Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Ett erkännande av Palestina har stöd av vår tids folkrätt”

Sverige röstade ja när Palestina den 29 november 2012 fick status som ”non-member observer state” i FN, vilket logiskt verkar betyda att Sverige redan då ansåg att Palestina var en stat, skriver Bring, Mahmoudi och Wrange. Här ses den palestinska presidenten Mahmoud Abbas efter FN-omröstningen.
Sverige röstade ja när Palestina den 29 november 2012 fick status som ”non-member observer state” i FN, vilket logiskt verkar betyda att Sverige redan då ansåg att Palestina var en stat, skriver Bring, Mahmoudi och Wrange. Här ses den palestinska presidenten Mahmoud Abbas efter FN-omröstningen. Foto: Nasser Shiyoukhi

Symboliskt men inte gigantiskt steg för Sverige. Palestinierna hade haft en effektiv statsbildning om det inte varit för Israels olagliga ockupation, och Israel har ingen folkrättslig rätt som kan kränkas av att det bildas en palestinsk stat. Därför bör Palestina kunna erkännas, skriver tre ledande folkrättsexperter.

I regeringsförklaringen sa Stefan Löfven att konflikten mellan Israel och Palestina endast kan lösas genom en tvåstatslösning, ”framförhandlad i enlighet med folkrättens principer”, samt att Sverige kommer ”att erkänna staten Palestina.”

Vad betyder detta från ett folkrättsligt perspektiv? Har Sverige rätt att erkänna Palestina? Vad betyder ”i enlighet med folkrättens principer”?

Sverige har redan i dag omfattande förbindelser med Palestina. Bistånd ges till den palestinska myndigheten genom avtal med PLO. Palestina har en beskickning (”mission”) i Stockholm som är bemannad av en ambassadör och som är upptagen på den så kallade diplomatlistan. Sverige röstade ja när Palestina den 29 november 2012 fick status som ”non-member observer state” i FN, vilket logiskt verkar betyda att Sverige redan då ansåg att Palestina var en stat, om än inte FN-medlem. Att formellt erkänna Palestina vore därför inte ett gigantiskt steg, om än ett steg med stort symbolvärde.

Ett erkännande är en politisk handling men med folkrättsliga konsekvenser. En stat har rätt att erkänna en ny stat, om inte detta erkännande strider mot någon annan stats rätt; ett grundlöst erkännande kan innebära ett ingripande i en annan stats inre angelägenheter och ett urholkande av dess territoriella integritet, om den nya staten tillhört denna andra stat. (Detta är till exempel vad Serbien hävdar avseende Kosovo.)

Vid erkännande brukar man beakta om de tre kriterierna territorium, befolkning och effektiv regering uppfylls (den så kallade effektivitetsprincipen). Under de senaste årtiondena har det emellertid vuxit fram en annan princip – ”inga rättigheter på grund av orättshandlingar” (ex injuria jus non oritur) – som vi kallat rättsenlighetsprincipen. Denna princip, som så att säga konkurrerar med effektivitetsprincipen, säger att en stat inte kan erkännas om den tillkommit på ett folkrättsvidrigt sätt, till exempel genom apartheidpolitik eller krig. Denna princip har också motiverat erkännanden av nya stater som inte haft full kontroll, om denna brist på kontroll berott på folkrättsstridiga handlingar från andra stater, till exempel folkrättsvidrig annektion eller förnekande av självbestämmanderätten. Sverige erkände 1992 Kroatien med åberopande av denna princip. Den kroatiska regeringen saknade då full kontroll över sitt territorium till följd av att jugoslaviska arméenheter uppehöll sig där.

Hur verkar dessa principer i fallet Palestina? På såväl Västbanken som Gaza finns fungerande administration (palestinska myndigheten PA respektive Hamas), och Hamas och al-Fatah förhandlar nu om att åter få till stånd en enad palestinsk regering. PA har dock inte militär kontroll över Västbanken, beroende på den israeliska ockupationen, inklusive muren och otaliga restriktioner. Här kommer rättsenlighetsprincipen in.

