Enligt demokratins och parlamentarismens principer valde Sveriges folk i höstas sin riksdag, som sedan utsåg statsminister att bilda landets nya regering. Härefter väntar ett avgörande steg i tillsättningsprocessen för det återstående av rikets tre högsta organ, statschefsämbetet.
Formerna är då mer utdragna - och allt mindre demokratiska. Vägen till vem som i framtiden blir kung eller drottning börjar med att riksdagen väljer en person som utgångspunkt för en kungaätt - det skedde senast 1979 - och enligt grundlagsfästa arvsregler går sedan ämbetet till en ättling åt gången. Det är dock inte biologin ensam som formar vilka nya innehavare som föds fram. Både regeringen och den regerande kungen har makt över vem som blir nästa statschef, och det sker medan denne ännu inte är född. Regeringen och kungen bestämmer nämligen om en blivande monarks halva ursprung genom att ha veto i valet av vem som skall bli hans eller hennes andra förälder.
Närmast har kung Carl Gustaf och ministären Reinfeldt att godkänna eller underkänna kronprinsessan Victorias val av make och därmed far till Sveriges nästnästa statschef. Gifter hon sig utan deras samtycke förlorar hon rätten till tronen för både sig själv och sina efterkommande.
Genom en grundlagsändring 1980, vars konsekvenser nu börjar få genomslag, har riksdagen därvid försatt kungen i en svårare situation än någonsin. Hur han nu spelar sina kort kommer att bli avgörande för Sveriges statsskick i framtiden, fortsatt monarki eller republik.
Nyckeln till monarkins ställning heter avgränsning - en skiljelinje mellan kungahusets exklusiva personkrets och medborgarna. Det gäller både historisk tid med personlig kungamakt och monarkins existensberättigande inom dagens folkstyre. Att statschefsämbetet ärvs kan i en demokrati rimligen försvaras endast om dels monarken avklätts sin politiska makt, dels om de som är behöriga till ämbetet är en relikt från historien som inga andra medborgare kan konkurrera om att återskapa. Kungahuset framstår då som en trofé från demokratins seger över kungamakten, och riksdagen dikterar villkoren för en liten avgränsad grupp som genom att vara ett uttryck för den nationella historien representerar hela folket, utan band till särintressen.
Till arvmonarkin hör av hävd en garanti för kungahusets exklusivitet. När behörighet till tronen förmedlas endast av män till män hålls kungahusets storlek nere och någorlunda konstant. Ett jämbördighetskrav att giftermål bara får ske med en annan furstlig person utesluter alla som inte tillhör en liten antyngd europeisk släktkrets.
År 1980 förändrades dock den svenska monarkins förutsättningar radikalt. Då avskaffades båda begränsningskraven genom en avreglering som i sin förlängning närmast framstår som en privatisering.
Det öppnade för kungens alla ättlingar - kvinnliga såväl som manliga, oavsett om de härstammar på mans- eller kvinnolinje och utan krav på furstligt gifte - att bli behöriga att ärva tronen. Det innebär ett med tiden enormt kungahus med otaliga prinsar och prinsessor, som genom sin numerär dessutom kommer att vara utspridda i samhället bland vanliga familjer. Dessa kungaättlingar utskiljer sig genom sin exklusiva rätt att kunna bli landets statschef, något som deras grannar med andra anor saknar. Riksdagen inrättade alltså år 1980 en ny bördsöverklass i Sverige, en ersättare till den gamla svenska adeln som riksdagen slutligen avskaffade år 2003.
Att kungahusets avgränsning bryts innebär en underminering av monarkins ställning. Vid första anblicken kan det väcka demokratiskt färgad sympati att de kungliga knyter äktenskapsband med folket, men konflikten med folkstyrets ideal blir tydlig när det står klart att ett privilegierat befolkningsskikt har ensamrätt till rikets högsta ämbete.
Genom att kungahusets medlemmar blir så många kommer det att vara praktiskt omöjligt att säkerställa att deras förehavanden inte kastar skuggor över statschefens upphöjda position. Lockelsen bland alla de privilegierade och deras omgivning att dra nytta av den kungliga särställningen kan bli svår att motstå. Om inte alla i den växande skaran tronföljdsberättigade skall få apanage ur statskassan, kommer deras försörjning dessutom att knyta affärsintressen till kungahuset, en privatisering av statschefsämbetet som definitivt omintetgör det oberoende som ansetts vara en förutsättning för den demokratiska monarkin.
Monarki utan avgränsning framstår som lika odemokratiskt som riksdagsval utan allmän rösträtt. Paradoxen är uppenbar: ju folkligare kungahus, desto oförenligare med demokratin.
Monarkins framtid är alltså beroende av om kungahusets avgränsning kan upprätthållas, trots de kraftigt motverkande mekanismer som infördes 1980. Två aktörer har den formella kapaciteten till detta, men endast en har den reella. För varje regering, oavsett partifärg, är det politiskt omöjligt att säga nej till en äktenskapskandidat, eftersom det skulle uppfattas som en värdering att den tilltänkta inte är fin nog. Därmed är det endast kungen personligen som kan hindra en för hans egen institution förödande expansion.
Att både riksdag och regering avhänt sig inflytandet över vem som blir Sveriges statschef är naturligtvis i sig ett steg i odemokratisk riktning. Att kungen genom sina beslut dessutom har makten över landets framtida statsskick innebär en personlig kungamakt utan motstycke efter parlamentarismens genombrott 1917.
Kungens och kungahusets roll är att fullgöra en funktion i den svenska statsapparaten. Men i mediesamhället framträder familjen snarare som seriefigurer i skvallerpress och satirprogram. Föga förvånar det då att kungliga giften inte betraktas som den statsakt som grundlagen föreskriver utan som en privatsak, under den paradoxala parollen att de kungliga måste få njuta samma rättigheter som vanliga svenskar. Kontrasten är skarp till det ideal som gamle kungen manifesterade i både valspråk och handling: kungligheten är framför allt en plikt, inte ett privilegium. Monarkins idé är att de utvalda avstår från en del som är självklart för vanliga medborgare och ställer sig till förfogande för både in- och utrikespolitiska statsfunktioner.
Kungen har alltså att agera grindvakt till sitt kungahus. Trots grundlagsändringen 1980 står det kungen fritt att fortsatt tillämpa dessa restriktiva regler.
Kungen har både i intervjuer och i remissyttrande till regeringen deklarerat att han hellre ser sin son som efterträdare, säkerligen inte för att han gillar sin dotter mindre utan av tre andra skäl. Som överhuvud för det kungahus i Europa som regerat längst utan avbrott har han ett intresse av att statschefsämbetet förs vidare inom ätten Bernadotte, vilket med traditionellt synsätt innebär på manssidan.
I det längre perspektivet framträder två huvudalternativ för statsskicket i ett demokratiskt Sverige: monarki med ett traditionellt avgränsat kungahus eller republik där statschefen i stället utses på ett folkmandat och alla får kandidera. Carl XVI Gustaf synes vara den som är utsedd att fälla det historiska avgörandet. Kommer kungen att avskaffa monarkin?
PER ANDERSSON