Sverige håller på att bli ett fattigsamhälle. Det sker en tydligare uppdelning mellan dem som får goda jobb och dem som får mindre goda jobb eller inga jobb alls. Omkring 6 procent av befolkningen i yrkesverksam ålder i Sverige är fattig. Det är framför allt ungdomar och unga kvinnor som drabbas.
Däremot är det en felaktig bild att det allmänt går sämre för ungdomar med rötter utomlands. Mona Sahlin har bett LO-ekonomerna beskriva utvecklingen av inkomstfördelningen i Sverige. Den publiceras snart. Jag skall här på basis av nya analyser redovisa en delvis pessimistisk bild av utvecklingen på arbetsmarknaden.
Ett test på hur bra ett samhälle mår är att studera ensamstående mödrars ekonomi i förhållande till männens. Mellan 1995 och 2006 har ensamstående män 20-44 år utan barn haft en standardutveckling på 2,6 procent per år. Motsvarande utveckling för ensamsamstående kvinnor är hälften, alltså 1,3 procent. Ensamstående mödrars standard har bara ökat med 1,2 procent per år under samma tidsperiod. Min fråga till Mona Sahlin och Fredik Reinfeldt är: Vad kommer ni att göra för att förhindra att det blir fler fattiga?
En stor förändring under efterkrigstiden var avskaffandet av de äldres fattigdom. Men i det moderna Sverige löper unga vuxna hög risk att vara fattiga och Socialstyrelsen menar att detta är något historiskt nytt.
Andelen unga, 20-24 år, som ligger under det relativa fattigdomsstrecket, det vill säga 60 procent av medianinkomsten, är drygt 20 procent. En syn är att unga fattiga är studenter och att de ungas fattigdom är ett övergående problem. Men 54 procent av de unga fattiga var år 2003 icke studerande.
Det finns fler förklaringar till att särskilt unga kvinnor är fattiga. En är att bostadsbidraget, som är särskilt viktigt för mammor med låga inkomster, successivt försvagas genom att det inte följer prisutvecklingen. Det betyder alltså allt mindre för att utjämna villkoren mellan familjer med olika inkomster.
Men två verkligt tunga system som skall bidra till den sociala rörligheten i samhället, studiemedlen och a-kassan, är om inte i fritt fall så snabbt dalande. Studiemedlens köpkraft har relativt en industriarbetare minskat från 74 procent 1990 till 52 procent 2007. Med nuvarande konstruktion av studiemedlen, det vill säga knytning till priserna och inte till standardutvecklingen, så kommer det att ge cirka 45 procent av industriarbetarlönen 2015. Studenterna måste arbeta alltmer för att kunna studera.
På samma sätt är det med a-kassan. Genom att dess tak inte är indexerat i förhållande till lönerna så minskar med stigande löner den andel av löntagarna som får 80- procentig ersättningsnivå. Särskilt unga arbetslösa blir alltmer beroende av föräldrarnas hjälp.
För att vår nordiska samhällstyp skall fungera så behövs social rörlighet. Skälet är enkelt, ny teknik och globalisering minskar antalet jobb med lägre utbildningskrav. Ungdomarna måste därför skaffa sig mer utbildning än deras föräldrar hade för att de själva skall få fotfäste på arbetsmarknaden. Det kan vara yrkesutbildning eller högskoleutbildning. Detta är nödvändigt för att undvika ett än tydligare klassamhälle och rörligheten är särskilt viktig vid en omfattande invandring till Sverige.
Socialdemokraterna underlät att hålla uppe ersättningarna vid arbetslöshet och i studier som just gynnar den sociala rörligheten det vill säga möjlighet att bryta upp från sin samhällsklass, yrke eller en könsbestämd position.
Regeringen visar på att jobben har strömmat till under högkonjunkturen. Men vilken kvalitet är det på jobben som kommer? Det kan man se av jämförelser som LO-ekonomerna har gjort av ökningen av sysselsättningen under åren 1999 och 2000 jämfört med åren 2006 och 2007. Under nuvarande konjunkturuppgång ökar antalet fasta jobb med bara en dryg procent medan de tidsbegränsade ökar med 6 procent! Vid millennieskiftet ökade de fasta jobben med 2,5 procent mot 1,5 procent för de tidsbegränsade. Hälften av inflödet i arbetslöshet beror på att tillfälliga anställningar upphört.
