Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Ensidigt offentligt samtal kan förklara mediemisstron”

Åsa Romson (MP) och Stefan Löfven (S) presenterade i november 2015 en radikal omsvängning i den svenska flyktingpolitiken.
Åsa Romson (MP) och Stefan Löfven (S) presenterade i november 2015 en radikal omsvängning i den svenska flyktingpolitiken. Foto: Magnus Wennman IBL

Den generösa flyktingpolitiken har varit ett elitdrivet projekt som aldrig haft majoritetsstöd i befolkningen. Samtidigt har det offentliga samtalet om invandringen länge varit ensidigt med diskutabla och sannolikt också felaktiga påståenden. Det kan förklara varför medborgarna i dag känner sig vilseförda, skriver statsvetaren Peter Esaiasson.

Svenskarna har lägre förtroendet för nyhetsmediernas rapportering om invandring än för andra politikområden. Förtroendegapet, som identifierats av SOM-institutet på uppdrag av Institutet för Mediestudier, har på goda grunder blivit omdiskuterat. När stora delar av befolkningen misstror mediernas rapportering om ett centralt område är det svårt att föra meningsfulla samtal. Även om politik ofta är konflikt är det önskvärt om parterna kan enas om vad det låga förtroendet beror på.

För den som söker gemensamma verklighetsuppfattningar var dock debatten länge en besvikelse. Ledande medieföreträdare har haft helt olika uppfattningar om orsaken till förtroendegapet. Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo och frilansjournalisten Lasse Granestrand har tillskrivit medierna ett ansvar för att ha tonat ned ”opinionsyttringar som man inte tycker om” (Hedenmo) och för att ha satt på undantag journalistiska kärnvärden som konsekvensneutralitet och relevans (Granestrand).

SVT:s programdirektör Jan Helin såg i en första artikel istället gapet som en konsekvens av en ”massiv, flerårig politisk retorik mot medier” med rötter i en ”auktoritetstroende, etablissemangsföraktande populistisk politik”. Samma orsak har lyfts fram av Aftonbladets Fredrik Virtanen som menar att det ”låga förtroende i just invandringsfrågan har mycket lite med journalistik att göra”.

De senaste dagarna har debatten (eller åtminstone Jan Helin) rört sig mot en konsensusuppfattning. Dagsnoteringen efter en andra artikel av Helin, och en studio-debatt mellan Helin och Göteborgs-Postens Alice Teodorescu, är att journalistiken kring invandringens konsekvenser har haft brister, att det är oklart exakt vilka av invandringens konsekvenser som inte granskats av journalisterna, och att den sakliga nyhetsjournalistiken behöver utvecklas.

För att misstron skall ha skapats av högerpopulistiska krafter krävs att miljontals ”normala” svenskar som går till jobbet varje morgon låtit sig förledas av oidentifierade högerpopulistiska krafter. En sådan massiv propagandaeffekt är förstås möjlig men inte sannolik.

Till den fortsatta diskussionen kan jag som opinionsforskare bidra med två observationer, en hypotes och en förhoppning.

Den första observationen är att debatten har utgått från en mediecentrerad världsbild där enskilda redaktioner och redaktionella beslut tillskrivs betydelse. Vad var det som (eventuellt) mörklades? Vilka etiketter klistrades på vem? Vad kunde journalisterna ha gjort annorlunda? Sådana diskussioner är viktiga för journalisterna internt men är alltför närsynta för att förklara misstroende gentemot mediernas rapportering.

Enligt en allmänt accepterad teori om politisk opinionsbildning (John Zallers) tar människor intryck av den offentliga debatten för att bilda sig uppfattningar i politiska frågor. Människor håller koll på vad olika elitaktörer tycker och använder deras ställningstaganden för att sortera i det samlade informationsflödet. När elitaktörerna är överens och informationsflödet enhetligt brukar människor acceptera det dominerande budskapet, i synnerhet om man är intresserad av ämnet och är politiskt förtroendefull. Enstaka redaktionella beslut är av underordnad betydelse jämfört med elitaktörernas ställningstaganden och informationsflödets huvudtendens.

