Årets riksdagsval tydliggjorde att historiskt etablerade sanningar om väljarkåren inte längre gäller. Profetior från erfarna statsvetare om hur stora försprång som är möjliga att hämta in kom på skam, liksom vilka slutsatser som kan dras av SCB:s stora vårmätning under valåret. Det finns inget skäl att klandra profeterna för att förutsägelserna inte slog in, men man måste däremot ställa sig frågan om vad väljarnas ombytlighet egentligen beror på och vad den innebär för svensk politik.
I januari 2008 hade De rödgröna – vilket då ännu inte var ett etablerat begrepp – ett försteg i opinionen på 18 procent- enheter, enligt SR:s sammanvägning av de olika undersökningarna. Det förbyttes i underläge på cirka 8 procentenheter ett par veckor före valet, för att slutligen på valdagen landa i 5,7 procentenheters övervikt för Alliansen. Den höga precisionen i mätningarna i samband med valet ger inte några större skäl att tvivla på att de tidiga mätningarna väl skildrade de faktiska opinionssvängningarna.
Hur är det då möjligt att ungefär 13 procent netto av väljarkåren kan röra sig från ett politiskt block till ett annat? Alldeles bortsett från hur partierna hanterade valrörelsen finns fyra huvudsakliga förklaringar:
1) Opinionsmätningarna är inte prognosinstrument.
Under den förra mandatperioden fanns länge en fråga som inte gavs ett tillfredsställande svar – hur kan Alliansens statsministerkandidat och Alliansen som helhet ha ett så tydligt försprång i förtroende utan att det återspeglas i väljarsympatierna?
Opinionsmätningar ska inte betraktas som prognoser, utan snarare som instrument att fånga det rådande stämningsläget. Därmed kan sägas att de, framför allt långt ifrån valet, mäter det som ligger i begreppet partisympatier snarare än agerande. Det innebär att resultaten inte bara belyser intentioner utan fångar upp även mer emotionella värden, attityder och reaktioner. När vi närmar oss valet och det konkreta agerandet, så får emellertid också valets mer generella konsekvenser som exempelvis valet av statsminister och en trovärdig regering ett större genomslag. Det innebär att förtroendeförsprånget för Alliansen också till slut kom att avspeglas i opinionen.
2) Väljarnas avsaknad av politisk identitet.
Den enskilt viktigaste förklaringen till de stora opinionssvängningarna är sannolikt väljarnas låga och sjunkande grad av politisk identitet. Fundamentet för vilket val man gör har alltid varit vilken politisk ideologi man själv är anhängare av. Den utgångspunkten börjar alltmer ersättas av sak och person och därmed en ökad flyktighet.
I början av oktober ställde Demoskop följande fråga till 1.000 röstberättigade svenskar: ”En del människor har en politisk identitet. Är det något av följande du anser stämmer in på dig?” Svaren fördelade sig enligt följande:
• Liberal 27 procent
• Socialdemokrat 23 procent
• Socialist 8 procent
• Konservativ 6 procent
• Nationalist 2 procent
• Inget av dem/vet ej 34 procent
Att en tredjedel av väljarna saknar ideologisk grund indikerar hur stor del av väljarkåren som inte heller har en tydlig partipolitisk hemvist. Bland dem under 30 år är hälften utan ideologi. Osäkerheten understryks ytterligare av att inte heller anhängare till de enskilda partierna har någon större grad av enhetlighet i sin ideologiska övertygelse.
Tydligast blir ideologin inom Folkpartiet där 79 procent säger sig vara liberaler. Liberalismen är den dominerande ideologin även bland övriga alliansväljare. Bland de socialdemokratiska väljarna är det 67 procent som uppger sig vara socialdemokrater, vilket måste sägas vara en låg andel, särskilt i ett skede då partiet storleksmässigt närmar sig den hårda kärnan. Endast 53 procent av Vänsterpartiets väljare betraktar sig som socialister. Miljöpartiets och Sverigedemokraternas väljare fördelar sig över hela kartan av ideologier, men är spridda även i ett vänster-högerperspektiv.
Ett uttryck för sakpolitikens växande betydelse är att Sverigedemokraterna nu kommit in i riksdagen. Även andra relativt senkomna riksdagspartier som Ny Demokrati och Miljöpartiet kan sägas vara mer sakfrågeorienterade än ideologiskt burna partier. Ytterligare ett exempel är Piratpartiet, som i det senaste Europaparlamentsvalet lyckades få totalt två mandat.
3) Det rödgröna misslyckandet.
När Socialdemokraterna öppnade famnen för Vänsterpartiet var det början till slutet för oppositionens opinionsmässiga försprång. Vid tidpunkten för det officiella tillkännagivandet av trepartisamarbetet låg De rödgröna 9 procentenheter före Alliansen. Under det efterföljande kvartalet utraderades den skillnaden helt.
Mona Sahlin har fått beröm för sin förmåga att kompromissa och kontrasten gentemot den tidigare ledaren uppfattades säkert av många som förlösande. Eftergifterna gentemot de övriga samarbetsparterna har emellertid tydligt reducerat partiets politiska räckvidd. Sympatisörerna har rört sig åt såväl vänster som höger. Även Miljöpartiet, som länge såg ut att nå ett resultat på uppemot 10 procent, tappade till slut just de väljare man tidigare lyckats locka över blockgränsen, sannolikt för att blocket som helhet blev en belastning för partiet.
I det rödgröna samarbetet har summan av delarna blivit mindre än de ingående partiernas egen attraktivitet.
4) Partiernas konvergens.
De partipolitiska företrädarna hävdar ofta med emfas hur väsentligt skild den egna politiken är från motståndarsidans, och vilken samhällelig misär vi kommer att få om man inte väljer den enda rätta vägen. Men i realiteten är skillnaden mellan partierna exakt så stor som den uppfattas av väljarna. Moderaternas framgång beror förstås på att man breddat väljarbasen genom att röra sig mot den politiska mittfåran. Den rörelsen har väsentligt reducerat utrymmet såväl för de övriga Allianspartierna som för Socialdemokraterna. När man sedan tagit epitetet det enda arbetarpartiet, så ändras spelplanen.
Ett resultat är att skiljelinjen mellan väljargrupper inte längre går mellan olika kategorier av förvärvsarbetande. Som exempel kan nämnas att andelen LO-medlemmar som röstade på Socialdemokraterna stadigt har sjunkit sedan valet 1994, samtidigt som Moderaterna under samma period i stort har fördubblat sin andel väljare i LO-kollektivet.
Inför valet 2014 kommer många av svårigheterna inför årets val att accentueras ytterligare. De väljare man nu lyckades övertyga kan inte förväntas vara lojala. De måste övertalas på nytt i sakpolitiken och genom trovärdiga företrädare, samtidigt som den politiska integriteten och den långsiktiga inriktningen säkras. Det är en utmaning som kräver stor lyhördhet parallellt med en tydlig strategi och övertygelse.
Nu påbörjas det arbetet, som bland några av de etablerade partierna sannolikt innebär obekväma ifrågasättanden och rejäla omdaningar.
Anders Lindholm
vd Demoskop