Fattigdom knyts ofta till etnicitet och den allmänna bilden är att invandrare har problem. Det är en förenklad bild som leder till felaktiga åtgärder. För en stor del av invandrarna går det mycket bra i Sverige. De får bra jobb och kan dra fördelar av det fria tillträdet till högskolan. Men det är klasstillhörighet mer än etnicitet som styr ungdomars utbildningskarriär. Det är inte att ha utlandsfödda föräldrar eller att vara utlandsfödd som är avgörande, utan det är föräldrarnas sociala bakgrund eller utbildningsnivå. Andelen högskolestuderande med föräldrar med högskolebakgrund, där barnen som invandrat före 13 års ålder, avviker bara med några procent från dem med svensk bakgrund och samma sociala bakgrund. Det finns en relativt liten skillnad i sysselsättning bland högskoleutbildade 30-åringar med olika ursprung.
Men för unga med utländsk bakgrund och kort utbildning, kvarstår efter ett decennium en lägre sysselsättning på cirka 10 procentenheter i förhållande till de inrikesfödda. Det går alltså väsentligt sämre för ungdomar med utrikesrötter om deras föräldrar inte har längre utbildning.
Visst finns det en omfattande ren diskriminering i arbetslivet. Väluppfostrade medborgare tar avstånd från denna diskriminering.
Men det som skiktar människor är minst lika mycket klassamhällets mycket subtila strukturer som man inte kommer åt med lagstiftning om diskriminering. Varken den förra regeringen och än mindre den nuvarande vill diagnostisera det förstärkta klassamhälle som nu uppträder i Sverige. De ledande politikerna kan beskriva problemen efter etnicitet, ålder och kön och de kan tala om förorter. Men de säger sällan klass. Varför? Det beror inte på att klasskillnaderna minskat.
Staten måste angripa flera av klassamhällets mekanismer som styr i inträdet i arbetslivet och villkoren kring boendet. För det är inte bara diskriminering i kontrakt på arbetsmarknaden, utan också diskriminering i kontakt som påverkar villkoren för framför allt ungdomar med utländsk bakgrund.
Fler inrikesfödda än utrikesfödda får jobb genom informella kontakter. Chansen för pojkar på yrkesgymnasier att få arbetsförlagd utbildning är dubbelt så hög för inrikesfödda som för utrikesfödda. Det är ganska vanligt att ungdomar får jobb på sina föräldrars arbetsplats. Det får utrikesfödda och inrikesfödda i lika hög grad. Men om föräldrarna har arbetsplatser med olika status eller om föräldrarna inte har något jobb alls så kommer ungdomar från arbetarklassen att halka efter.
Sociologerna Zulkin och Jonsson hävdar att förebilder och normer och attityder hos skolkamrater innebär att en geografisk koncentration av missgynnade hushåll får effekter på barnens skolprestationer. Deras nya forskning visar att i svenska skolor där andelen invandrarbarn inte uppgår till mer än 40 procent har detta liten påverkan på elevernas betyg. Men om andelen överstiger denna "tröskel", och det gör de nu i många skolor, så finns relativt starka effekter av segregationen på elevernas skolbetyg.
De allvarliga är att berörda elever trots sina egen ansträngningar får sämre förutsättningar beroende på den inverkan som sammansättning i skolan tycks ha. Resultaten indikerar att staten måste motverka segregationen och klasskiktningen i flera led för att kunna utjämna chanserna på arbetsmarknaden.
Den politiska kartan i Sverige kan komma att för alltid förändras om Sverige får ett främlingsfientligt parti. Märkligt nog appellerar sverigedemokraterna till arbetarklassen som en stor del av invandrarna tillhör. Så frågan till Sahlin och Reinfeldt är vilka metoder samhället kan bidra med för att utjämna möjligheterna till kontakter med arbetslivet och skapa fler vägar in i arbetslivet.
DAN ANDERSSON