Utmärkande för den svenska invandringspolitiken är just att det rått enighet bland inte bara de etablerade partierna utan också bland myndigheter och opinionsbildare och att denna enighet avspeglats i informationsflödets innehåll. Journalisterna är förstås med och påverkar informationsflödet men de kan inte verka oberoende av övriga elitaktörer. Lärdomen för debatten om förtroendegapet är att ansvaret för mediebevakningen delas av fler än de som direkt verkar inom medierna.

Den andra observationen är att Helins och Virtanens populistiska retorik-förklaring till misstron är osannolik. Misstron mot mediebevakningen finns långt utanför de grupper som hyser i någon mening extrema åsikter om invandring och massmedier. I SOM-undersökningen uttryckte hälften av de som hade en uppfattning misstro mot mediebevakningen av just invandringen och då skall man hålla i minnet att individer med lågt förtroende för samhällsinstitutionerna sannolikt är underrepresenterade bland de 50 procenten av urvalspersonerna som besvarar enkäten. För att misstron skall ha skapats av högerpopulistiska krafter krävs att miljontals ”normala” svenskar som går till jobbet varje morgon låtit sig förledas av oidentifierade högerpopulistiska krafter. En sådan massiv propagandaeffekt är förstås möjlig men inte sannolik. I den svenska kontexten låter förklaringen som en variant på Brechts förslag att ledarna bör välja sig ett nytt folk.

Hypotesen handlar om vad i det offentliga samtalet kring invandringen som kan förklara förtroendegapet. Utgångspunkten för förklaringen är att den generösa flyktingpolitiken varit ett elitdrivet projekt som aldrig haft majoritetsstöd bland befolkningen. Notera att det i SOM-undersökningarnas mätserie mellan 1990 och 2016 alltid varit fler som är emot än för en generös flyktingpolitik.

Betänk sedan att den förtroendefulle medborgaren som informerat sig genom det offentliga samtalet som förmedlades via medierna fått höra fem saker: att en stor flyktinginvandring är långsiktigt bra för samhällsekonomin; att svårigheter för flyktinginvandrare att ta sig in på arbetsmarknaden beror på strukturell diskriminering; att Sverige är bundet av internationella överenskommelser att föra den generösa politiken; att den generösa flyktingpolitiken är det enda moraliskt försvarbara hållningen; och (fast mindre ofta diskuterat fram till senare år) att en stor flyktinginvandring inte påverkar brottsligheten i landet. Samtliga dessa påståenden, som dominerat informationsflödet (enstaka röster undantagna) är diskutabla och sannolikt till och med felaktiga.

Att informationsflödet så länge var ensidigt till förmån för en generös flyktingpolitik, det är det stora problemet, därför har de tidigare förtroendefulla medborgarna i dag anledning att känna sig vilseförda.

Om jag kritiskt granskar min hypotes är det teoretiska argumentet att förtroendefulla människor i första instans litar på elitaktörernas ståndpunkter förankrat i opinionsbildningsforskningen. Däremot är beskrivningen av informationsflödets tendens baserad på min egen bedömning av den offentliga debatten kring invandring under 2000-talet sedan Sverige medvetet valde en annan väg för flyktingpolitiken än Danmark.

Alla vet att de sju etablerade partierna gemensamt stått bakom huvuddragen i den generösa flyktingpolitiken, men den exakta balansen i det offentliga samtalet kring invandringspolitiken har inte granskats på det sätt jag föreslår. Till skillnad från många fluffiga påståenden i debatten är hypotesen om ett ensidigt informationsflöde enkel att pröva empiriskt. En systematisk analys av medieinnehållet över tid vore välkommen.

Överhuvudtaget, och nu till den avslutande förhoppningen, skulle det offentliga samtalet om invandringen fungera bättre om parterna vore överens om fler grundläggande sakförhållanden. Norge har haft sin statliga Brochmann-utredning (”Integration och tillit – långsiktiga konsekvenser av den stora invandringen till Norge”). Inför det som kan bli en turbulent valrörelse 2018 vore det lugnande om en motsvarande utredning var i gång också här.

DN Debatt. 18 juni 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Rättelse 2017-06-19 10:02
Beställaren av SOM-undersökningen, som nämns i början av texten, var fel i en tidigare version av texten.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.