väljare och konsumenter att få energi-/miljöproblemen under kontroll, är det troligt att lösningar kommer fram. Löftesrik teknik väller fram inom många områden.
Ny teknik kommer fortsätta att spränga föreställningar om ”tillväxtens gränser”. Vi kommer fortsatt att uppleva ofattbara effektivitetssprång. Men det finns också gränser som är absoluta, i naturen och i människokroppen. En människa överlever inte 42˚C kroppstemperatur.
Ur ingenting kommer ingenting. Allting kommer ur energi/ekologi. Energi, ekologi och ekonomi är en obrytbar treklang. Det är pragmatikerna i näringsliv, inom energi- och miljöteknik och forskning i civilsamhälle och politik som kan komma med de nödvändiga systemlösningarna. Tidens utopi är evig tillväxt, dystopin är det ekologiska sammanbrottet. För att fixa energi/miljö/ekonomiekvationen måste det politiska uppdraget formuleras.
Politikens uppdrag måste formuleras att lösa energi-, miljö-, ekonomiekvationen, inte stå för ytterligheternas särintressen.
Bo Ekman
grundare och ordförande Tällberg Foundation