Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

"Er ohederliga journalistik skadar mig som forskare"

Bo Rothstein till attack: Journalister stjäl kallsinnigt forskares kunskaper och idéer utan att ange någon källa. När nyhetsjournalister driver kampanj vill de inte själva stå för sin åsikt. De jagar i stället fram en expert som de kan gömma sig bakom. Har jag i denna expertroll fel ståndpunkt får jag inte vara med. Då ringer journalisten vidare tills den hittar någon mindre nogräknad kollega. Tvärtom förhåller det sig med journalisternas hantering av resonemang runt aktuell forskning. Då låtsas journalisterna att de tänkt själva trots att de stulit forskares uppslag och idéer. På DN är detta tydligen praxis. Jag ser en brist på hederlighet och etik som skadar mig som forskare och därför påverkar min vilja att framöver bistå med kunskaper och information. Det skriver statsvetarprofessor Bo Rothstein.

Relationen mellan forskarsamhället, politik och medier har debatterats flitigt den senaste tiden. Från olika forskningsfinansiärer, inte minst Vetenskapsrådet, framförs det krav på att forskarna skall delta mer i den allmänna debatten och göra sig mer tillgängliga för allmänhet och medier. Universitet och högskolor har även av statsmakterna ålagts detta som en särskild uppgift. En särskild organisation, föreningen Vetenskap & Allmänhet, har bildats av de stora forskningsfinansiärerna för att öka kommunikationen mellan samhället och forskarvärlden.

Det finns emellertid även kritiska röster. Bland annat har en av Sveriges ledande samhällsvetare, nationalekonomen Lars Calmfors, framfört (DN Debatt 2/1) att den ensidiga och ofta politiserade tolkning av forskningsresultat som medier, intresseorganisationer och politiker ägnar sig åt avskräcker många yngre samhällsforskare från att delta i den offentliga debatten.

Det finns emellertid också andra som varnat för att vi går mot ett ökat expertvälde och att det finns forskare som inte alltid är tillräckligt varsamma när det gäller att skilja mellan värderingar, tolkningar och de resultat som man faktiskt har belägg för.

Jag tillhör dem som tycker att en fungerande kommunikation mellan forskare och det omgivande samhället är av synnerligen stor betydelse. Det är delvis av egenintresse eftersom den slags forskning jag bedriver direkt eller indirekt bekostas av skattemedel. Om inte allmänheten tycker att den får valuta för pengarna kommer medlen att sina, vilket gör att den av ekonomisk makt obundna forskningen minskar. Men det finns även ett annat skäl, nämligen att kontakter med "praktiker" ofta utgör en viktig inspirationskälla för ny forskning.

Det finns emellertid ett antal problem och de har att göra med att huvuddelen av kommunikationen måste ske genom massmedierna. Journalistik och forskning har många beröringspunkter men det finns också olika logiker som gör att relationen kan bli problematisk. Låt mig ange tre.

Ett synnerligen vanligt förekommande fenomen när man är statsvetare är att man blir kontaktad av en journalist som vill ha en särskild ståndpunkt framförd. "Bör X avgå nu" eller "Är det rätt att Y blir utnämnd till Z". Mitt svar är alltid att det har jag naturligtvis inget forskningsresultat som kan bekräfta och att jag inte har mer att säga om detta än vad han eller hon själv kan tänkas ha.

Likväl framhärdar ofta journalisten i fråga eftersom det verkar finnas en redaktionell logik som ser ut som följer: Vi vill nu driva en kampanj (eller som det heter, vara med i drevet) men vi vill få det att verka som om detta inte är vår linje utan att det finns "expertkunskap" bakom vår ståndpunkt. Ofta har jag kunnat läsa i tidningarna att journalisten i fråga fortsatt att "fiska" tills man fått napp av någon mindre nogräknad kollega.

Det andra problemet är att om man inte ställer upp på journalistens i förväg bestämda "drevlogik" så kommer ens budskap inte fram. Jag fick till exempel säkert femtio påringningar från olika journalister i "Tobleronedrevet" mot Mona Sahlin där de ville att jag skulle säga att "nu måste hon avgå". Mitt uttalande att vad hon gjort i ett internationellt perspektiv var en bagatell och att om hennes eventuella avgång kunde man inget säga förrän frågan om hennes agerande blivit ordentligt juridiskt utredd nonchalerades konsekvent.

Ett annat exempel är förra statsrådet Britta Lejon som rätt så brutalt avpolletterades av Göran Persson. Jag hade suttit i en särskild demokratidelegation som Lejon ledde och vid hennes avgång fick jag flera påringningar där man ville att jag skulle framföra någon kritik mot hennes politik.