Palestinierna har en rätt till självbestämmande, och detta kan leda till bildandet av en egen stat. FN:s generalförsamling slog redan 1974 fast ”det palestinska folkets oförytterliga rättigheter”, inklusive rätten till självbestämmande, nationellt oberoende och suveränitet. Denna rätt har erkänts av i stort sett alla länder samt bekräftades av Internationella domstolen 2004. Baserat på denna rätt vill palestinierna bilda en egen stat inom 1967 års gränser, det vill säga Gaza, Västbanken och östra Jerusalem; dock är de beredda att så att säga byta områden för att låta en del israeliska bosättningar hamna i Israel.

Har Israel någon motstående rätt till områdena? Östra Jerusalem är annekterat sedan 1980 och är således enligt israelisk lag en del av Israel, men den annektionen har förklarats olaglig av säkerhetsrådet (resolution 478) och erkänns inte av någon annan stat. Övriga delar av Västbanken samt Gaza är inte annekterade, men Israel har klart deklarerat att man är intresserat av att få åtminstone en del av Västbanken, inklusive vidsträckta förorter till Jerusalem och delar av Jordandalen.

Israel har ingen rätt till något av dessa områden. Oavsett om sexdagarkriget år 1967 var ett israeliskt försvarskrig eller ej får territorium inte annekteras efter våldsanvändning. Detta har klargjorts i FN:s berömda Friendly Relationsdeklaration från 1970, liksom i säkerhetsrådets resolution 242 om Mellanöstern från 1967.

Israel har inte heller rätt att ockupera dessa områden. Under och efter en väpnad konflikt får en stat tillfälligt ockupera ett område. Den får dock inte förändra det ockuperade området, till exempel genom att införa sin egen befolkning. Även ockupationer som är lagliga vid ett krigsslut, som den allierade ockupationen av det besegrade Tyskland 1945, ska enligt folkrätten någon gång upphöra. Om sexdagarskriget 1967 ses som ett försvarskrig från Israels sida – och vi behöver inte ta ställning till den saken här – var den efterföljande ockupationen laglig under ett antal år, ovisst hur många. Men vi kan med säkerhet konstatera att ockupationen är olaglig i dag, och att den så har varit i flera decennier. Att Israel dessutom genom ständigt växande bosättningar ägnar sig åt ett slags krypande annektion gör saken än värre.

Många menar att man måste vänta med ett erkännande tills parterna förhandlat färdigt. Att vara för fred och förhandlingar betyder emellertid inget om man inte också anger villkoren för freden. Det är därför viktigt, som det står i regeringsdeklarationen, att en tvåstatslösning ska vara framförhandlad ”i enlighet med folkrättens principer”. Eftersom Israel inte har någon rätt till de områden som ockuperades 1967 måste dessa områden avträdas eller bli föremål för förhandlingar. (Det kan diskuteras vilken ställning den ursprungliga delningsplanen från 1947 borde ha, men man kan ändå konstatera att palestiniernas ambitioner i dag inskränker sig till 1967 års gränser.) Om det ska göras några förändringar i dessa gränser måste det ske genom att palestinierna frivilligt till exempel byter mark där det i dag finns bosättningar mot likvärdig mark på annat håll. Israel vill ha fred men alltså endast på villkor som är folkrättsligt orimliga.

Vissa påpekar att försök att formellt etablera en palestinsk stat skulle strida mot Osloavtalen. Båda parter har brutit mot avtalen upprepade gånger, Israel inte minst genom sin konsekventa och fortlöpande bosättningspolitik, som gör en förhandlingslösning allt svårare.

Allt detta ger följande resultat: Palestinierna har en statsbildning som hade varit effektiv (i vart fall på Västbanken) om det inte varit för Israels olagliga ockupation. Israel har ingen folkrättslig rätt som kan kränkas av att det bildas en palestinsk stat på ockuperade områden eller av att en sådan stat erkänns. Palestina bör alltså kunna erkännas.