Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Ensidiga svenska åtgärder löser ingenting i konflikten”

Israels utrikesminister Avigdor Liberman säger sig vara mycket besviken på Sveriges planer att erkänna Palestina som stat.
Israels utrikesminister Avigdor Liberman säger sig vara mycket besviken på Sveriges planer att erkänna Palestina som stat. Foto: GEORGES GOBET

Strider mot all logik. Regeringen Löfvens besked att Sverige ska erkänna Palestina förvärrar läget i den israelisk-palestinska konflikten. Detta omotiverade fokus på just denna konflikt är inte bara obalanserat, det är i grunden orättvist, skriver Israels utrikesminister Avigdor Liberman exklusivt för DN Debatt.

Jag blev djupt besviken när jag fick kännedom om statsminister Löfvens besked att Sverige kommer att erkänna en palestinsk stat. En sådan unilateral åtgärd främjar inte någon lösning av den israelisk-palestinska konflikten. Tvärtom förvärrar den läget.

Detta besked är inte ämnat som en reell lösning på ett utrikespolitiskt problem. Syftet tycks i stället vara att blidka vissa delar av den allmänna opinionen i Sverige. Det är beklagligt att inrikespolitiska hänsyn får bestämma en kontraproduktiv och ansvarslös utrikespolitik.

Med hela Mellanöstern i lågor, för att inte tala om andra regioner i världen där krig och instabilitet råder, strider detta omotiverade fokus på den israelisk-palestinska konflikten mot all logik. Utöver att det speglar inrikespolitiska förhållanden får det kompensera de många tillkortakommanden som det organiserade internationella samfundet har mött i sina försök att komma till rätta med de många komplicerade ärendena på den globala dagordningen. Av någon anledning uttalas fyra ord gång på gång som ett imperativ och en magisk lösning på många andra problem i regionen: ”Lös den israelisk-palestinska konflikten.”

Räcker det verkligen?

På senare år har en våg av våld och blod svept över hela Mellanöstern utan att den har haft något att göra med Israel eller palestinierna. Tre års inbördeskrig i Syrien har tagit mer än 200.000 syriers liv. Irak står på randen till upplösning, och sedan Saddam Hussein störtades har mer än 130.000 mist livet. Libyen har redan fallit sönder och revolutionen har krävt omkring 15.000 dödsoffer. I Darfur har minst 400.000 människor dött sedan 2003 och sedan inbördeskriget bröt ut i Sydsudan 2013 har det krävt 10.000 liv.

Sedan Hassan Rouhani tillträdde som president har över 800 iranier avrättats av regimen, bland dem journalister, poeter, intellektuella och kvinnor anklagade för ”oanständigt uppträdande”. Har någon hört Sverige protestera? Har Sverige krävt en snabb lösning på detta brinnande problem?

Som vi alla bara alltför tydligt kunnat se de senaste veckorna har fanatiska terroristorganisationer som IS, al-Qaida, Islamiska jihad, Hizbollah och Hamas begått oräkneliga illdåd, och några av dem gör vad de kan för att skaffa sig massförstörelsevapen.

Vilket av alla dessa skrämmande händelseförlopp poängteras mest i statsminister Löfvens regeringsförklaring? Den israelisk-palestinska konflikten. Det är inte bara obalanserat. Det är fundamentalt orättvist.

Detta understryks av tystnanden om israelernas mänskliga rättigheter. Var ser man Sverige oroa sig för de miljoner israeler som år efter år har utsatts för våg efter våg av terrorism och för många tusen raketattacker?

Dessa reflektioner är inte avsedda att jämföra lidandet i olika områden, varhelst det äger rum. Alla oskyldiga människor som skadas är en källa till sorg. Avsikten är att blotta hyckleriet i att i oproportionerlig grad fokusera på palestinierna när en stor del av världen omkring står i brand.

Att Israel pekas ut – en handling som i grunden är orättvis och som skadar möjligheten att främja en äkta dialog – gör oss besvikna på statsminister Löfvens tillkännagivande. Det nonchalerar dessutom enkla fakta, som understryker att ansvaret för dödläget i den politiska processen helt och hållet vilar på palestinierna.