När jag svarade att jag inte hade något alls negativt att säga om hur hon hade skött sig utan tvärtom bara hade goda erfarenheter av samarbetet med henne så kom detta inte i tryck eftersom det inte stämde med den "drevlogik" som då gällde.

Ett tredje problem är att journalister kallsinnigt lägger beslag på forskares idéer utan att ange varifrån de har hämtat dem. Man spelar helt enkelt alltför gärna med lånta fjädrar och vill framstå som upphovet till resonemang som man hämtat från någon forskare.

Ett alldeles färskt exempel är följande: Den 28 februari blev jag kontaktad av journalisten Maria Gunther Axelsson. Hennes ärende var följande:

"Mitt namn är Maria Gunther Axelsson, jag är vetenskapsjournalist, och ska skriva en artikel om män, kvinnor och IQ till Dagens Nyheters vetenskapsredaktion. Artikeln ska alltså handla om vad den senaste forskningen faktiskt har kommit fram till om eventuella könsskillnader, som en motvikt till den infekterade debatten mellan Annika Dahlström och Agnes Wold med flera. Jag undrar om du kan tipsa mig om de senaste och bästa rewierna om just könsaspekten. Kan jag också få intervjua dig, på telefon" (e-post 07.02.28).

Vi hade veckan därpå ett längre samtal per telefon där jag redogjorde för min syn på forskningsläget, vilka som är de centrala forskningsresultaten samt mina egna teorier och tolkningar av denna forskning. Jag skickade henne också de forskningsrapporter som jag använt i min forskning (av de amerikanska forskarna Janet S Hyde och Claude M Steele). Vi var också överens om att i den mån hon använde sig av mina resonemang om hur deras resultat kan kopplas ihop så skulle det framgå i artikeln på lämpligt sätt, till exempel i form av en fotnot.

Till min förvåning publicerar DN den 15 april artikeln som visar sig i alla delar bygga på den information och idéer jag bistått med, men utan att någon referens sker till att det är jag som lämnat sakuppgifterna. Det är dessutom så att hela det teoretiska resonemanget i artikeln om hur de aktuella forskningsrönen bör tolkas och vilka praktiska implikationer de bör få för vårt utbildningssystem är mina, men utan att detta anges.

I e-post till mig den 14 april dagen innan artikeln publiceras skriver Gunther Axelsson:

"Tack igen för all värdefull (och oumbärlig) hjälp med artikeln om könsskillnader, den publiceras i DN i morgon. Den är lite omskriven, eftersom min redaktör ville ha en artikel som absolut inte kunde anklagas för att vara polemisk. Dessutom har hon strukit en del av texten - däribland fotnoten där jag talade om att informationen kom från dig. Jag beklagar verkligen detta - utan dig hade det ju inte blivit någon artikel - men det finns inget jag kan göra åt det, redaktören har sista ordet."

Som framgår har min insats varit omfattande ("oumbärlig") och att det inte hade blivit någon artikel om inte jag delgett Gunther Axelsson mina kunskaper. Karin Bojs, som leder DN:s vetenskapsredaktion, framför till mig i telefon den 16 april att det är helt i sin ordning att man på detta sätt stjäl forskares uppslag, kunskaper och idéer. Det är visserligen inte mina resultat som man presenterar, men den teoretiska kopplingen mellan hur dessa olika forskningsresultat relaterar till varandra är min liksom vilka praktiska implikationer de har för vårt utbildningssystem.

Att på detta sätt lägga beslag på andras idéer anses inom forskarsamhället som djupt oetiskt men är inte desto mindre praxis på DN:s vetenskapsredaktion. Journalistförbundets etiska regel nummer 12 som lyder "Ange källan när en framställning huvudsakligen bygger på annans sakuppgifter" verkar helt sakna betydelse.

Denna journalistiska brist på hederlighet och etik skadar mig direkt på flera sätt - inte minst därför att jag själv nu inte kan framföra dessa kunskaper eller min tolkning/teori och kunskapsläget i denna mycket omdebatterade fråga eftersom det då ser ut som om jag hämtat det från Dagens Nyheters vetenskapsredaktion.

Samtal med många kolleger har gett vid handen att dessa tre typer av dålig och oetisk journalistisk ingalunda enbart drabbar mig utan snarast är legio.

Det är en typ av agerande som jag tror skadar forskarsamhällets förtroende för journalister och villigheten att bistå med kunskaper och information. Den leder i vart fall inte till att man som forskare får mersmak när det handlar om att bistå massmedierna med information för att öka kvaliteten i kommunikationen mellan allmänheten och forskarvärlden.

Bo Rothstein

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.