Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Erkänn folkmordet på kristna och jezidier i Irak”

Kristna grupper demonstrerar mot det ökade våldet mot kristna i Irak och Syrien, på Medborgarplatsen i Stockholm i augusti 2014.
Kristna grupper demonstrerar mot det ökade våldet mot kristna i Irak och Syrien, på Medborgarplatsen i Stockholm i augusti 2014. Foto: Sören Andersson TT

Klockan klämtar för de kristna i Irak. Efter ett decennium av brutalt islamistiskt våld mot kristna och jezidier kan flera tusen års tradition snart vara utplånad. Nu krävs att Sverige och EU tar ansvar och agerar. Erkänn folkmordet och ta initiativ till en givarkonferens, uppmanar Lars Adaktusson (KD), Europaparlamentariker.

Sex till tolv månader. Därefter kan en flertusenårig kaldeisk/syriansk/assyrisk närvaro i Irak vara till ända. Kyrkklockor som ringt i 1 700 år kan komma att tystna för alltid. En ursprungsbefolkning som under århundraden varit utsatt för förtryck, fördrivning och folkmordet Seyfo kommer en gång för alla att försvinna från uråldriga bibliska kulturbygder.

Prognosen kommer från den kaldeisk-katolska kyrkan, störst bland de kristna samfunden i Irak. Uppgifterna är på intet sätt tagna ur luften, antalet kristna i landet har minskat från 1,5 miljoner 2003, till ett par hundratusen i dag. Ett decennium av brutalt islamistiskt våld i spåren av den amerikanska invasionen har tvingat de kristna att fly. När Islamiska staten 2014 erövrade Mosul och fortsatte marschera mot den omgivande Nineveslätten med dess kristna städer och byar blev situationen akut; i praktiken ställdes befolkningen inför valet att konvertera till islam eller dö.

Efter att ha väntat i tre år på befrielsen av sin hembygd gror nu förhoppningar bland tusentals flyktingar om en återuppbyggnad av vandaliserade bostäder, kyrkor och företag. Över 12 000 byggnader har förstörts av Islamiska statens terrorkrigare, en uppskattning från den katolska hjälporganisationen Aid to the Church in Need visar att motsvarande två miljarder kronor krävs för nödvändig återuppbyggnad.

Flyktingarna som i dag mestadels lever i den kurdiska regionen i norra Irak, men även i Jordanien, Libanon och Turkiet, väntar tålmodigt på ett förtroendegivande besked vad gäller Nineveslättens framtid. De flesta kristna är stolta medborgare i Irak, samtidigt är förtroendet för centralregeringen i Bagdad allvarligt skadat efter den laglöshet som rådde mellan 2003 och 2014. Den irakiska staten misslyckades i sin uppgift att skydda kristna befolkningsgrupper från islamistiskt våld.

Bristande förtroende gäller också i relation till det kurdiska självstyret i norra Irak. Bara några veckor innan Islamiska statens dödliga offensiv inleddes kring Nineveslätten 2014 avväpnades de kristna försvarsstyrkorna av kurdiska peshmerga. Samma kurdiska styrkor drog sig sedan tillbaka utan att försvara de utsatta grupperna när Islamiska staten gick till angrepp och inledde ett folkmord.

Att återuppbygga, rekonstruera och renovera är centralt, men ändå inte tillräckligt. En långsiktig politisk lösning för Nineveslätten är en absolut nödvändighet för att människor ska våga och ha möjlighet att återvända. För att stoppa flykten till utlandet, för att inge mod och framtidshopp hos den spillra av det kaldeiska/syrianska/assyriska folket som alltjämt finns kvar, krävs ansvarstagande och omedelbar handling från den Europeiska unionen och enskilda medlemsländer som Sverige.

1. Folkmordet måste erkännas. Den svenska regeringen har till skillnad från Vita huset, Europaparlamentet och ett antal nationella parlament vägrat erkänna förföljelsen av kristna och jezidier som folkmord. Denna linje måste snarast omprövas så att Sverige, liksom andra länder, med trovärdighet kan vara pådrivande för de resurser som krävs för att rädda existensen av hotade folkgrupper. Från FN och EU har det vid flera tillfällen framhållits att stöd utgår från behov, inte religion. Ett folkmordserkännande skulle visa att särskilda insatser för kaldéer/syrianer/assyrier och jezidier inte sker till följd av dessa gruppers religiösa tillhörighet, utan till följd av en extraordinär sårbarhet som motiverar extraordinära insatser.