Sedan Israel upprättades har det tagit väldiga steg för att uppnå fred med sina grannar. Israel, med en areal på endast 5 procent av Sveriges, undertecknade fredsavtal med Egypten och Jordanien och även Osloöverenskommelsen med palestinierna. Hittills har Israel avstått från tre gånger så mycket mark som dess nuvarande territorium (Sinaihalvön, Gaza och närmare hälften av Judéen och Samarien). Som framgår av dessa exempel har bosättningarna aldrig varit något hinder för fred.

Finns det något liknande exempel med så slående numeriska bevis för ett lands kompromissvilja?

På senare år har två israeliska regeringar försökt uppnå en slutgiltig statusöverenskommelse med palestinierna och varit villiga att avträda större delen av Judéen och Samarien, dela Jerusalem och ta itu med flyktingfrågan.

I augusti år 2000 erbjöd den dåvarande regeringschefen Ehud Barak Yassir Arafat villkor för ett avtal som tillmötesgick samtliga PLO:s krav i en utsträckning som översteg allt Israel någonsin kunde erbjuda. Arafat vägrade.

År 2008 erbjöd dåvarande premiärministern Ehud Olmert Mahmoud Abbas villkor som återigen tillmötesgick alla synbara krav från palestinierna. Abbas vägrade.

Dessa exempel är inget nytt. I november 1947 antog FN resolution 181 om en delning av det omtvistade territoriet i två stater, en judisk och en arabisk. Även då accepterade vi kompromissförslaget trots att det medförde en mycket smärtsam eftergift. Arabsidan vägrade. I dag vägrar palestinierna till och med att erkänna Israel som en ”judisk stat”, en term som FN föreslog för snart 70 år sedan.

För alla rättsinnade som är redo att granska fakta objektivt är mönstret helt klart: Israel har åter och åter igen visat sitt stöd för kompromisstanken och varit berett till smärtsamma eftergifter. Palestinierna har konsekvent vägrat.

Under den senaste sammanstötningen i Gaza blundande många av Israels belackare för att Israel redan i augusti 2005 drog sig tillbaka från Gaza intill sista millimetern av gränsen från 1967. Landet evakuerade 21 blomstrande bosättningar och ryckte upp tusentals israeliska medborgare från deras hem. Många familjer hade bott där i två och tre generationer. Vilket land i världen har vidtagit en liknande åtgärd mot sina medborgare för att uppnå fred med sina grannar?

Då hoppades vi att denna smärtsamma eftergift skulle leda till fredliga relationer, och ekonomiskt samarbete. Blev det så? Det dystra svaret är nej. I stället för fred har vi Hamas terrorregim och 18.000 missiler och granater som avlossats mot våra städer och civila, också i somras.

Man må förlåta oss att vi undrar hur den svenska regeringen skulle reagera om Sverige angreps med tusentals dödsbringande raketer.

Vi är också oroade av de allvarliga frågorna rörande Mahmoud Abbas förmåga att representera det palestinska folket. I mer än fyra år har Abbas skjutit upp parlaments- och presidentval därför att han vet att han inte skulle bli vald, något som opinionsmätningarna konsekvent visar. Vilket värde har ett avtal undertecknat av en person som inte åtnjuter sitt folks stöd? Vilken varaktighet och stabilitet skulle uppstå ur ett sådant avtal? Det är tunga spörsmål som måste begrundas mycket noga.

Tror de som stöder unilaterala åtgärder verkligen att Israels regering – vilken israelisk regering som helst – skulle kunna kasta sina medborgares säkerhet och sitt lands livsviktiga nationella intressen över bord bara för att någon utanför regionen felaktigt tror att konflikten blir löst om palestiniernas position stärks? Skulle den svenska regeringen nonchalera sina medborgares intressen på grund av externa försök att diktera villkor i ett ärende av nationell betydelse? Jag är säker på vad svaret skulle bli.

Vänskapligt sinnade regeringar uppträder inte på ett sätt som undergräver deras vänners nationella säkerhet och tror sig inte veta bättre än sina vänner hur dessa bör möta de många utmaningar de står inför. Den svenska regeringen gör klokt i att ta sin avsikt att handla på detta sätt mot sin vän Israel under förnyat övervägande. Därmed korrigerar den ett olyckligt misstag och bidrar till att främja en lösning av den israelisk-palestinska konflikten.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.