I diskussionen om den ekonomiska krisen är det få som påminner om att det inte bara är regeringar som är djupt skuldsatta. Sak samma gäller för hundratals miljoner hushåll. I många OECD-länder ligger den samlade skuldbördan för staten och hushållen runt 300 procent av BNP eller högre. Nya pengar har skapats genom nya lån i en aldrig tidigare upplevd omfattning.

En förutsättning för att den stora skuldbördan skall minska är tillväxt i ekonomin, framför allt genom att sysselsättningen ökar. (Jag bortser i sammanhanget från den konventionella tillväxtens olika problem). Den låga tillväxten just nu, både i eurozonen och i USA, är därför ett stort problem.

Det är lätt att förblindas av den finansiella statistiken. Men tillväxt handlar inte främst om pengar. Tillväxt får vi genom att utnyttja olika resurser från naturen, främst högvärdig energi. Vissa typer av ekonomisk aktivitet – som olika tjänster – kräver lägre insatser av energi och råvaror. Men sett över tid har det rått ett nära nog linjärt samband mellan tillväxten i ekonomin och användningen av naturresurser.

I ett historiskt perspektiv var den ekonomiska tillväxten länge försumbar. Det var först när människan började utnyttja fossila bränslen som tillväxten sköt fart och den industriella revolutionen blev möjlig. Problemet nu är att den billiga oljans tid är förbi. Oljeproduktionen har planat ut. Flertalet experter gör bedömningen att produktionen kommer att börja minska under de närmaste åren. Samtidigt ökar efterfrågan snabbt i länder som Kina, Indien, Brasilien och Indonesien.

Att produktionen planar ut innebär inte att oljan är slut. Det finns fortfarande stora mängder olja i jordens inre. Men de lätt åtkomliga reserverna är på upphällningen. Att börja exploatera fyndigheter på stora djup i haven, i tjärsand eller i polartrakterna ger väsentligt lägre utbyte. Därtill är klimat- och miljökonsekvenserna allvarliga.

Inte bara energin har blivit dyrare. Samma sak gäller för många viktiga råvaror. En viktig orsak är att avkastningen inom jordbruket planat ut, en annan att vi redan utnyttjat de mest rikhaltiga malmerna. Dyrare energi driver på prisutvecklingen. Den snabba tillväxten i länder som Kina spelar också in. Kina svarar i dag för hälften av all efterfrågan på järn, cement och kol och efterfrågan på bly, zink, aluminium och koppar är nästan lika stor. En tredjedel av alla ägg och en fjärdedel av allt ris och all soja konsumeras i Kina.

Ett genomsnitt för våra viktigaste råvaror – oljan undantaget – visar att de reala priserna i genomsnitt sjönk med 70 procent under 1900-talet. Sedan år 2002 – på mindre än tio år – har priserna för samma grupp av råvaror ökat med nära 100 procent. Priserna på marknaden går upp och ned på kort sikt. Men den långsiktiga trenden är i kraftigt stigande.

Frågan är vad dessa prisökningar för energi och våra viktigaste råvaror innebär för tillväxten på sikt. Medan energikostnadens andel av BNP länge legat runt 7–8 procent inom OECD-området är trenden nu snabbt stigande. Ingen vet säkert var smärtgränsen går. Ökade energi- och råvarupriser innebär att utrymmet för annan konsumtion minskar. Tillväxten blir lägre. Forskning i USA visar för övrigt att tio av elva recessioner har föregåtts av kraftiga ökningar i oljepriset.

Allt talar för att världen är på väg in i en helt ny situation vad gäller tillgången på en rad centrala råvaror. Den tiden är förbi då billig olja fungerade som smörjmedel i ekonomin. Den enda rimliga slutsats man kan dra är att skuldsaneringen för både regeringar och hushåll kommer att bli långt svårare som en följd av de stigande råvarupriserna, inte minst olja. Det märkliga är att så få ekonomer talar om detta.

Vi går nu in i en period med stor volatilitet, både vad gäller prisutvecklingen och tillväxten. När oljepriset stiger får många ekonomiska aktörer problem. Efterfrågan mattas, tillväxten i ekonomin minskar och priset på energi sjunker igen. Efter hand ökar efterfrågan i ekonomin och oljepriset sticker till nya höjder – allt som en effekt av bristande tillgång på marginalen.

Världens länder måste ställa in sig på en utveckling där energi- och materialomsättningen inte kan fortsätta öka som hittills. En del av utmaningen kan vi klara genom att effektivisera energi- och resursanvändningen. Inom vissa sektorer, som till exempel elektroniken, är möjligheterna enorma. Men på de allra flesta områden är en fördubbling eller möjligen tredubbling vad vi realistiskt kan räkna med under överskådlig tid. Den fortsatta folkökningen – i kombination med de skriande bristerna i levnadsstandard i många utvecklingsländer – gör att vi under alla förhållanden måste räkna med en allt hårdare konkurrens om energi och råvaror. Klimatförändringen förvärrar situationen.

Den ekonomiska krisen borde utnyttjas för att ta ett helhetsgrepp på utvecklingen, inte bara försöka skapa balans i finanserna. Alltför många glömmer det växande gap som uppstått mellan den finansiella och den reella ekonomin. Vi märker det när finansmarknaden kräver avkastning på 10–15 procent i ett läge där produktiviteten i den reala ekonomin ökar med 2–3 procent. Vi märker det när finansmarknaden ratar investeringar i alternativ energi, inte sällan med argumentet att lönsamheten är för svag.

Tiden är extremt kort att åstadkomma en övergång till ett hållbart ekonomiskt system. Vad som krävs är en annan ekonomisk logik. Naturens skafferi är inte oändligt stort. Världens länder måste börja samarbeta för att klara den utmaning som en knappare tillgång på olja och andra naturresurser innebär. Klimatsamtalen har hittills misslyckats. Hoppet står till att egenintresset när det gäller tillgången till energi skall vara starkt nog för att motivera en mera konstruktiv internationell dialog.

Den mest omedelbara åtgärden måste bli att snabbast möjligt ersätta dagens fossilenergi med alternativ energi, främst förnybar. Parallellt måste energi- och materialanvändningen i samhället radikalt förändras. Dagens slit- och slängkultur måste ersättas av slutna kretslopp, där återbruk och återanvändning samt längre livslängd på produkterna blir normen. Allt detta förutsätter nya affärsmodeller. Samtidigt bör BNP ersättas av indikatorer som ger en mera rättvisande bild av välfärdsutvecklingen. Vidare krävs en radikal reformering av finansmarknaden.

Det är svårt att se hur de stora skulderna i USA och Europa skall kunna betalas tillbaka utan en kombination av skuldavskrivningar och ett snabbt försämrat penningvärde. Men även när så skett kvarstår problemen med stigande priser på energi och viktiga råvaror. Vilken väg regeringarna än väljer kvarstår det fundamentala problemet: För att skapa tillväxt – och därmed reella värden – är tillgången till högvärdig energi till rimliga priser en absolut förutsättning. Hur detta skall gå till i en situation där både energi och viktiga råvaror stiger kraftigt i pris är svårt att förstå. Så länge den här nyckelfrågan saknas i debatten blir förslagen till lösningar inget mer än tomma löften.

Anders Wijkman
rådgivare Stockholm Environment Institute och Tällberg Foundation