Ett samhälle ska dömas efter hur väl det behandlar sina allra mest utsatta. De mest utsatta i dag är utan tvekan de barn som når Europas gränser på egen hand, som kommer hit utan föräldrar eller målsmän, ofta på flykt undan våld och trauman. Hur behandlar vi dem? Inte alls så bra som vi borde.

I Sverige har inte minst det omskrivna fallet med den afghanske flyktingpojken nyligen visat att mer kan göras för att ge alla ensamkommande barn ett värdigt mottagande. Det understryks också i en rapport från EU-kommissionen som jag presenterar i dag.

Att barn kommer ensamma till Europa är ingen tillfällig trend, utan en stabil utveckling som Europa inte kan vända bort blicken ifrån. En särskilt utsatt grupp är de asylsökande, som förra året omfattade över tolv tusen barn. I vissa länder, som Tyskland och Sverige, är antalet på väg uppåt. Större delen av de asylsökande har flytt från svårt krigshärjade Afghanistan och Somalia.

Berättelserna som når mig från mottagningscentren runtom i Europa vittnar om att det på många håll inte står rätt till. Barn berättar om hur de trängs ihop under samma tak som asylsökande vuxna, om kränkande behandling under intervjuer, om svårigheter att få sjukvård och juridisk hjälp.

Själv minns jag fortfarande den unge afghanske pojken i Evros i Grekland som trängdes med ett 70-tal andra flyktingar i en trång och smutsig sal. Utanför fanns två toaletter, den ena var trasig. Pojken bad om att få en euro så att han kunde ringa sin mamma från telefonautomaten längre ner i korridoren. Han hade många månaders strapatser bakom sig.

För två år sedan antogs en handlingsplan på EU-nivå för att bli bättre på att hjälpa de ensamkommande barnen. Det handlar om att förbättra regelverket samt att se till att det följs till punkt och pricka – från att se till att någon för de asylsökande barnens talan, till att så fort som möjligt försöka spåra barnens familjer i den mån det är möjligt. Medlemsländerna uppmanas också att utse goda män till barnen så att de har en vuxen kontaktperson.

Dagens rapport från EU-kommissionen visar att vi har långt kvar innan vi kan vara nöjda. Mottagningsförhållandena är helt enkelt fortfarande för dåliga på många håll i Europa. Till exempel är asylsituationen i Grekland sedan länge ett stort problem, och även i länder som Italien och Cypern kan förhållandena förbättras markant. Dessutom måste gränspolis och myndighetspersonal i alla EU-länder få utbildning i hur man bemöter barn som har flytt krigets fasor på egen hand.

Samtidigt visar rapporten att många EU-medlemmar har tagit viktiga steg för att förbättra mottagandet, bland annat när det gäller att utse kontaktpersoner. Nu gäller det att dela sådana erfarenheter och lära av varandras framgångar.

Dagens rapport pekar också på andra problem. Trots att det finns EU-pengar till förfogande för att hjälpa till att förbättra mottagningsförhållandena i EU:s medlemsländer, används inte dessa medel tillräckligt. Det går alltså inte att ständigt skylla på brist på resurser. Dessutom visar rapporten att vi ofta vänder bort blicken när barnen väl har passerat in i våra länder. Vi vet alldeles för lite om vad som händer med dem sedan – hur många som till exempel rymmer från förläggningar, eller hur de tas emot hos andra myndigheter. Det måste vi få bättre överblick över för att kunna förstå situationen på nationell och europeisk nivå.

I många länder, exempelvis Spanien, är barnen inte främst asylsökande utan kommer helt enkelt för att söka sig en bättre tillvaro. Ofta hamnar de i arbete i ekonomins gråzoner och det blir i de sammanhangen ännu viktigare att se till att barnen inte faller offer för männi­skohandlare eller skrupelfria arbetsgivare. Här kan hjälporganisationer, som ofta sitter på stor kunskap, bjudas in och spela en större roll.

Samtidigt vet vi alltså för lite om den här gruppen migranter. Vi vet till exempel inte hur många av dem som är offer för människohandel, eller hur många som inte ansöker om asyl. Inte heller fördelningen mellan pojkar och flickor har vi handfasta siffror på, även om vi vet att pojkarna är mångdubbelt fler. Även detta kräver bättre samarbete och informationsutbyte mellan EU:s länder.

Inom länderna måste samarbetet också förbättras, eftersom ansvaret för de ensamkommande barnen ofta spretar mellan en rad olika aktörer. Som en del av EU:s handlingsplan görs nu satsningar på detta område, men medlemsländerna måste ta ett större ansvar.

Ytterligare en utmaning är att fastställa åldern på de ensamkommande. Vilken metod man än använder – undersökning av benstomme, tänder och handleder, samt intervjuer – är procedurerna ofta en påfrestande upplevelse för den som undersöks. Europas länder har börjat utbyta erfarenheter om fungerande barnvänliga metoder, men större ansträngningar kan och bör göras även på detta område.

Kanske viktigast av allt – och samtidigt den utan tvekan största utmaningen – är att ta oss an orsakerna till att dessa barn lämnar hus och hem för att bege sig till Europa. Vi måste intensifiera våra hjälpinsatser för att tackla konflikter och brist på demokrati i de länder som barnen vänder ryggen. Här krävs en samlad och långsiktig politik för att bekämpa förtryck, fattigdom och ofrihet.

Här på hemmaplan kan förbättringar ske redan i vinter, om EU:s medlemsländer gör vad de har lovat och ser till att ett förbättrat gemensamt asylsystem kommer på plats. Slutförhandlingarna pågår just nu mellan EU:s ministerråd och Europaparlamentet.

Sverige är långt ifrån felfritt när det gäller mottagande av flyktingbarn, vilket inte minst de senaste veckornas rapportering visar. Icke desto mindre kan Sverige lära ut mycket till andra EU-länder som har en långt mer föråldrad syn på hur dessa barn ska behandlas.

I höst gäller det att Sverige agerar fullt ut i EU:s korridorer och mötesrum för att få den gemensamma asylpolitiken på plats. Då kan vi ta stora kliv i rätt riktning för att se till att dessa barn får ett anständigt välkomnande vid Europas gränser.

Cecilia Malmström, EU-kommissionär med ansvar för bland annat asyl- och migrationsfrågor