2. Påskynda stödet till uppbyggnad och ta initiativ till givarkonferens. I juni antog den amerikanska kongressen en resolution som ger Vita huset möjlighet att sätta in särskilda resurser för humanitär hjälp via de organisationer som finns på plats i Irak. Sverige borde nu ställa sig i täten för ett motsvarande beslut på EU-nivå och för genomförandet av en internationell givarkonferens för Nineveslätten. Redan i dag finns nätverk av små och stora internationella organisationer som är beredda att sätta igång med återuppbyggnaden av det som IS raserat. Men ekonomiska resurser saknas.

3. Stöd till politisk lösning med självstyre. Nineveslättens befolkning önskar att deras historiska område blir en provins i enlighet med ett beslut fattat av den irakiska regeringen den 21 januari 2014. Förutom lokalt självstyre när det gäller exempelvis sjukvård och utbildning skulle en provinsbildning ge möjlighet till skydd för de unika kulturvärden som finns i området. I ett nästa steg öppnar den irakiska konstitutionen för att provinsen kan uppgraderas till region. Detta är av särskilt vikt eftersom Nineveslättens befolkning då skulle få ansvar för säkerhetsfrågor, inklusive polis och självförsvarsstyrkor. Blir en region verklighet skulle det med andra ord bana väg för större optimism och framtidstro bland Iraks kristna. Till saken hör också att den irakiska centralregeringen nyligen gjort klart att Nineveslättens framtida styre bör bli föremål för dialog och förhandling. EU måste ta fasta på detta och konkret ge stöd till dem som eftersträvar ett positivt utfall av kommande förhandlingar.

4. Bistå bildandet av ett interimråd. Just nu pågår ett arbete för att få till stånd ett så kallat interimråd som ska förbereda ett provinsbeslut för Nineveslätten. Den svenska regeringen skulle tillsammans med andra medlemsländer i EU kunna driva på för att unionen gemensamt erbjuder expertis för att bistå i bildandet av interrimrådet. Dessutom behövs demokratistöd och hjälp till kaldeiska/syrianska/assyriska företrädare från politiska partier, kyrkor och civilsamhälle att formalisera sitt samarbete och etablera mekanismer för konfliktlösning. Det handlar om juridiska tvister, men också om komplicerade förhållanden rörande landkonfiskeringar och påtvingade försäljningar av fast egendom syftande till det som i Irak kallas ”demografiska justeringar”, det vill säga etnisk rensning med subtila metoder.

Som ledamot av Europaparlamentets utrikesutskott har jag de senaste åren haft möjlighet att besöka Irak och Nineveslätten vid ett flertal tillfällen. Jag har träffat politiska företrädare, kyrkoledare och hjälparbetare, men också internflyktingar och offer för den religiösa förföljelsen. Det har varit lärorika och tänkvärda möten, ofta med modiga män och kvinnor som kämpat för sin överlevnad, som lidit svårt och som nu är i akut behov av hjälp från omvärlden för att kunna återvända och leva sina liv i trygghet.

Att bistå dessa de mest utsatta är rätt sak att göra; för att ta vårt medmänskliga ansvar, för att bidra till att bevara Mellanösterns historiska mångfald och mosaik, men också för vår egen skull.

Ett Mellanöstern utan de kristna grupper som genom åren fungerat som stabiliserande faktor och medlare i olika konflikter kommer snabbt att gå mot mörkare tider. Växande extremism och ökad instabilitet, med politisk osäkerhet och terrordåd runt om i Europa, kan bli resultatet.

Klockan klämtar för Iraks kristna, historien är på väg att skrivas om och i vårt eget land riktas blickarna från tusentals engagerade, i och utanför kyrkorna, mot den svenska regeringens agerande. Ska denna regering bli ihågkommen för politisk passivitet och för att ha vägrat erkänna folkmordet på kaldéer/syrianer/assyrier, eller ska den gå till historien för att fem i tolv ha visat prov på ledarskap och aktiv handling i kampen för ett folks överlevnad?

Sex till tolv månader, sedan kan allt vara över.

DN Debatt. 26 juli 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.